150 (Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864)

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. 1864 - Giftämnen ur tjära - Första Lärkan af Elias Sehlstedt - Manliga och qvinliga hjernbildningar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvar tycker sig se den olycksbringande arseniken lysa igenom
den sköna koloriten; ur de gröna tapeterna och väggmålningarne
utångar schweinfurtergrönskan, efter lärda kemisters
intyg, ett fint gift, så att man numera i sjelfva verket endast
med hemlig rysning kan betrakta de i hoppets färg målade
väggarne eller andra föremål, hvilka så länge utgjorde vår
ögonfägnad. Med sann tillfredsställelse och öppna armar helsade
man för den skull upptäckten af anilinet, som bekant, ett af
tjära destilleradt färgämne, uppträdande i nästan alla möjliga
nyanser, såsom blått, rödt, violett, grönt, orange, svart o. s. v.
Nu ha vi då ändtligen, hette det, en färg, med briljant
lyster, åt hvilken man kan glädja sig utan alla dystra bitankar
på perfid förgiftning, så mycket mera, då den vinnes af
oskyldiga materialier.

Men äfven det sköna, oskyldiga anilinet gömmer under
sin glänsande yta en tagg; det är också giftigt! Ja ännu
mera, anilinets kamrat och bror, alstrad af samma föräldrar,
nitrobenzinet, i parfymeri- och likörfabrikation på mångahanda
sätt användt, är likaledes ett gift.

Professor Letheby i London har undersökt dessa
substansers verkningar på den djuriska organismen och funnit
båda vara häftiga gifter. De äro väsentligen af narkotisk,
bedöfvande verkan, under det att de blott utöfva ett ringa
inflytande på magen och tarmarne. Fastän de skadliga
verkningarne i enstaka fall uppträda ganska snabbt och hastigt
framkalla död, kunna likväl båda delarne, anilin och
nitrobenzin, länge vara dolda i kroppen, innan följderna förnimmas.
Anilinets salter äro vida mindre giftiga, än det fria anilinet.
I ett hospital i London har man försöksvis användt det
svafvelsyrade anilinet och detta i doser om 1 till 7 gran.
Efter några sådane färgade sig den sjukes ansigte blåaktigt, läppar
samt tandkött blefvo likaledes mörkt blågrå och naglarne syntes
purpurfärgade.

Om man nedsväljt en liten qvantitet nitrobenzin eller en
längre stund varit utsatt för ångor deraf, så inträder förgiftning,
patienten beter sig som vore han drucken, derpå följer
fullkomlig känslolöshet och slutligen döden. Samtidigt iaktager
man pupillens utvidgning. Kattor, som erhöllo anilin i
doser om 20 till 60 droppar, förlorade hastigt all rörelseförmåga,
hvarefter döden under konvulsioner följde.

Den lärde professor Letheby gifver oss, sedan han först,
ledsamt nog, betecknat anilin som ett gift, visserligen den
sorgliga trösten, att om ämnet föranledt död i en animalisk
organism, detsamma lätt vid obduktionen kan upptäckas.

Såsom i viss mån lugnande, måste dock till slut upplysas
att anilinfärger fästa sig mycket starkt på siden, ylle och
öfverhufvud alla dermed färgade tyger, så att ett afdammande eller
mekaniskt lossnande af färgen knappast är att befara. Vidare
kunna stora stycken tyg färgas med förvånande små qvantiteter,
och sålunda torde, såvida någon ej skulle falla på den
egendomliga idéen att äta upp en massa röda eller violetta
band och dylikt, faran för en tillfällig förgiftning genom anilin
vara temligt aflägsen.

Första Lärkan.

Sjung ej, lärka! det är ej af nöden:
Döden lurar på din första drill.
Du ej känner dina mörka öden:
Skytten sigtar, och du hör i döden
Underdånigst någon hofkatt till [1].

Vänligt kommer du att hos oss gästa,
Vårens fröjd du bjuder menskan på.
Ack! låt bli att vid vår jord dig fästa:
Menniskan är van att klå sin nästa,
Håll dig utom skotthåll i det blå.

Vet, din undergång är bland de största
Prisbelöningar i sångens kall.
Sök ej här att vara få den första,
Blod är det hvarefter menskor törsta:
Fly! – Att sjunga här är knall och fall!

E. S-dt.

Manliga och qvinliga hjernbildningar.

Den bekante tyske geologen och naturforskaren Carl
Vogt har nyligen utgifvit ett större verk: "Föreläsningar
öfver menniskan, hennes ställning i skapelsen och i jordens
historia", hvarur vi meddela följande intressanta iakttagelser:
"I hela djurriket förekomma stora exempel på att skilnaden
mellan könen är så stor, att man ofta ej skulle räkna de två
könen till samma slägte, än mindre till samma art, om man
ej kände deras förhållande sins emellan. Det skulle sannerligen
icke falla någon naturforskare in att sammanställa den
präktigt prydda fasanen eller påfågeltuppen med den föga i ögat
fallande hönan, om han ej kände deras inbördes könsförhållande,
och jag skulle kunna anföra hundratals exempel på att det
äfven bland däggdjuren och de menniskan närmast stående
aporne förekomma könsskiljaktigheter, som skulle kunnat gifva
anledning till att uppställa könen i särskilta arter. Detta
angående Urang-utangen, hvarom striden dock ännu ej är
afgjord, åtskilliga babianer, vrål-aporna och andra apor, som stå
mer eller mindre nära menniskan. När alltså Welcker, och
detta med full rätt, framkastar, att manliga och qvinliga
hjernbildningar må hållas från hvarandra som två särskilta species,
att de i deras dimensioner och förhållanden äro mer
afvikande inbördes, än många af de så kallade typiska hjernbildningar
eller racehjerneskallar, så ligger häruti ej något
egendomligt endast för menniskoslägtets utan är tvärtom i
öfverensstämmelse med däggdjuren i allmänhet. Samma
förhållande kan med bestämdhet äfven sägas om de flesta
aparter. Enligt Welcker, är den qvinliga hjerneskålen minst,
så väl i horizontalt omfång som med hänsigt till hjerneskallens
inre rum, hvarmed också hjernans ringa vigt står i
samband. Efter Welckers mätningar förhåller sig den qvinliga
hjerneskålen till den manliga, då den sednare antages till 100,
på följande sätt: omfång 96,6, innehåll 89,7, hjernevigt 89,9.
Det qvinliga hufvudets former äro mjukare och mer afrundade,
hjerneskallens ansigtsdel, helst käkbenen och hjerneskallens
basis mindre, och den sistnämnde betydligt förminskad
i sitt bakre afsnitt. Derjemte är basis mera långsträckt,
ansigtsvinkeln större, och det finnes hos qvinnan ett
påfallande anlag till sned tandsättning och till långskalleformen.
Man kan derföre med skäl säga, att den qvinliga hjerneskålens
typus i många hänseenden närmar sig till barnets hjerneskål
samt ännu mer till de lägre racernas, och i sammanhang
med denna omständighet synes också det förhållande stå, att
könens inbördes afstånd från hvarandra, med hänsigt till
hjerneskålen, tilltager med racens fullkomlighet, så att den
europeiske mannen står vida högre öfver den europeiska qvinnan,
än negern öfver negerqvinnan. Denna af Huschke uppställda
sats finner Welcker bekräftad genom hans mätningar af
negrer och tyskar; likväl behöfves det vidlyftiga undersökningar
för att bevisa satsens allmänna giltighet. Skulle den
emellertid vara riktig, så bör den gifva en fingervisning för
racernas utveckling medelst civilisation och lefnadsförhållanden.
Man har redan för längre tid sedan trott sig bemärka,

[1] Afser bruket
vid hofvet att betala en dukat för den första skjutna
lärka som presenterades derstädes. Detta bruk -- eller
missbruk -- afskaffades af konung Oscar, men tyvärr fortlefver ännu
här och der den omenskliga ifvern att skjuta vårens budbärerska
så fort hon slår sin första drill i skyn.
Red. anm.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/famijour/1864/0154.html

		Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 150 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|