Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 8. 1864
- En hvalfiskfångares berättelse
- De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne (Forts. fr. sid. 208)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för vågorna, ända tills djuren voro i det närmaste förhungrade.
Yankeen hade en eländig besättning, ty hälften af
densamma utgjordes af hans djurvaktare och öfriga menageripersonal,
liksom han var sin egen kapten, enär han ansett
styrmannen äga fullkomlig kompetens att hjelpa honom till
rätta med fartygets manövrering. Besättningen hade gjort
storbåten i ordning, för att öfvergifva fartyget, i händelse intet
annat blefve synligt, äfvensom flera gånger försökt uppsätta
nödmaster, men fruktlöst. Under det sednaste experimentet
dermed, hade stocken, hvilken skulle tjenstgöra som mast,
fallit ned och med storändan krossat buren med hyenorna,
hvarefter hela manskapet hastigt flydde ned i akterkajutan
och under däck, der de måste stanna, tills den gryende
dagen satte dem i stånd att antingen skjuta ned eller på annat
sätt göra de löskomna bestarne oskadliga. Vår eld hade retat
upp odjuren och derigenom gjort manskapet uppmärksamt på
oss, troende det sig hafva ett brinnande skepp framför sig. Det
blåaktiga ljuset, som folket i båten sett aftonen förut, var
brinnande sprit, som de kringdrifna tändt på under kajutfönsterna
och hvilken signal de på morgonen upprepat, i hopp
att derigenom ådraga sig vår uppmärksamhet. Besättningen
hade också lyckats öppna storluckan och ställa en brinnande
spritpanna på fördäcket, der de af hunger rasande vilddjuren
ströfvade omkring.
Besättningen stannade tre dagar hos oss och hjelpte oss
med afspäckningen; vi uppsatte nödmaster åt dem och
försågo kaptenen med ett stort förråd hvalfiskkött för hans vilda
djur samt bergade derigenom menageriet, hela hans förmögenhet,
ty allt hvad han ägde, hade han nedlagt i detsamma.
Vi hörde sednare, att han med brigg och menageri lyckligen
uppnått Callao, och nu är han väl med båda delarne för längesedan
i Kalifornien."
*
De menskliga drifterna såsom föranledare till de tidigaste uppfinningarne.
(Forts. fr. sid. 208).
Den naturliga drycken är vatten. Dess allmänna och
ymniga förekommande på jorden, äfvensom dess utmärkta
egenskap att släcka törsten, gör alla andra drycker öfverflödiga, hvadan vi se,
att det en lång tid bortåt förblifver den uteslutande, med undantag af blodet
från nyss dödade djur, hvilket derjemte begagnas som dryck. Det är dock
märkvärdigt, att mjölk, till hvilken den unga menniskan först är hänvisad,
föga eller alls icke drickes af de rå urfolken.
Ju högre kulturen stiger – isynnerhet genom de
förpligtelser. som familjen eller, för att gå ännu
längre, stammen ålägger menniskan – söker denna nya
medel att tillfredsställa sina behof. Jagten erhåller
först en högre utbildning. Mod, kraft och slughet
måste tagas i anspråk, för att afhjelpa bristen
eller tillförsäkra sig nya njutningar. Buskmännen
närma sig den skygga gnun, genom att på en käpp
hålla framför sig ett strutshufvud och Nordamerikas
indianer smyga sig på sitt vildbråd genom efterapning
af djurgestalter.
 |
| Jagt under efterapning af djurgestalter. |
Utom skogens talrika djur, är det fiskarne, hvilkas
fångst bedrifves för näringsämnenas erhållande. Med
båge och pil, med spjut och nät, ja till och med genom
giftiga växtsafter eller frukter, hvilka Sydamerikas
indianer bruka kasta i floderna, stämplas efter
fiskarne, och jagten på desamme uppöfvar likaledes
sinnena, enär nya medel, vapen och redskaper dertill
äro erforderliga.
Eskimåstammarne och indianhorderna i det nordliga
Amerika lefva till största delen under året af
fiskfångst och blott minsta tiden af jagt på
landtdjur. De äro utmärkta roddare och betjena
sig, allt efter fiskslagen, antingen af håfven (se
sid. 245, fig. 7) eller kastspjutet. I handhavandet
af dessa redskap besitta de en sådan skicklighet,
att eskimåerna till och med veta att medelst en håf,
icke mycket större än en flughåf, fånga fåglar i
flygten. (Se sid. 246, fig. 8.)
Hos alla jägarfolk är, emedan anskaffandet af föda
måste vara osäker samt beror på yttre gynnsamma eller
ogynnsamma förhållanden, sättet att lifnära sig temligt
rått. Smak och förkärlek för någonting visst utbilda
sig visserligen småningom, men till att börja med är
det det qvantitativa, som tillfredsställer. Resande
berätta, att tre buskmän på en natt kunna förtära
en gnu. En eskimå tog tjugo skålpund skälspäck till
sig och förtunnade denna rätt genom lika mycket smält
smör, hvilket på försök sattes fram för honom. Kapten
Cochrane nämner till och med i sina resor om en dylik,
hvilken inom 24 timmar konsumerade bakparten af en
stor oxe och ofvanpå 20 skålpund fett; jakuterna
äro sådane storätare, att tre stycken anse som en
bagatell att på en gång förtära en hel
ren, ända till bara benen. Å andra sidan kunna alla
dessa menniskor fördraga hunger vida längre än andra
vid ett ordnadt lefnadssätt vana folkslag.
Hvarest fortfarande öfverflöd på näringsmedel rådde,
tyckes det, som om jägaren, viss om vildbrådets
outtömliga mängd, inom området för sin vistelse
hade upptagit särdeles utmärkta djur, hvilka han
fångade lefvande och som förrådde en viss böjelse
för menskligt sällskap, hvarefter han gjorde dem
till sina följeslagare och tjenare. Andra djurarter,
företrädesvis renen, åsnan, hästen, fåret, kamelen,
laman och hornboskapen, hvilka lefva hjordvis,
ansluta sig gerna till menniskan samt ha så till
vida ett stort inflytande på hennes utveckling, som
de småningom förvandla jägarens vilda kringvandrande
lif i herdens lugnare. Menniskan lär, i umgänget med
de nyttiga djuren, att känna deras egendomligheter,
icke mindre i egenskap af mjölkproducenter, än som
last- och riddjur samt faller sålunda af sig sjelf
på idéen att skona dem. Deri ligger ett väsentligt
framåtskridande. Hon vet att genom ett antal af dessa
sällskapsdjur, tillräcklig föda står att erhålla,
äfven om vildbrådsbrist skulle inträffa, och liksom
jägaren först endast känner glädje öfver njutningen,
så utvecklar sig härefter glädje öfver ägandet,
hvilken lär honom att grunda hjordar, tillöka dem
samt sparsamt umgås med förbrukningen af de särskilda
delarne. Och sednare, när husdjursafveln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0248.html
