Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. 1864 - Grannens testamente. Berättelse af Richard Gustafson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Som jag såg att han sjelf var oförmögen att resa sig,
hjelpte jag upp honom, tog nyckeln och öppnade dörren,
hvarpå jag mera bar än ledde honom in.
Skyndsamt nedlade jag den gamle, som skälfde af köld,
på den bristfälliga bädden, gick in till mig efter
ett fång ved, som var ämnadt till min morgonbrasa,
och tog tillika med mig mitt lilla portvinsförråd
och min glöggpanna, för att på så tjenligt sätt
som det stod i min makt, bistå min stackars granne.
Snart flammade en munter brasa i kakelugnen, den
blå lågan fräste i glöggpannan, och inom
några minuter kunde jag bjuda min stackars
skyddsling den värmande och stärkande drycken,
som han med stor begärlighet förtärde.
"Vill ni kanhända att jag skyndar
efter en läkare?" frågade jag.
Min stackars granne reste sig med någon
möda upp i sängen och svarade mig med en skakning
på hufvudet.
"Men är ni då stum, min stackars vän,
eller har kölden betagit er målet?"
Återigen en skakning på hufvudet, nu åtföljd af ett
sorgset leende, som talade om en smärta den jag icke
kunde fatta.
"Nåväl, så tala då och säg hvad som fattas er, om
det är något ni önskar, ty jag kan sannerligen icke
se en medmenniska lida, utan att hjelpa, om det är
mig möjligt."
Vid dessa ord reste sig den gamle helt och hållet,
fattade min hand emellan sina, och med en blick, som
gick mig in i själen, och en ton, som än i dag ljuder
för mina öron, yttrade han det enda lilla ordet:
Merci! hvarpå han åter satte sig ned på sängkanten.
"Åtminstone måste ni tillåta mig att stanna hos er
i natt, ty så sjuk, som ni tycks vara, kan jag icke
lemna er ensam. Jag skyndar in efter mitt sängtäcke,
det är tjockare än ert och skall nog värma upp er;
jag för min del sveper in mig i min nattrock."
Jag tände på ett ljus, som stod i en bleckstake på det
rankiga bordet, och tog mitt ljus för att inne hos mig
leta rätt på de värmande yllepersedlarne, hvilka också
snart voro funna; men till min outsägliga förvåning
fann jag dörren stängd, då jag några ögonblick
derefter ville återvända in till min sjuka granne.
Jag bultade på, jag ropade och bad; men förgäfves,
och på en gång nedslagen och förargad återvände jag
in till mig, der jag kastade mig klädd, som jag var,
på sängen; ty att sofva var icke att tänka på, så
hade händelsen med grannen upprört mig.
Ändtligen var natten förbi, morgonen kom och med den
min grannes städerska, men dörren förblef stängd
äfven för henne, oaktadt hon flera gånger med hög
röst upprepade den trollformel, som förr beredt henne
inträde.
Slutligen förgick mitt tålamod. I samråd med husvärden
beslöts att en smed skulle efterskickas, och en qvarts
timma sednare var dörren uppbruten och vi fyra,
nämligen husvärden, smeden, städerskan och jag,
stodo på dörrtröskeln; men ingen utaf oss steg in,
liksom hade vi fruktat att störa den gamle mannen, som
satt vid bordet och lutade sig i begrundande ställning
öfver ett fullskrifvet papper, utan att med en rörelse
låta förmärka att han visste af vår närvaro.
Efter några ögonblicks andlös stillhet gick jag fram
till honom och lade sakta min hand på hans axel; men
han förblef ändå orörlig. Jag såg in i hans öga – der
återspeglades icke mera någon själ, det var brustet,
min mystiske granne var död.
Jag beskådade tårögd papperet, på hvilket
hans sista tankar hade nedskrifvits, för att se till
hvem det var ämnadt. Skriften var affattad på franska
och började sålunda:
Testament de Vicomte Erneste de S:t Pierre, au bon voisin!
Någon annan granne än jag fanns icke och ehuru
jag tillstod, att jag ej förtjente namnet "le
bon voisin!" så tog jag likväl papperet som min
tillhörighet.
Tre dagar efter denna episod visade jag, jemte fem
af mina vänner, vicomten den sista tjensten. Vi buro
honom till Adolf Fredriks kyrkogård, och lemnade
honom ej förrän det tjocka, varma täcket var lagt
öfver bädden, der han
hvilade i ro efter ett stormigt lif, hvars fasor han
till någon del lät "le bon voisin" ana genom sitt
fragmentariska testamente, som i öfversättning lydde
sålunda:
"Vicomte Erneste de S:t Pierre’s testamente till den gode grannen!
"Min upplösning nalkas med hvarje ögonblick, få
minuter äro mig öfriga, jag känner det; men dessa
ögonblick vill jag egna att öppna mitt hjerta för er,
nu sedan mina brinnande böner nedkallat frid och lugn
i min själ.
"Många, många år har jag hatat; men nu förlåter jag
och hoppas på förlåtelse af honom, som hörde mina
förbannelser, ty han såg ock mina lidanden, och ser
min ånger.
"Dig, goda granne, som genom menniskokärlek
och barmhertighet släckt den sista af hatets
afgrundsgnistor i mitt af bitterhet förkolnade
hjerta, dig är jag skyldig mycket, som blott han,
den gode Guden, kan betala; han som sände dig till
min räddning, som icke tillät mig att dö förrän
ånger och kärlek trängt till mitt innersta mörker,
för att med sitt ljus leda mig från afgrundens djup,
dit jag annars – o fasa! – skulle störtat.
"I ditt hjerta nedlägger jag mina sista böner, mina
sista förtroenden, som jag ämnade föra med mig i
grafven. Tag ringen af mitt finger, den har varit
min fars; den är min enda egendom; tag den, men gif
mig en graf!
"Mitt rätta fosterland är Frankrike, der jag föddes
i Paris den 13 Februari 1772. Mina landsmän voro de
första som röfvade från mig hvad jag hade kärast. Min
far släpades till schavotten; min mor och syster
nedstöttes af de blodtörstiga vilddjuren; min konung,
min drottning skonade de icke! Jag flyktade och
förbannelser strömmade från mina läppar – – – – kom
ihåg, granne, vi få ej förbanna; vi skola göra dem
godt, som hata och förfölja oss ! – – –
"Mitt andra fosterland är Sverige, dit jag
flyktade. Åren hade fällt ett lätt täckelse öfver
de blodiga scener, som lärde ynglingen hata, tiden
hade lindrat smärtan och solen lyste åter på min väg,
som så länge varit nattomhöljd. De mörka skuggorna
drogo sig tillbaka till en aflägsen forntid och dagen
inbröt med min första kärlek. – – –
"Hon var skön! – – – akta dig för skönheten, goda
granne, pröfva noga hjertats skönhet, ty utan den, hvad är
väl en fager yta? – – Jag älskade, ja, än mer, jag tillbad
henne! – – –
"Jag hade en vän – – – pröfva noga innan du tror dig
äga en sådan – – min vän bedrog mig och stal min sol
ifrån mig. – – – Jag tog hans lif och förbannade den
jag så högt hade älskat – o, att jag hade förlåtit! –
Mörkret återkom, jag lyftade hädande min hand emot
himlen och svor att hata i evighet, och ändock har Gud
haft misskund med mig, och låtit försoningen möta mig,
då hans rättvisa kunde ha sändt straffet – – – –
"Min maka hade en dotter, kanske min, jag vet
det icke. Hvar hon finnes känner jag ej; men kan
du uppsöka henne, så utbyt min förbannelse i en
välsignelse och räck henne din hjelpande hand, om hon
behöfver det. Du sade: "jag kan icke se en medmenniska
lida, utan att hjelpa henne", derpå förlitar jag mig
och tror, att du skall uppfylla min sista bön.
"Kom ihåg, goda granne, hatet är döden, kärleken
lifvet! Förlåt om man också rycker hjertat ur ditt
bröst, ty den stund kommer, då förbannelsen vänder
åter till den som uttalade den, då ångrens tårar
bränna likt frätande eld på dina kinder, och din själ
i ett ögonblick innesluter evighetens qval.
– – – – – Striden är slut, mörkret har
försvunnit och
morgonrodnaden lyser mig till mötes – – snart, snart ser
jag solen, och då dess första stråle når mitt öga, flyr jag,
fri från qval och ve, dit upp till den eviga dagens
hem – – –"
Skrifvelsen innehöll ännu några rader, men så
otydliga, att det ej stod i min makt att läsa deras
hemlighet. En känsla af djupaste deltagande trängde
till mitt hjerta, då jag första gången läste dessa
rader, och jag lofvade mig sjelf, att om möjligt var,
uppfylla den aflidnes begäran och uppsöka hans dotter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
