- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 /
261

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. 1864 - Ättestupa vid Häkleklint - Grannens testamente. Berättelse af Richard Gustafson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Westergötland. Den är ungefär 40 alnar hög och ett fall
derifrån måste sålunda ovilkorligen medföra döden.

"Trenne sådana klippor", säger Geijer, "i
Westergötland och Blekinge bära ännu detta sista
namn. Straxt vid Hellaryds kyrka i Blekinge är en
brant klippa, som kallas Valhall, hvarifrån enligt
sägen, menniskor fordom störtat sig i den under
klippan belägna Valsjön. En dylik ättestupa förekommer
på berget Valhall vid sjön Strängen i
Kylingareds socken i Westergötland. Äfven i Jemshögs
socken i Blekinge är ett högt berg, benämdt Valhall,
med en brant sida åt en tätt invid belägen sjö. På
Halleberg i Westergötland kallar folket det öfversta
berget för Våhle-hall (Valhall) och berättar, att de,
som störtat sig utföre, sedan blifvit tvättade i en
numera igenvuxen damm, som kallas Ons-källa (Odens
källa)."

Ättestupa vid Häkleklint. (Se sid. 260.)
Ättestupa vid Häkleklint. (Se sid. 260.)


*


Grannens testamente.

Berättelse af Richard Gustafson.


Under de två första år jag vistades i Stockholm, hade
jag slagit upp mina bopålar å Norr vid Badstugugatan,
der jag med min
uppåtsträfvande håg hamnat fyra trappor upp i en liten
vindskammare, med fri utsigt åt en orappad brandmur,
som stod oumkullrunklig, oaktadt jag minst tjugo
gånger om dagen önskade dess stenar så långt som
pepparen växer.

Men det var icke om brandmuren jag egentligen ville
tala, utan om en kamrat i olyckan, en granne som,
enligt värdens utsago, i runda tretio år njutit af
samma fria och behagliga utsigt.

Min granne var en gammal man af det mest originela
och besynnerliga utseende. Hans ansigte bar en
omisskännelig aristokratisk prägel, som öfvertygade
hvar och en, att hufvudet, som uppbar den blanknötta
hatten, helt säkert i sina dar burit galonerad
hatt med vajande plymer, och, fastän åldern hvitnat
lockarne och böjt nacken något emot jorden, så kom
man ovilkorligen på den tanken att i en förfluten tid
hade fler än en nacke böjt sig för honom och månget
öga med välbehag hvilat på den välbildade och höga
gestalten.

Redan ett år hade vi varit grannar, utan att jag
fått tillfälle att formera hans bekantskap, ty
otillgängligare och menniskoskyggare person har väl
knappast trampat jorden. Många gånger, då jag mötte
honom i trappan, talade jag honom till; men fick ej
ens en blick till svar, och alla mina försök till
visit hos honom misslyckades, ty dörren var alltid
stängd inifrån och mina fåfänga bultningar kommo mig att tro
det han var stendöf.

De enda personer, som hört honom tala, voro först
värden, då han för tretio år sedan emottog sin
mystiske hyresgäst och aftalade hyressumman
med honom. Sedan den tiden hade värden punktligt
hvarje qvartal erhållit hyressumman genom den gamla
städerskan, som var den andra person, hvilken varit
i tillfälle att ha hört hans röst; men den gamla
qvinnan hade, ovanligt nog, blifvit smittad af sin
herres tystlåtenhet, och det enda jag genom henne
kunde erfara var att min granne var utländning;
dessutom hade hon icke hört ett ord från hans läppar
sedan den dagen, då han för tretio år sedan antog
henne i sin tjenst.

En vinter-afton då jag hemkom temligen sent, stötte jag
vid uppkomsten i förstugan emot något mjukt föremål
och hörde dervid ett stönande ljud tätt invid mig. Jag
skyndade in
till mig, tände upp ljus och gick åter ut i förstugan,
för att se efter hvad som var å färde.

Med förvåning såg jag min granne, den gamle mystiske
mannen, sittande på stengolfvet invid sin dörr och
stödjande sitt bleka hufvud emot väggen. I ena handen
höll han den blanknötta hatten och i den andra nyckeln
till sitt rum, under det han oafvändt stirrade på
dörren, liksom ville han derigenom tillkännagifva
sin önskan att få komma in.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:58:47 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1864/0265.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free