Svenska Familj-Journalen / Band III, årgång 1864 / 292 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. 1864 - Den vanliga fasanen - Hjerp-Calle af Richard Gustafsson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det att den verkligt fattige numera uppoffrar sin
sista skilling, för att skaffa sig en lyxartikel,
som i hans tro minskar skillnaden emellan honom och
hans bättre lottade broder.

Fasanen. (Sid. 291.)

Mycket har man predikat om jemlikhet och allas lika
rätt, men högst få hafva uppfattat denna vackra tanke
som sig bör. Tjenstflickan förskaffar sig en dyrbar
klädning och en blomsterprydd hatt – hvarföre? –
jo, emedan hon derigenom tror sig komma på samma
ståndpunkt som hennes afundade matmoder. Arbetaren
offrar sin lilla sparpenning på granna kläder,
och straxt tror han sig ha tagit ett jättesteg
emot det mål, som föresväfvat hans inbillning och
alltjemt ljudit för hans öron – jemlikheten. Ack,
att upplysningens flamma ville flyga snabb som blixten
och visa de fåkunnige, att mannen i vadmalsjackan kan
vara jemlike med mannen i den guldbroderade rocken,
och att det enda och sanna företrädet bor i själens
renhet och ädelhet, men icke i de granna kläderna.

Men hvad skall allt detta bli utaf? Jag ämnade
ju berätta om Hjerp-Calle och i stället låter jag
förleda mig till ett resonemang, som icke hör till
saken, jag ber derföre om tillgift och vill, så vidt
möjligt är, låta min lilla berättelse fortgå utan
vidare reflexioner.

Vid en af Ladugårdslandets bakgator låg, för något mer
än ett tiotal af år sedan, ett gulmåladt tvåvånings
trähus, som det tycktes enkom uppbygdt för en liten
och anspråkslös familj. Våningen en trappa upp bestod
af två rum med kök och nedra botten var inredd till
bodlokal, der husets ägare sedan många år tillbaka
idkat viktualiehandel. Boden var en af gamla tidens
handelslokaler, der man icke fann hvarken marmordisk
eller blankskurade metallvågar, utan helt simpelt
en furudisk, som af fläskknifvens hugg erhållit
djupa gropar, och ett par anspåkslösa vigtskålar,
den ena af trä den andra af jernbleck. På trappan,
som ledde upp till boden, tronade alltid en half tunna
strömming, hvars yttre skulle ha afskräckt hvar och
en af nutidens vidtomfattande husmödrar från att söka
komma uppför den smala trappan, men Hjerp-Calle[1], så
kallades allmänt bodens och husets originella ägare,
hade inga sidenklädda fruntimmer till kunder,
men så många flera madammer i bomullskjortlar,
arbetare i förskinn och en hel legio
af små barfotade samhällsindivider, som hvar
och presenterade sin lilla skärf till utbyte mot
handelsmannens varor.

Hjerp-Calles bod kunde med skäl kallas minuthandel,
ty knappast fanns en minut, från klockan 7 på
morgonen till klockan 11 på aftonen, då han icke
var syseisatt att väga ut för 6 skilling fläsk och 4
skilling ost, eller att räkna upp 2 skillings-sillar
och sexstyfvers-ljus, eller så kallade dankar. Utan
någon medhjelpare hade han skött sin handel allt sedan
han började, så berättade min far, ty då Hjerp-Calle
blef sin egen, var jag icke född, och alltid hade
han en leende min och ett godt ord åt sina kunder,
utan att göra afseende på om kunden kom barfotad
eller klädd i galoscher.

"Kom igen lille vän så får han ärter på köpet!" var
hans bästa och vanligaste bon mots, som han säkerligen
använde flera hundra gånger om dagen, men alltid
med ett leende och en nick som skulle han ha sagt en
splitterny qvickhet.

Jag gick den tiden i en privatskola helt nära intill
Hjerp-Calles handelsbod, och vi skolpojkar voro de
enda som uppjagade moln på handelsmannens annars af
förnöjsamhet skinande ansigte. Bland mina skolkamrater
var en vid namn Frans K., som genom sin styrka,
sitt glada väsen och framförallt
genom sitt oförvägna mod, hade tillvunnit
sig allmän popularitet inom skolan. Denne Frans,
min synnerlige vän, var en af Hjerp-Calles
värsta plågoandar; än måttade han en snöboll emot
handelsmannens plirande ögon, än fångade han den
hvita katten, Hjerp-Calles favorit, och lät honom
bada i någon lerig vattenpuss, och kunde han icke
hitta på något annat skälmstycke, så skjöt han med
sin pilbåge till måls på fårbogen, som hängde i den
alltid öppna dörren.

En dag hade Hjerp-Calle hos vår lärare anmält vårt
okynne och rekommenderat oss till det bästa, en
rekommendation som också rikligen utföll i form
af stutar, hårluggar och handplagg, allt efter
hvar och ens mer eller mindre brottslighet. Alla
utstodo vi våra straff med hjeltemod och lofvade
inom oss att snart nog utkräfva hämnd på vår
anklagare.

Frihetstimman slog och knappt voro vi
utkomna på gatan förr än från alla munnar hördes ett
hotande rop: Ned med Hjerp-Calle!

Efter en kort rådplägning beslöto vi alla att tåga
till vår oväns möte under anförande af Frans, som
fått den värsta stuten och som brann af längtan
att aftvå sin skymf.

Det var en dag i Mars månad,
men en dag som påminte om Maj, ty snön smälte från
tak och gator och rann bort i strida floder. Komna i
närheten af vår fiendes boning, placerade vi oss alla
omkring en stor snödrifva, och började tillverka en
massa projektiler af den krama snön.

Så snart vi tyckte oss äga nog ammunition, för att
en stund kunna bibehålla vår försvarsställning, gick
Frans, oförvägen som alltid, in till Hjerp-Calle,
som för tillfället var utan kunder, för att genom
något skälmstycke reta hans vrede och förmå honom att
springa efter sig ut på gatan, der vi stodo färdiga
att emottaga honom med en salfva af våra vattendränkta
och följaktligen mycket hårda handgranater.

Vid åsynen af Frans mörknade Hjerp-Calles ansigte,
men molnet försvann då han såg Frans’ ångerfulla min
och hörde hans gråtmilda röst.

"Magistern skickade mig hit för att fråga om inte
handelsmannen skulle kunna förlåta mig och mina
kamrater?" frågade Frans och låtsade snyfta.

"Jo, det gör jag visst det, om ni lofvar att hädanefter
hålla er i skinnet, era vargungar!" svarade Hjerp-Calle med
belåten min, ty nu, tänkte han, får jag ändtligen vara i fred.

"Och så frågade magistern, om herrn har något godt
smör?" fortsatte Frans.

"Gult som vax och färskt som om det vore tjärnadt i
natt", svarade Hjerp-Calle och tog med smörspaden en
klimp ur byttan, för att bevisa sanningen af sina ord.

"Och så frågade magistern om herrn har någon god kumminost?"

"Äkta holländsk, stark och saftig, så att det riktigt
rinner om den", svarade Hjerp-Calle och tog fram
en osthalfva.

"Nå, har herrn bröd också?" återtog Frans med ett illparigt leende.

"Jo du, det har jag", svarade Hjerp-Calle och sträckte
handen efter käppen, som alltid stod bredvid disken,
ty han började ana oråd.

"Ät då, så svälter herrn inte ihjäl", skrattade
Frans och begaf sig på flykten, i hack och häl
följd af Hjerp-Calle, som i häftigheten stötte mot
strömmingstunnan, så att den rullade efter Frans och
föll på hans hälar, med den påföljd att Frans stupade
på näsan och efter honom Hjerp-Calle, båda formligen
simmande i saltlaken bredvid strömmingarne, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>