Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 11. 1864
- Vilda växter i boningsrummet
- Utställningspalatset i Amsterdam
- Ett Söndagsäfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för de mögelarter, hvilka med oss dela det dagliga
brödet. Det vanliga hufvudmöglet (Mucor
Mucedo) bildar i brödet grågröna urskogar, som
sednare blifva svarta. Till denna mögelart och det
vanliga brödmöglet (Aspergillus glaucus) sällar
sig understundom den bladsvamplika slangbäraren
(Ascophora agaricina), hvars vattenklara skaft
upptill utvidga sig som en hattsvamp. Som bruna,
sednare svarta blifvande fläckar uppträder på skämdt
bröd dverghufvudmöglet (Mucor pygmaeus) och som
tegelröda punkter en efter dess färg benämnd art af
samma slägte (Mucor lateritius).
Ost, isynnerhet schweitzer- och holländsk, hemsökes,
utom af de vanliga mögelsorterna, ytterligare af
ett par särskilda arter, ostbrandmöglet (Sepedorium
Caseorum) hvilket i början bildar hvita fläckar,
som efteråt blifva röda genom de mognande sporerna –
och ett hvitt korfmögel (Aspergillus dubius).
Ett vida rikare artantal är inhemskt på de åtskilliga
fruktslagen, isynnerhet då de börja ruttna, och
ett likaledes icke ringa antal tager botanistens
växtsamlingar i beslag, såvida dessa icke skyddas
mot fukt. Finnes i ett mindre propert rum smuts
af burfåglar, slå sig vissa mögelsorter ned derpå
(Cladosporium stercorarium; Stilbum erytrocephalum)
och på råttsmuts trifvas återigen andra (Mucor
murinus). Äfven fuktfläckar på kläder uppstå af
mögelsvampar, och nyligen har en lärd skrifvit en
hel bok om de mögelbildningar, hvilka uppträda på
sjelfva menniskokroppen samt der föranleda eller
åtfölja många sjukdomar.
Sålunda är den så kallade torsken hos barn blott
en svampart (Oidium albicans); och de elaka topparne
härröra likaledes från en sådan växt, Favussvampen,
(Achorion, Schönleinii).
Det är bekant, att de i rum vårdade silkesmaskarne
vissa år angripas af en svamp, den så kallade
muscardinen (Botrytis Bassiana) och dö deraf;
på samma sätt går det hvarje år för våra talrika
kammarflugor emot slutet af sommaren. I deras
inelfvor utvecklar sig likaledes ofta en svampart
(Empusa muscae); insekternas kropp uppsväller dervid
så starkt, att bukringarne drifvas långt ifrån
hvarandra och se hvitstrimmiga ut, och slutligen
dör den angripna flugan, i det hon vanligen med
utspärrade ben och fast insugen snabel blifver
sittande på väggen.
Af alla mögelbildningar och alger, som förefinnas
i boningsrummet, är blott en enda, hvars närvaro
sjelfva barnet önskar och för hvilken till och med
modern gifver ut penningar. Vi mena, jästen, som för
bakning är oundgänglig och erhålles vid brygd. Den
består af små cellblåsor, radade intill hvarandra
och hvilka vid tillräcklig värme hastigt öka sig i
sockerhaltiga vätskor. Hittills ansåg man den vanligen
som en särskild svamp- eller algform (Cryptococcus
Fermentum), men nyaste undersökningar göra sannolikt,
att den måhända blott är en genom omständigheterna
förändrad form af andra, vanliga mögelarter
(Ascophora Mucedo, Penicillium glaucum). Om detta
befinnes vara riktigt, så bekräftas vid betraktelsen
af den vilda floran i rummet den satsen, att ingenting
är så dåligt, att icke något godt kan uppstå deraf,
om det blott riktigt användes, och man kan då icke
så särdeles förarga sig öfver, att mögelsvamparne
vilja hjelpa till att förtära de kakor, vid hvilkas
tillredande de sjelfva spelade en så vigtig rol.
*
Utställningspalatset i Amsterdam.
Sedan London och Paris började de allmänna
utställningarnes nya aera, anslöto sig med berömvärd
ifver ett stort antal städer och länder till denna
civilisationen så mäktigt befordrande rörelse,
hvilken i afseende på konst- och industrialster
rycker nutidens folk med jättesteg framåt. Från
folk till folk, från provins till provins växte
strömningen oupphörligt, ja till och med sådane
stater, i hvilka näringarne och trafiken stå på
en jemförelsevis ännu låg ståndpunkt, följde det
uppmuntrande exemplet. Nyss var det Amsterdam, der
Holland framställde den ståndpunkt, som detta land
intager på konstens och industriens
område. Huru starkt smaken för dylika
utställningar rotfäst sig, bevisas bäst af
den outtröttliga ifver, hvarmed konstnärer och
industri-idkare öfverallt omfatta de till dem
ställda uppfordringarne. Från den ena ändan af vår
verldsdel till den andra föra de sina arbeten till
sådane centralpunkter, och med rätta kan man säga,
att konst samt industri icke mera känna några
politiska gränser, utan ha förvärfvat sig full
verldsborgarerätt. Vi meddela för denna gång en
bild af utställningspalatset i Amsterdam, hvarmed
vi tro oss vinna våra läsares bifall.
*
Ett Söndagsäfventyr.
Jag har aldrig kunnat fördraga söndags-eftermiddagar
vid midsommarstiden. Ju herrligare solen sken, desto
kinkigare fann jag det vara att få slut på tiden
från middag till qväll. Det föreföll mig som om dessa
eftermiddagar ursprungligen hörde till Campagnan vid
Rom, öfver hvars oöfverskådliga yta den brännande
solhettan rufvade tungt och tryckande, eller att de
möjligen voro importerade från öknen Sahara eller
från de varmaste strecken under eqvatorn.
Jag har "utstått" mina sommar-söndagseftermiddagar i
åtskilliga länder, och de hade i sjelfva verket ett
olika skaplynne, men behagliga äro de emellertid
på intet enda ställe. I England är det som om
samum infunne sig, så snart söndagseftermiddagen
nalkas. Allt lif tyckes förtvina, dö bort, och man gör
klokast i att lägga sig och sofva. I Nordamerika har
man ingen annan utväg, än att studera de särskilda
regementena af kyrkgängare med deras grader af
tråkighet. I Tyskland måste man på nåd och onåd
öfverlemna sig åt orkestern i en eller annan publik
trädgård eller till bierhallerna, och i Frankrike
– eller hvad som i flera hänseenden är detsamma
– i Paris slipper man för bästa köpet genom att
ansluta sig till de långa tåg, hvilka under ofantliga
damm-moln röra sig utanför barriererna, för att njuta,
af småstads-kaféernas herrligheter.
Den förskräckligaste söndagseftermiddag i hela mitt lif
tillbringade jag i Paris, och till den slöt sig en lika beskaffad natt,
hvars obetydligaste tilldragelser outplånligt äro inristade i mitt
minne. Ofta, isynnerhet om sommaren, drömmer jag om denna
söndagseftermiddag och den förfärliga natten – dock vill
jag berätta, huru alltsammans gick till, öfvertygad
om, att bland många millioner menniskor, det knappt
lär finnas en enda, som upplefde något dylikt.
Jag hade uppehållit mig några veckor i Paris. Det var en
söndag i Juli månad och Paris tycktes den dagen
vara bestämdt att stekas. Himlen liknade en
glödgad kopparkula och all röken från hufvudstadens
tusentals skorstenar slog ned på gatorna, i förening
med dammet bildande en blandning, hvilken blott en
infödd parisares lungor kunde tåla vid att inandas.
Redan på morgonen hade jag två gånger begagnat mig af
baden i Seinen; men hvem kan väl förfriska sig i varmt
vatten? På Champ de Mars bevistade jag en parad af
Pariser-garnisonen med fjäderbuskar, bajonetter,
kyrasser, röda benkläder och en janitscharmusik,
hvars jättestora trummor nästan gjorde mig
döf. Bland alla dessa tusentals soldater och
icke-soldater var efter min tanke kejsar Napoleon
den afundsvärdaste, ty han satt
orörlig på sin häst och drog hvarken fram sin näsduk
eller lyftade på hatten, eller bytte om handskar, som de
flesta förnäma personer i hans svit.
Revyn var förbi, middagen och eftermiddagen började.
Då jag kom till min restauratör och vred om
dörrhandtaget af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:23:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1864/0347.html
