Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12. 1864 - Hörningsholm - Den vanlige Björnen och Isbjörnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att söka återföra dem. Denna begaf sig till Svärdsbro, men
kunde ingenting uträtta, emedan hon ej ansåg sig böra gifva
något löfte om moderns samtycke till deras förbindelse. De
fortsatte således vägen till Visingsö, dit de åtföljdes af Stenbocks
syster, grefvinnan Cecilia, och den ofvannämnda betäckningen.
Märtha Lejonhufvud förtröt högeligen denna kränkning
af föräldramyndigheten och kyrkans bud. Hon skref till
konung Johan och yrkade straff på förbrytaren. Konungen
efterkom väl, för sken skull, hennes önskan, och fråntog
Stenbock sitt embete, äfvensom han förbjöd alla prester att
viga dem; men derjemte lade han sig likväl ut för deras sak,
äfvensom hertig Carl och hela den öfriga slägten. Då
likväl ingenting dermed uträttades, förde Stenbock slutligen
Magdalena, som i mer än ett år vistats på Visingsö, öfver
gränsen in i Skåne, der en dansk prest vigde dem. De
återvände genast tillbaka öfver svenska gränsen, och bröllopet
firades på Torpa. Denna nya missaktning för den
moderliga viljan gaf en ny styrka åt fru Märthas
vrede, och först halfannat år efter bröllopet lyckades
det slägtingarnes föreställningar, att utverka en
tillåtelse för det unga paret att återvända.
Hörningsholm, såsom tillhörigt en af landets rikaste
familjer, var följaktligen mer än en gång vittne till
den slösande yppighet, de kunde och enligt tidens sed
ansågo för en skyldighet, åtföljande deras stånd,
utveckla vid sina gästabud och högtider. Såsom
bevis derpå har krönikan förvarat förteckning på de
förråder, som åtgingo vid de tvänne bröllop, dem
Märtha Lejonhufvud föranstaltade åt sina 2:ne döttrar,
den ofvannämnda Magdalena Stures systrar. Vid Sigrid
Stures bröllop med Thure Pedersson Bjelke år 1562,
förtärdes 30 åmar vin, 4 tunnor brunt mjöd, 12 tunnor
kjersedrank, 1 1/2 tunna must, 8 fat pryssing, 20 läster
Svenskt öl, 45 oxar, 200 får, 21 svin, 17 kalfvar,
30 skålp. socker, 453 kannor skird honung; och
vid Annas bröllop med Hogenschild Bjelke: 35
åmar vin, 54 oxar, 1 fat
honung och 45 skålp. socker, 30 skålp. tyskt och 15 skålp.
svenskt.
Bland märkvärdiga händelser, som höra till Hörningsholms
historia, är äfven följande: den sedermera genom sina bragder
i 30-åriga kriget så ryktbare fältmarskalken Johan Banér
vistades som barn någon tid på slottet hos sin slägting
Svante Sture. År 1604, då han var ungefär 8 år gammal
och lekte med de andra barnen uppe i det runda tornet, föll
han från en höjd af 19 alnar ned på en derunder liggande
stenhög. Vid det rop af förskräckelse, som amman upphäfde,
skyndade de närvarande till stället, och vågade knappt tro
sina ögon, då de funno barnet helt oskadt sittande bland
stenarne, lekande med några grässtrån, som det uppryckt.
Gustaf Adolf sade sedermera till Banér, som en gång
berättade denna händelse, att Gud bevarat honom till något
stort, och deri hade han äfven fullkomligt rätt, som sedermera
tiden utvisade.
Efter Sture-ättens utgång tillföll Hörningsholm Johan
Oxenstjerna, den store Axels son, som var gift med den
sista Sturens dotter; men som detta äktenskap blef barnlöst,
tillföll godset efter hans död den yngre dotterns son, Svante
Gustafsson Banér, hvars ätt egde det till år 1746, då det
såldes till grefve Bonde, hvars familj ännu äger det.
År 1719 delade Hörningsholm samma öde, som träffade
den östra Svenska kusten, att härjas af Ryssarne. Dessa
förödelser, med de omständigheter som åtföljde dem, kunna
anses som en inledning till den långvariga epok af blygd och
förnedring, som utmärkte tiden från Carl XII:s död till
Gustaf III:s revolution. Man ville öfvertyga folket, att en
konung behöfdes, för att skydda det emot
fienden. Man fördröjde derföre fredens afslutande,
och lät inför sina ögon förhärja landets kuster,
icke af en öfverlägsen styrka, utan af en ströfkorps,
som man utan särdeles möda kunnat förjaga. Mellan den
22 och 25 Juli sistnämnde år anlände Ryssarne till
Hörningsholm, åtföljde af en grefve Douglas, som,
sjelf Svensk, förut ofta vistats på slottet. En gammal
betjent, som igenkände honom, vände sig knäböjande
till honom och bad honom skona slottet och kyrkan;
men som Ryssarne endast skonade egendomar, hvilka
tillhörde deras vänner, ägde de intet medlidande för
hvarken slottet eller socknen. Allt förhärjades;
slottet nedbrann så långt det kunde brinna, och i
hela Mörkö socken blef intet hus öfrigt, mer än en
visthusbod vid Tokvik, hvilken bär tydliga spår,
att man försökt antända den, men som ännu finnes i
behåll, ehuru samma hemman för några och femtio år
sedan å nyo nedbrann vid en skogseld. Allmogen på
orten hyser derföre en slags vidskeplig vördnad
för detta gamla hus. Det
skändligaste af allt vid denna tilldragelse var, att på ön
funnos trenne skansar, anlagde under Gustaf Adolfs tid, och
bibehållna ända till medlet af förra seklet. Besättningen
drogs likväl från dessa skansar dagen före Ryssarnes ankomst.
Det nuvarande slottet är år 1748 uppbygdt efter
Hårlemans ritning. Ännu finnas der likväl lemningar efter det
gamla, och år 1824 upptäckte man i det fordna, så kallade
runda tornet, ett fängelse, hvari träffades menniskoben.
Nedgången dit var en liten rund öppning af 1 1/4 alns diameter,
ett prof på de tiders hårdhet och barbari, då det begagnades.
(S. M.)
 |
| Den vanlige Björnen. Polar- eller Isbjörnen (se sid 362). |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
