Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Fridas minnesblad. Lea.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Derom kan du vara säker, hjertans barn! Men jag
säger nu som nyss: vänta ej för mycket! I din tants
minnesblad, äfven om de sammanbindas till ett helt,
framstår ingen roman med spännande intrig och pikant
upplösning; de innehålla en enkel lefnadsteckning,
en krans af ängsblommor, hvari en och annan
ros, merändels lånad af hennes vänner, bryter
enformigheten. Men för dig, som en smula håller af
din gamla tant, skola de dock äga något intresse."
"O, helt visst, utropade jag, och blickade tacksamt
på tant, som gjorde sig redo att öfver det stora runda
bordet utbreda det mystiska täcket. Denna gång var det
från hennes bröst, som en lätt suck uppsteg, under
det ett moln, eller bättre: en skugga af vemod gled
öfver de blida dragen. Men denna försvann snart, och
hon såg strax lika ljus ut som förr, då hon, sedan jag
ännu en gång blickat på alla dessa underbara stjernor,
fäste min uppmärksamhet på en glänsande blå sådan i
ena hörnet, hvars mellersta punkt dock utgjordes af
en åttkant af tjockt, svart siden.
"Nu se vi minnesbladen för våra ögon", yttrade
tant. "Vi kunna således rätt återtaga vårt arbete
och våra platser, så skall du i afton få höra denna
stjernas historia, i hvilken både himmelska och
jordiska minnen förena sig. Vi börja med den svarta
lappen; den må blifva vår utgångspunkt. Öppna litet
på fönstret, barn, att blomdoftet och sommarvinden
må strömma in: de tillhöra historien om hörnstjernan:
En sådan klädning som den svarta lappen bar jag på
min konfirmationsdag. Oskuld och himmelsk frid
fyllde min själ; jag hörde med stilla rörelse
klockornas kallelse till templet; en öm moders böner,
en kärleksfull faders välsignelse följde mig dit;
en huld syster, några år äldre än jag, tryckte med
värma min hand och nedkallade himlens nåd öfver mig;
i spetsen för en skara unga flickor inträdde jag i
helgedomen, der de djupa orgeltonerna, likt vingade
englar, sväfvade oss till mötes ... lärarens ord,
allvarliga och milda, föllo som dagg på vårt hjertas
blomkalk; han talade om den knappt tillslutna porten
af vår barndoms eden; om den vidsträckta väg, som
nu öppnade sig, och der soliga höjder och skuggiga
dalar, branta stigar och svalkande källor, sköna,
men kanske ofta giftiga blommor, och bittra men
helsobringande örter vexelvis skulle te sig för
våra blickar och locka eller afskräcka, värma eller
utkyla, uppfriska eller förgifta våra oerfarna hjertan
... han uppmanade, hänvisade, tröstade, föreställde
och bad för och med oss, till dess det, som aposteln
säger, "vardt i hela hopen ett hjerta och en själ",
brinnande i föresatsen till det goda.
Och när slutligen det sista ordet, den sista
orgeltonen förklingat och vi vid rörda föräldrars
och anförvandters sida gingo hem, visst stodo vi den
gången närmare himlen än jorden och skulle önskat
att när som helst utbyta den sednare mot den förra.
Ack! så, som man känner det i själen innan ännu
passionernas vindar upprört och grumlat hennes källa,
känner man det aldrig mera; det är också ett minne,
ljufvare än alla andra sådana, emedan det är rent.
Äfven på jordiska gåfvor var denna dag rik, fast
jag, som sig bör, gömt dem till sist: den första
sidenklädningen, det första gulduret, den första
juvelringen, se der ett klöfverblad, som för en ung
flicka har en underbar trollmakt; i och med detsamma
man har rättighet att bära dessa länge emotsedda
och efterlängtade artiklar, är man ju, ifrån att
vara en föga bemärkt personlighet, en riktig dam; en
"medborgarinna", som fordrar och får sin tillbörliga
gärd af aktning.
Man nickar ej längre åt en sådan; man helsar riktigt
på henne, tack vare hennes långa klädning, efter
hvars behagliga släpande den unga damen, då hon
tror sig obemärkt, så ofta tittar sig tillbaka ...
Också är det en egenhet, att tiden, hvarpå hon
hittills ganska sällan tänkt, nu är föremål för en
oaflåtlig uppmärksamhet ... hvarannan minut ser
hon på sin nya klocka, under det att med detsamma
det finger, som lyfter denna och hvarpå juvelringen
blixtrar, icke blir glömdt ... ja, allt samverkar
att göra denna dag till den minnesrikaste i hennes
lif.
Också var min sista tanke, min sista bön den aftonen
att få, om Gud ville, nu lemna jorden, ty så lycklig,
så omedveten om något egentligt ondt, som jag då var,
kände jag dunkelt att jag aldrig mer skulle blifva."
"Vet tant! nästan detsamma kände och tänkte äfven
jag; den svarta lappen har återväckt mina minnen från
min egen konfirmationsdag; jag minnes så väl att jag
tyckte det endast en sällhet numera återstod mig; den,
att fullt höra himmelen till, och så, som tant och
jag hafva känt det, hafva visst många andra flickor
äfven, men besynnerligt nog blifva de nästan aldrig
bönhörda."
"Och grunden dertill", menade tant, är att de
guldkorn, som finnas i de ungas hjertan, först
måste hopsamlas och luttras innan man får reda på
deras vigt och värde; verlden med sina glödhögar
och smältdeglar är en gammal erfaren guldsmed; när
man gått igenom dess alla reningsprocesser gifver
det sig först hur mycket rent guld som finnes qvar
och hur många karat man stämplas med. Aderton karat
är det vanliga, tror jag, och de flesta äro tyvärr
fullkomligt belåtna dermed – åtminstone hvad angår dem
sjelfva, ehuruväl dessa karat innehålla flera delar
"främmande tillsatser".
"Nå", skrattade jag, "för hvad anser tant ungefär en
aderton karats menniska?"
"Åh jo! för en ganska hygglig figur. Dit höra
nämligen alla fredliga, som icke ställa till
revolutioner, sqvaller eller förargelser; som
respektera äganderätten; som betala sina skräddare-
och skomakare-räkningar; som sköta sina pligter och
sitt kall försvarligt; som icke tillåta sig något
slags öfverdrifter; som lefva oåtkomligt och dela med
sig – se’n de sjelfva blifvit riktigt mätta och som
aldrig ens tänka på att här finnes guld af tjugofyra
karat, och det är dock dit vi alla skulle sträfva
att hinna."
"Tants "menniska på aderton karat" var just icke
mycket med; nästan intet, efter hvad jag af tants
raska utkast tyckte mig förmärka."
"Åh, jo", log tant; "de äro just icke så oäfna, och
det vore orätt att icke erkänna de förtjenster eller
"karat" de innehålla, och jemförda med pinspachs- och
kattguldsmenniskorna, äro de ståtliga. Allting är,
som du vet, relativt, och säkert är att jag blir den
sista att fördöma dem, om jag än, enligt min vana,
skämtar med dem litet smått. Jag har mina skäl att
respektera dem."
"Tant är bestämdt en menniska på tjugofyra
karat!" utbrast jag med varm öfvertygelse.
"Tant är en kattguldsmenniska, hvarken mer eller
mindre, men tror att hon kan stiga, emedan hon har en
brinnande åtrå efter de tjugofyra karaten", svarade
tant och log på sitt själfulla behagliga sätt.
"Men", fortfor hon, "för att nu återgå till den
svarta klädningen, från hvilken vi, på vanligt
fruntimmersmanér, gjort en opåräknad utflygt, så
var den dagen – hennes första dag – äfven hennes
skönaste. Då hon om aftonen hängdes in i garderoben,
emottog hon så oförmärkt en barnslig smekning af
min hand. Kanske trodde hon då omöjlig den lott, som
sedermera blef hennes, nämligen att stiga ner först
från statklädning till hembruk, derefter styckas och
tjena till förkläden, bahytter, kantrebbor, foder
och mångfaldigt annat krafs ... jaja! menniskor
och klädningar hafva mer än en likhet och den
väsentligaste är den, att de veta hvar de börja,
men aldrig hvar de sluta.
Men den lilla svarta lappen, hvars historia du nu
hört, blef öfver när klädningen syddes, och som den
var för liten att praktiskt användas, kom den aldrig
att blifva annat än – ett minne, men ett minne som
mången gång i ensliga stunder värmt mitt hjerta
och kommit mig att förgäta ett mindre lyckligt
närvarande."
"Men, tant", inföll jag dröjande – ty jag visste ej
om jag skulle få ett svar på denna min djerfva fråga;
"tant har ändå uteglömt ett vid den svarta lappens
historia."
"Och hvad skulle det vara?"
"Namnet på den unga flicka, som bar klädningen
... något inom mig hviskar att hon icke hette
Frida Berg."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
