- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 /
193

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXI. Slaget vid Falköping. Th.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Historiska Bilder.



XXI.

Slaget vid Falköping.

Tyskarne hafva i Sverige icke lemnat efter
sig många kära kära minnen; men till de för Svenska
folket mest oangenäma hogkomsterna af dessa främlingar
hör likväl deras beteende under den Mecklenburgske
Albrechts, den sista Folkungens, dagar. Det var under
denna tid de förvärfvade sig det ingalunda berömmande
vedernamnet: Tyska Garpar.

Om de af Albrecht i riket inkallade Tyskarnes framfart
innehålla Rimkrönikorna talrika uppgifter; då den
Tyska knekten kunde mot Svenska bonden fara fram så,
som dessa berättelser gifva vid handen, är det icke
underligt, om de Tyska ädlingarne, i sitt eget land
då, likasom nu, vanda vid att anses som varelser af
högre natur än andra menniskor, skulle anse sig fullt
berättigade till att behandla de enkla Svenskarne
såsom fullkomligt i saknad af »sinn’ och skäl»,
för att nyttja ett par ord ur biskop Thomas’ bekanta
visa. De försummade det icke heller, och konungen,
nödsakad att i dem söka en motvigt mot den inhemska
aristokratien, visade sig mot dem i allo blid och
bevågen. Slott och län hade han visserligen icke många
att utdela; men så ofta tillfälle gafs, lemnades äfven
sådana åt Tyskar, de Svenska herrarne till förfång;
i sitt hof omgaf han sig nästan uteslutande med Tyskar
och lefde med dem kräseliga på den af skatter allt
mer och mer betungade Svenska bondens bekostnad.

Mot konung Albrecht fanns likväl en motvigt; den, som
höll honom stången, var det mäktiga riksdrotset Bo
Jonsson Grip, läns- eller pantherre till Stockholm,
Nyköping, Kalmar, Wiborg, Raseborg, Tavastehus,
Korsholm, Öresten, Oppensten och Rumlaborg med allt
hvad under dessa slott lydde. Han hade visserligen
tagit Tyska seder så till vida, att han icke var
allmogen någon blid herre; men så länge han lefde
vågade dock konung Albrecht icke några strängare
åtgärder mot Svenska adeln. Men den mäktige Bo
Jonsson dog år 1386 och insatte i sitt testamente till
förvaltare af all sin egendom tio de förnämsta Svenska
herrarne, bland dem tvänne biskopar, riksmarsken Erik
Kettilson Wase (Puke?), Algot Månsson Sture och Thord
Bonde, hvilka genast inträdde i sin befattning som
verkställare af hans testamente.

Efter Bo Jonssons död trodde konungen tiden vara inne
att draga försorg för sig sjelf och sina Tyskar. Han
utfärdade ett påbud om en reduktion, – hvar tredje
gård af så väl det andliga som det verldsliga frälset
skulle indragas till kronan; – men mindre lycklig
och mindre kraftfull än i en sednare tid Carl XI,
mötte han vid verkställandet af denna reduktion
det skarpaste motstånd. Adeln
och högpresterskapet, redan förut missnöjda med
den Tyska konungen, hvilken de likväl sjelfva hade
inkallat i landet, kunde icke gerna finna sig i denna
åtgärd eller i det våldsamma sätt, hvarpå konungen
genomförde densamma. Somliga reste ur landet, andra
försvarade sig på sina befästade gårdar mot konungens
tillgrepp, och ännu större än förut blefvo nöden,
oron och osäkerheten i landet. Ändtligen började
man se sig om efter utländsk hjelp, och hvem var
då närmare än Danmarks och Norges herrskarinna,
Margareta Waldemarsdotter, särdeles som hon
med dessa egenskaper förenade den att vara enka
efter konung Hakon Magnusson, den lagliga, ehuru
fördrifna arfvingen till Svenska tronen. Åt henne
bjödo Bo Jonssons testamentsexekutorer formligen
Svenska kronan; hon mottog densamma och afgaf sin
försäkran att styra Sveriges rike efter dess lag,
att lemna testamentsexekutorerna oqvalda i alla
deras privilegier och hjelpa dem mot Albrecht. Adeln
och kleresiet följde snart exekutorernas exempel,
och stödd på dem beslöt Margareta att försöka sin
lycka och våga ett krig för den henne erbjudna tredje
kronan.

Men konung Albrecht var icke heller overksam. Äfven
han samlade å sin sida en här, till en del bestående
af Svenskar, men hufvudsakligast af Tyska legoknektar,
anförda af lysande furstar och ädlingar. Bland dem
såg man grefve Albrecht af Holstein, hertig Bogislaw
af Pommern, grefvarne af Ruppin och Lindau, hertig
Johan af Mecklenburg, konung Albrechts brorson, och
oräkneliga Tyska riddare och ädlingar, alla strålande
af prakt och alla öfvermodigt förkunnande, att en och
hvar af dem skulle slå minst tre Svenskar och visa
dessa barbarer deras underlägsenhet mot Tysklands
ridderskap. Litande på de stormodiga orden och sjelf
på förhand säker om segern, afsände Albrecht till
sin motståndarinna en krigsförklaring, affattad i
de öfvermodigaste ordalag, på hvilka han eljest icke
heller var sparsam mot »Kung Byxlös», som han vanligen
benämde den mäktiga drottningen, till omvexling med
oqvädet »Munkedejan», till hvilket han trodde sig
berättigad på grund af berättelsen om en kärlekshandel
mellan Margareta och den vördiga fadern i Gudi,
abboten i Sorö. Med krigsförklaringen följde den tre
alnar långa brynsten, på hvilken »Munkedejan skulle
hvassa sina nålar», som ännu finnes att se i Upsala
domkyrkas klädkammare, och lär Albrecht derjemte
hafva lofvat att icke sätta på sig sin »hätta»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 11:38:02 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1866/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free