Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skokloster. Th. - Verldsutställningen i Paris 1867.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det berättas, att när gamle Herman Wrangel sände
sin son Carl Gustaf ut i kriget, gaf han honom den
faderliga förmaningen: »kom ihog, min son, att den der
tager något, den hafver något; så har jag gjort»;
och sonen följde trofast det faderliga rådet.
Omätligt byte tog han med svärdet både i Polen
och Tyskland, och för att äga ett värdigt hem till
förvarande af alla dessa dyrbarheter uppförde han
på fädernegården Sko, på höjden ofvanför den
anspråkslösa byggnad, der han sjelf föddes år
1613, efter mönstret af slottet i Aschaffenburg
den präktiga slottsbyggnad, som nu står der,
bildande en liksidig fyrkant om fyra våningars höjd
med fyra torn om fem våningar och med lika många
fönster »som dagarne äro i året». På frontespicen
utåt sjön prunkar öfverst grefliga Wrangelska vapnet
till Salmis med sina fyra hjelmar, sina färger och
sitt löfverk, och ingångshvalfvet hvilar på åtta
pelare af hvit marmor, en skänk af Christina till
den segerrika fältherren och undan reduktionen
löst af hans arfving, grefve Nils Brahe, med 18,000
silfverriksdalrar. Till den af slottet omgifna,
med huggen sten belagda borggården kommer man ut genom
arkader, i hvilka fordom metallkanoner stodo. Slottet
lär icke hafva varit färdigbygdt förrän år 1678,
men har aldrig varit fullt inredt och torde
icke heller nu mer hafva utsigt att blifva
det. Så står t. ex. den stora slottskyrkan ännu
ofullbordad. Från Carl Gustaf Wrangel öfvergick
Sko till hans måg, grefve Nils Nilsson Brahe, gift
med Margareta Juliana Wrangel, och hvilken räddade
detta sitt slott undan reduktionen genom att utbyta
det mot andra hemman, som han afstod till kronan,
under det han, som ofvan nämdes, måste med hårda
silfverkakor lösa de pelare, på hvilka den
stolta byggnaden hvilar. Efter grefve Nils har
Skokloster alltjemt gått i arf inom slägten Brahe,
dock så, att endast slottet och dess samlingar,
hvilka aldrig få skingras, men i stället skola
utvidgas, är fideikommiss för ättens chef, medan
sjelfva godset icke äger sådan natur. Skoklosters
slott är således en egendom, som åt sina
ägare medför endast kostnad, men ingen inkomst;
men det vidmakthålles icke desto mindre på ett
sätt, som gör dessa ägare heder, och det bildar
nu ett museum, icke allenast för ätterna Wrangel
och Brahe samt de med dem beslägtade husen,
utan äfven ett fosterländskt sådant, hvarför det
äfven flitigt besökes både från när och fjerran.
För att genomgå slottets inre och göra sig bekant
dermed, erfordras icke timmar och dagar, utan
veckor och månader. Ehuru aldrig fullständigt
möbleradt, knappt mer än tillfälligtvis bebodt af
sina ägare, hvilka förutom detta hade talrika slott
att välja emellan, har det ändock äfven i detta
hänseende praktfulla saker att uppvisa, Venetianska
speglar i ramar af bernsten, sköldpadd och silfver,
vidlyftiga pauluner med omhängen af brokad och
bolstrar af eiderdun, konstarbetade skåp, inlagda
bord, tapeter af gyllenläder och praktfulla gobelins
med scener ur Alexanders och andra forntida
hjeltars lefnad och mycket annat, dels segerbyten,
dels skänker från in- och utländska regenter.
Af porträtter äger Skokloster sådan rikedom, att dess
porträttsamling knappt står efter den på Gripsholm.
Korridorerna upptagas t. ex. af bilder i hel
figur af Herman Wrangels krigskamrater, bistra
skepnader i Tretioåra-Krigets pittoreska drägter,
dels Svenskar, dels Skottar, dels Tyskar, och rummen
hvimla af porträtter af Wranglar, Braher, Bjelkar,
Königsmarker, från den heliga Birgitta och Peder Brahe
den Äldre till den sköna Ebba, både som ung och som
sjutiosexårig gumma, samt Carl Gustaf Wrangel till
häst, målad af Ehrenstrahl. Främst bland praktrummen,
med deras taflor, deras med arabesker, porträtter,
namnchiffer och vapensköldar prydda spiselkappor,
deras från de höga, konstarbetade taken nedhängande
tunga kristallkronor, utmärker sig Riddar- eller
Kungssalen, hvars plafond redan är ett mästerverk,
medan de i rummets skåp och cabinetts förvarade
kuriositeterna hafva ett utomordentligt värde,
icke blott genom det dyrbara material, hvaraf de
bestå, utan äfven betraktade som konstverk. Här
ses t. ex. ett schatull af bernsten; ett brädspel,
så praktfullt, att i fordna dagar kustoden brukade
beteckna det som detsamma, i hvilket »kung Salomo
spelade med drottningen af Rika Arabien»; en
förgylld silfverbägare, besatt med ädelstenar;
en elfenbenskanna, infattad i emaljeradt silfver,
med afbildningar af en Bacchusfest; en skål af
karneol med fot af förgyldt silfver; en rubin,
omgifven med rosenröda diamanter, fordom en
gåfva af Gustaf Adolf till hans älskade Ebba,
och mycket annat. Öfversta våningen, likasom de
andra prydd med porträtter och taflor, upptages af
Biblioteket och Rustkamrarne. Det förra innehåller
omkring 23,000 band, utom handskrifter af värde,
kartor och gammaldags glober och består af icke
blott Wrangel-Braheska boksamlingen, utan äfven
af Bjelkeska boksamlingen från Salestad och den
Schefferska från Ek; de sednare, indelade i den
Wrangelska och den Braheska, utgöra ett slags »Musée
d’Artillerie», rikt på gammaldags eld- och huggvapen,
många prydda med inläggning af ädla metaller och
ädelstenar, andra, ehuru enklare, rika på historiska
minnen, t. ex. Hussithöfdingen Ziskas svärd, Carl
IX:s bödelsvärd, för hvilket de af honom förföljda
riksrådens hufvuden föllo på Linköpings Torg, Lennart
Torstensons svärd och, samlingens praktstycke, Carl
V:s sköld, tagen i Prag och efter uppgift ett verk af
Benvenuto Cellini, ehuru konstnären icke uppräknar
densamma bland sina arbeten. Likasom boksamlingen
på Sko säkerligen är den största enskilda i Sverige,
likaså äro dess rustkamrar de mest intressanta i sitt
slag, som vårt land har att uppvisa och väl förtjenta
af att uppmärksamt betraktas.
Skoklosters kyrka, en af de prydligaste landskyrkor
i riket, är likaledes rik på minnen. Predikstolen
är ett segerbyte från Tyskland, altaret, funten, en
Magdalena af Domenichino härleda sig från klostret
Oliva vid Danzig. Den helige Holmgeirs grafsten
finnes ännu qvar med inskriften: Hic jacet Dominus
Holmgerus; men den praktfullaste hvilostaden äger
dock Wrangelska ätten i ett grafkor, likt det
Gyllenhjelmska i Strengnäs prydt med – »i muren
tecknade fältslag» och dessutom med Carl Gustaf
Wrangels bildstod till häst och ett cenotaphium öfver
Herman Wrangel. I Skoklosters kyrka hvilar äfven
den Svenska Sappho, Hedvig Charlotta Nordenflycht.
Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
