Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Himlen på jorden.
- Carl Säve.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Icke rikedom, utan en tillräcklig utkomst hörer till
ett lyckligt lif och det är icke sällan fallet, att
sann lycka och tillfredsställelse förr slå upp sitt
tjäll hos den mindre bemedlade, än bland de högre
stånden. Äfven den ringe kan njuta himlen på jorden,
om han blott är född i en hydda, der arbetsamhet och
förnöjsamhet äro de goda genierna.
Visserligen finnas många olyckliga på jorden, och
orsakerna dertill ligga till en del utom menniskan,
men till största delen bero de af henne sjelf:
vanligen är hon icke tillfreds med sin lott och sin
samhällsställning. Derföre uppstå äfven en mängd
klagomål, hvilka tjena till ingenting annat, än att
ännu mera försämra den klagandes belägenhet. Den
med sin lott belåtne finner deremot äfven i mindre
glänsande vilkor, i en mindre gynnsam och till och med
oangenäm ställning talrika tröstegrunder, hvilka icke
allenast göra lifvet drägligt, utan äfven behagligt
för honom. Hvarest alltså tillfredsställelse råder,
der är himmelriket.
Jorden är ett skönt land och lifvet på densamma har
sina oändliga behag; der finnes alltid mera af det
goda än af det onda för vår räkning. Ett betydligt
antal felslagna förhoppningar, till hvilka vår natur
må hända icke en gång berättigade oss, en serie af
förvecklingar och obehagliga tilldragelser, hvilka
möta oss på vår bana, få icke föranleda oss förakta
alla de välsignelser, som lifvet ännu kan hafva qvar
för oss, eller till och med göra dem föraktliga inför
andra.
Att ädelmodigt försaka det, som man icke kan hafva,
att tacksamt njuta det, som man ännu har och dervid
icke tro framtiden om det värsta, emedan det alltid är
tids nog att gräma sig, när olyckan är inne –
detta vore för medborgaren på jorden det mest passande
tänkesättet. Den som alltså i sitt hjerta har
tillfredsställelse med sin lott boende tillsammans
med de båda tvillingsystrarne: enkelhet och
förnöjsamhet, den bär himlen med sig i sitt eget bröst,
han må nu lefva i marmorpalatset eller i torfhyddan.
Himlen är vidare en plats, der endrägt och frid
innebo, hvarest allt har ett sinne, en vilja, en
själ. Och denna himmel kunde väl redan finnas på
jorden, om menniskorna visade sig fördragsamma,
tjenstfärdiga och välvilliga emot hvarandra, hade
undseende och tålamod med hvarandra och vore ett
hjerta och en själ. Der alltså, hvarest äkta makar
lefva fredligt och vänskapligt tillsammans, hvarest
föräldrar och barn
äro lika godsinnade, hvarest allt tillgår enigt och fridsamt
bland syskon, tjenstfolk och grannar – der finnes
himlen redan på jorden. Himlen är kärlekens rätta
hem. Hvarest kärlek finnes, finnes sålunda äfven
himlen. Hafva vi alltså kärleken ibland oss, vill vårt
hjerta alla menniskor innerligt väl, handla vi emot
vår nästa, så som vi ville blifva behandlade af denna,
ligger våra medmenniskors välfärd oss lika mycket om
hjertat, som vår egen – då hafva vi himlen på jorden,
då njuta vi ett saligt lif.
»O, kärlek, jords och himmels under,
Du salighetens andedrägt
Gudomlighetens friska flägt
I lifvets qvalmuppfyllda lunder!»
*
Carl Säve.
Professor Carl Säve är född i Roma den 22 Oktober
1812. Som läsaren kanske anar, är detta Roma
icke det vid Tiberns stränder belägna, det
gamla verldsbeherrskande Roma, låt vara ock
att hans uppfattning af professor Säves manliga
kraft och karakter med skäl är sådan att den väl
står tillsammans med bilden af den gamla Romerska
republikens kärnfriska typer. Säves födelseort ligger
på Gotland, några mil sydost om Wisby, och är en
liten fredlig by i närheten af ett gammalt kloster,
som nu är landshöfdingens säte. Slägten Säve är en
på Gotland snart sagdt urgammal ätt. Bland dess äldre
medlemmar finna vi Johannes Säve, tullinspektor i
Wisby, en gammal student, som med en årlig lön af
hundra silfverriksdalrar kunde försörja en talrik
familj och, oaktadt de små inkomsterna, fortfor
att idka de klassiska studierna; – han läste sina
grekiska och latinska författare, den hebreiska
bibeln icke heller förglömmande. Hans son, Per Säve,
prest i Roma från 1797 till 1837, var på sista tiden
tillika lektor i teologi vid Wisby gymnasium. Ryktet
om hans stora lärdom och vältalighet fortlefver
ännu. Han var en förträfflig lärare och visste
att förvärfva sig lärjungarnes aktning och kärlek;
och att han varit mån om det uppväxande slägtets
bildning bevisas derutaf, att han af egen drift i
sitt præbende stiftade en folkskola, som var den
första på Gotland och en bland de förträffligaste
i hela Sverige. Han var två gånger gift. En frukt
af det första äktenskapet är Johan Adolf Säve (född
1800), prost i Mariestad, som sedan 1835 haft säte
vid hvarje riksdag och vid den sista med all kraft
arbetat för det nu antagna representationsförslagets
framgång. I sitt andra äktenskap hade han två söner,
den ene, Per Arvid Säve (född 1811), adjunkt vid
elementarläroverket i Wisby och, såsom intendent
öfver Sveriges fornminnessaker, väl förtjent om
denna vetenskap; den andre var den Carl Säve, med
hvilken vi här sysselsätta oss.
Gotland är af alla, som gästat denna ö, beprisadt som
ett verkligt godt land, en »Östersjöns perla». Under
inflytelsen af de ständigt spelande hafsvindarne
har denna ö jemförelsevis ett herrligt klimat och
ett yppigt växtlif; och med sitt läge nära både
Skandinavien och de öfriga Östersjöländerna, hvad
under, att hon i medeltiden blef en medelpunkt
för hela Nordens handel? Och om just bland detta
folk, som ständigt för sina ögon har minnesmärken
efter en äldre kultur och från det lifliga sjö-
och handelslifvet i fordna dagar ärft en frisk
och ungdomlig kraft, skulle födas en man, som
oaflåtligt sträfvar att framdraga och befordra
studiet af våra fornminnen, så bör detta synas oss
ganska naturligt. Men det hände här såsom det ofta
händer, att det är till utseendet obetydliga och
tillfälliga omständigheter, som väcka de slumrande
anlagen till lif. Det var egentligen icke de ämnen,
hvars högsta målsman han nu är, som först ådrogo
sig Säves flitiga uppmärksamhet. Han studerade först
med synnerlig förkärlek botaniken och ämnade blifva
läkare. Också tjenstgjorde han som underläkare vid
garnisonssjukhuset, då han angreps af en häftig
giktsjukdom, hvilken hemsökte honom flera år. Så
begaf det sig, att en vän besökte honom under en hans
sjukdom och af en händelse lät Snorre Sturleson ligga
qvar på sängen. Säve fick tag i boken och fann till
sin förvåning, att han igenkände en massa ord, såsom
de uttaltes i hans hemort; och nu var hågen väckt på
det, som skulle blifva hans lefnads mål. Han läste nu
Isländska och Gotländska på samma gång och arbetade
på en stor Gotländsk ordbok. Derjemte studerade han
de Svenska landskapsmålen i allmänhet. Vid denna tid
kom Molbeck till Upsala. Molbeck önskade äga några
disputationer, och då Atterbom sände bud till Säve,
om han icke kunde tjena honom i detta hänseende,
var Säve nog lycklig att sjelf kunna till Molbeck
öfverlemna det begärda och derigenom vinna en länge
efterlängtad bekantskap med denne man.
Molbeck sökte förmå honom utgifva sin ordbok, men
det fattades – penningar. Härutinnan var förhållandet
med Säve, som med de flesta framstående talanger, att
hans väg gick fram genom mödornas och försakelsernas
bränningar. För själslifvet tyckes i detta afseende
samma lag gälla, som i naturen. Af fysiken finna vi,
huru framkomsten är betingad af motstånd och friktion;
och det synes, som skulle själens inneboende kraft
behöfva friktion mot bekymmer och svårigheter, för
att kunna utveckla all sin storhet.
Men om ock ingen ordbok blef utgifven, var dock detta
sammanträffande med Molbeck så till vida en lycka
för Säve,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0231.html
