Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allmännyttigt - Logogryf - Rebus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverallt bland säden, och sedan dess har jag aldrig
hemsökts af råttor, under det att mina grannar
fortfarande fått behålla denna landsplåga. Jag är
derföre öfvertygad, att detta enkla medel bortjagat
råttorna samt rekommenderar det så mycket mera till
allmänt försök, som detsamma öfverallt står till
buds.
Gif akt på edra fotogenlampor! Vid åtskilliga
tillfällen hafva fotogenlampor exploderat och
derigenom förorsakat
mer eller mindre skada. Vid begagnandet af dessa
lampor är nödigt iakttaga, att de hvarken fyllas för
mycket, ej heller få blifva för tomma; ett fingers
bredd måste upptill i reservoaren lemnas tom, och
denna i allmänhet hållas till hälften fylld, under
det att man noga aktar sig för att låta fotogenen
bränna ut till sista droppan. I sednare fallet torde
genom reservoarens uppvärmning bildas fotogengas,
som lätt exploderar.
En ljuskrona liknar mitt hela förvisst,
Fast aldrig om vintern dess prakt dig förblindar;
Hon älskar de fria, de vårliga vindar
Och kommer hvart år för att tacka för sist.
Och ljusen, de granna, i tusendetal,
Ej sättas i kronan af menniskohänder,
Ty skaparen sjelf i sin kärlek dem tänder
Så skönt i naturens omätliga sal.
Den kronan ej ens vid ett hof har sin like,
Ej trifs hon, den höga, i furstars gemak;
Hon fröjdar den arme så väl som den rike,
Men himlen allena kan bli hennes tak.
När kronor af konsten vid sommarens värma
I gas hölja in sig att akta sin glans,
Då kan under henne som ljufvast du svärma,
Och svinga med kärasten om uti dans.
Men kommer så vintern, strör liljor i dalen,
På slätten, på höjden, på fjellarnes barm,
Tillbaka hon stiger för systern i salen
Med snöslöjan vecklad kring skälfvande arm.
Tillfyllest jag na kan ha sagt om det hela;
Dess delar de åtta, ett ord ock må ha:
Jag deraf vill göra små gåtor och dela
Åt hvarjom och enom, som gåfvan täcks ta.
Och minnens för resten att om dem som tyda
Jag icke, i likhet med Simson, förmår
Med skjortor och högtidsdrägt vackert bepryda,
Ej heller jag någon för motsatsen slår.
Nu börjom: Hvad tärning och vind ha gemensamt,
Och hvarpå ens lycka och lif kan bero;
Hvad aldrig kan ligga nog ödsligt och ensamt
Att lemna vår näsa och helsa i ro;
En gömma, hvars namn åt en konung blef gifvet,
Fast ej det för honom var hedrande just;
Ett ord, hvarom mycket är taladt och skrifvet,
Men till hvilkets bruk vi så föga ha lust;
En ort, der en »mor» lade grund till ett rykte,
Som ljöd genom Sverge från strand och till strand;
Hvad djupt ned till jorden den skyldige tryckte
Och blef i hans sinne en tärande brand;
En toka i sorgdrägt, som tanklöst hörs skratta
Åt allt hvad hon ser i vår konstiga verld;
Hvad mäktar det höga och eviga fatta,
Fast delvis, tyvärr, på sin spejande färd.
Till ljuset en vän och till råmärken äfven,
Alltefter den tydning åt ordet man ger;
Hvad Anna får sorgfälligt skänka åt väfven,
Der hemgiften ren hon i andanom ser;
Hvad stundom på papper och stundom på vågen
Ses göra en färd omkring rike och land;
Hvad bra se’n han gjorde vid böljande rågen
Ung Anders med skäran i arbetsam hand;
Ett rike, så himmelskt, fast grundadt på jorden;
En jette med grönskande harnesk och sköld;
Ett namn, ganska vanligt häruppe i Norden
Bland qvinnor. Hvad blott man kan slå uti köld.
Hvad, lagdt uppå sträckbänk, med tillhjelp af stålet
Har tusende dödat i forntida dar;
Hvad, visligen användt, bör leda till målet,
Men, brukadt i otid, förtret blott oss bar;
Ett träd, som från hedenhös ättlängden leder;
Ett märkelsetal, efter gammaldags sed;
En hatt, som på hvarje slags hufvud sig breder,
På aflångt, på rundt, ja, på fyrkantigt med;
Ett barn utaf gatan, förtrampadt, föraktadt,
Och dock med kusiner vid hof och palats;
Ett träkärl, af »husan» med omsorg betraktadt
Och synadt, förr’n varan deri får en plats;
Hvad aldrig en man i kaptenen hon kunde,
Maria, fast ofta till fadren han gick;
Hvad honom att kalla sig hjertligt hon unde,
Då jaord och ring han på sistone fick;
En dvergväxt, till ytan likt piggsvinet väpnad;
Hvad ville det barn, som vid dörr’n stod och bad,
Och nu, till er fägnad, men ack! till min häpnad,
Är detta min sista, min endaste rad.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
