Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder: Svenska Helgon
- Glaset
- Kungstigern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven i Westergötland, hvilket landskap konung Olof
efter öfverenskommelse med de svenska odalmännen
utsett för att der upprätta kyrkor och kristendom,
»dock utan att med våld tvinga någon till att
öfvergifva fädrens tro, utan med full frihet för en
och hvar att blifva kristen eller icke», – alltså ett
bevis på de Svenska hedningarnes ädla och toleranta
tänkesätt, – predikade Sigfrid och utmärkte platser till
kyrkogårdar i Friggeråker, i Gerum, i Agnestad. Trött af
år och arbete egnade han sin sista verksamhet åt
församlingen i Östrabo, der hans ben hvila; näst
Ansgarius förtjenar han med rätta namnet Nordens
apostel, och vackert säger Westgötalagen om hans
hädanfärd, att: «hælghir ænglær toke vid sial
hans oc förde hanæ til paradis, oc ær thæn sæl,
ær slikæ arwudis lön skal wp taka sum han tok.»
Th.
*
Glaset.
Glaset är som bekant en produkt af sammansmält
kiseljord och åtskilliga alkalier, hvilken efter
afkylningen stelnar till en färglös eller färgad,
men alltid genomskinlig massa, som med utomordentlig
hårdhet förenar egenskapen att motstå inverkan af
vatten, luft, ja till och med mycket starka kemiska
agentier. Härigenom har glaset, utom för användandet
i dagliga lifvet, blifvit af utomordentlig betydenhet
för vetenskapens högre problemer, såsom i astronomien,
kemien, fysiken och fysiologien, hvilka kunskapsgrenar
omöjligen förmått till den grad utveckla sig, som nu
är fallet, om glaset icke funnits till.
Tiden för glasets uppfinning förlorar sig i mystiskt
dunkel. Bibeln omnämner redan i Jobs bok glaset
som en sällsynt dyrbarhet, och hos fenicierna var
det en vigtig handelsartikel, hvars uppfinning
sagan likaledes tillskrifver detta folk. Köpmän,
förtäljer den, hvilka handlade med salpeter, hade
under en rast vid floden Belos, i brist af den öfliga
trefoten, ställt sina kokkärl på salpeterstycken,
hvarvid dessa upplöst sig i elden och blandat sig med
sanden, bildande en genomskinlig massa, hvars värde
det sluga handelsfolket strax insågo. Men då hettan
från en öppen eld på långt när icke är tillräcklig
för att frambringa glas, måste man betrakta denna
berättelse som en anekdot af historieskrifvaren
Plinius, lika ohållbar som hans försäkran att det
funnits en glasart, hvilken lik jernet lät smida sig.
Änskönt glaset sålunda sedan uråldriga tider
var bekant, bibehöll det dock länge ett högt
värde. Glaskonstnärerna i Sidon och Alexandria
förstodo redan att blåsa, att skära, att färga och att
förgylla detsamma, äfvensom konstverk, hvarom vår tid
icke har någon aning, deraf förfärdigades. Sålunda lät
Marcus Scaurus, Syllas svärson, för att i egenskap
af ædilis, eller stadsarkitekt, göra sitt embete
heder, bygga ett praktfullt skådespelshus, hvars
trehundrasextio pelare delvis voro öfvertäckta med
glas. Denna af guld, marmor och glas strålande teater
gällde för ett sannskyldigt underverk samt kunde,
enligt Plinius, Strabo och andra samtida författare,
inrymma öfver 80,000 menniskor. Äfven omnämdes som en
stor märkvärdighet de utomordentligt höga och tjocka
glaspelare, hvilka lära funnits i ett tempel på ön
Arodos. De fängslade allmänna uppmärksamheten mer än
de herrligaste konstverk af Pythias, de der likaledes
utgjorde prydnader på detta heliga rum. Sjelfva
apostelen Paulus skall i sällskap med några andra
förkunnare af Kristi lära hafva rest till Arodos,
blott för att beundra de präktiga glaspelarne. –
Färgadt glas, som imitation af ädelstenar, hade på den tiden ett lika värde
med äkta perlor, och egyptiska prester öfverlemnade
åt kejsar Hadrianus kulörta glaskalkar, som de
kostligaste af deras dyrbara skänker. Aristophanes
beskrifver redan ett brännglas och araben Alhazan i
elfte århundradet de första förstoringsglasen.
Från dess ursprungliga hem, Rom och Grekland, flyttade
glasfabrikationskonsten öfver till Venedig, hvars
första och äldsta bruk ännu finnes på ön Musano. Här
skall tillverkningen af taffelglas vara uppfunnen
eller åtminstone mycket fullkomnad och i trettonde
århundradet blåstes spegelglas, hvilket hundra år
sednare genom qvicksilfverbeläggningen betydligt vann
i värde. Ända till slutet af sjuttonde århundradet
försåg Venedig nästan hela Europa med speglar och
icke mindre berömda voro dess målade kärl och
fönsterrutor. Men snart började glasfabrikationen
att utbreda sig i verlden, först till Böhmen,
så till Frankrike, Tyskland, England och vårt kära
fädernesland. Det första böhmiska glasbruket omnämnes
1458, det första engelska 1557 och det första svenska
1641. Tyskarne kände till konsten redan år 1580 och
anförtroddes ofta ledningen af de nyanlagda verken
i andra länder.
Nu för tiden tillverkar man glas nästan öfverallt,
ehuru på de flesta ställen i otillräcklig mängd, så
att bristen måste fyllas genom import från Böhmen,
England och Frankrike. Det finaste och dyrbaraste
glaset är det engelska, hvilket blott öfverträffas
af det franska så kallade kristallglaset, men äfven
det böhmiska har i alla former och färger en sådan
godhet, att det afsättes till och med i södra Asien
och Amerika.
Glasfabrikationen var föremål redan för den äldsta
tekniska litteraturen och i synnerhet finna vi hos
florentinaren Neri, engelsmannen Merret och tysken
Kunkel (Ars vitraria) lika vidlyftiga som upplysande
afhandlingar öfver denna konst. För de teoretiska
grunderna har man emellertid endast den nyare tiden
med dess mäktiga framåtskridande att tacka, och
framför allt har vår berömde Berzelius genom sina
forskningar af kiseljordens natur spridt ett klart
ljus öfver detta ämne.
Hit hörer äfven den vigtiga uppfinningen af det så
kallade vattenglaset, en af kiseljord och kolsyradt
kali (pottaska) bestående massa, hvilken beröfvar
brännbara ämnen deras antändlighet, liksom den i
kattuntryckerier och fabriker af de mest olika slag
finner det mångfaldigaste användande.
Att man af helt fina glastrådar äfven förstår att
väfva tyger, liknande det skönaste siden, samt
att deraf tillverka damkläder, tapeter, plymer och
blommor, torde vara tillräckligt bekant.
*
Kungstigern.
Nu för tiden fattas ej lätt i våra vandrande
menagerier kungstigern bredvid lejonet, och den som
har något intresse för Guds stora och herrliga
natur har redan i eget åskådande beundrat denna
sköna, största, starkaste och blodgirigaste röfvare
bland djuren. Till och med den som ej lärt känna
hans vilda mordlust, genom läsning af underrättade
mäns resebeskrifningar eller skildringar, kan, vid
åsynen af det imponerande djuret, ej undgå fruktan
och ängslan, fastän det är säkert förvaradt bakom
starka jernstänger, ofta äfven svagt
och uthungradt och genom den långa fångenskapen
förtryckt och försämradt. Hvar och en känner sin
svaghet emot en så väldig röfvare och kallar det
oförväget, att menageriägaren stiger in i buren
ropar på tigern, slår honom med piskan, låter honom
hoppa öfver käppen, låter honom stiga upp och lägga
sig ned. Vi beundra, när vår ångest för det farliga
skådespelet har lagt sig, djurtämjarens mod och konst,
att det lyckats honom att kunna så pass tämja detta
det fruktansvärdaste af alla rofdjur. Men med mod
och skicklighet allena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0327.html
