Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Rosenkreuzarne. (Ur en åttioårings lif.)
- Om trädgårdarne i Versailles och några betraktelser öfver naturen omkring svenska hem på landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kastade han bort tidningen och strök sig, liksom gripen
af ett smärtsamt minne med handen öfver pannan.
Om icke precist nyfiken, grep jag dock, så snart det
anständigtvis lät sig göra, efter samma blad. Det
var »Illustrirtes Familien-Journal» med berättelsen
»Adepten» och en bild, der en till döden dömd ung man
sitter midt ibland beväpnade soldater. Såsom sjelf
abonnent på nämde journal, kände jag rätt väl till den
högst underhållande berättelsen, och isynnerhet hade
den intresserat mig, såsom återupplifvande minnet af
mitt äfventyr under barndomen.
»Nå, morfar, så allvarsam?» sade min lilla
dotterdotter, då jag försjunken i tankar betraktade
illustrationen. »Du tyckes intressera dig för den
stackars fången på papperet der?»
»För rosenkreuzaren? Nå ja, han liknar precist en
person, som jag för sextio år sedan såg hängas och
strax derefter göras lefvande.»
»Hvad säger du? Berätta den historien!»
Det hjelpte icke, jag måste gå barnens önskningar
till mötes och den hittills så sorgfälligt bevarade
hemligheten undslapp nu mina läppar. »Så gick det till på den
tiden», slöt jag min berättelse; »men aktörerna i
denna tragedi äro väl alla, utom jag, för länge sedan
döda!»
»Icke alla», hviskade den gamle herrn öfver till mig
och grep mig hårdt i armen. »Jag kan väl tro, att
ni numera ej känner igen mig – jag är den hängde!»
»Herre – ni vill dupera mig!»
»För ingen del, min herre, dertill är jag
åttiofemårige pojke för gammal!» genmälde den
mustacherade. »Jag är öfverste von Klopp – historien
passerade i Z . . . g.»
Ja, käre läsare – det var verkligen samme
värfvareofficer som doktor Katt på sin tid åter gjorde
lefvande! Det hjelpte icke, på aftonen måste jag och
min svärson supera i sällskap med öfversten på en
fin restauration, och då upptinade mun och hjerta
så rätt ungdomligt hos oss, gamle gossar, att vi
först vid midnattstid bröto upp. Tre dagar sednare,
då jag reste hem, skänkte öfversten mig vid afskedet
en präktig silfversnusdosa med inskriften: »Åt sin
gamle förtegne samtida, som ett tecken till uppriktig
högaktning af den hängde.»
*
Om trädgårdarne i Versailles och några betraktelser
öfver naturen omkring svenska hem på landet.
Versailles är under den vackra årstiden parisarnes
älsklingsort. Dit far den fina verlden, för att
fördrifva en stund med att betrakta folklifvet
och de rika konstalsterna; dit söker folket sin
tillflykt, för att ifrån stadens qvalm och ett
tröttande arbete finna hvila och glädje. Så snart
arbetaren, handtverkaren eller krämaren från sina
trägna göromål kunna undanstjäla några timmar, eller
när söndagsmorgonen inträder med löfte om en solklar
hvilodag, då skynda de ut till Versaille. Lärgossen
och daglönaren hafva alltid så mycket öfver af veckans
förtjenst, att de för sig och de sina kunna bekosta
resan dit, och de skulle anse det för en stor olycka,
om de tvungos att försaka det nöjet. »Om söndag far
jag till Versailles», denna tanke sprider under
veckans lopp glädje i verkstaden, i bodkammaren,
den lifvar sinnet och stärker krafterna, fördubblar
fliten och uppehåller modet under det mödosamma,
ständiga arbetet; – och hvarför?
Versailles är ett paradis – är en liten verld af
så förtrollande behag, att vid åsynen deraf den
trumpnaste måste hänryckas, den svårmodigaste
småle och den mest betryckte fröjdas. I dess
svala, ensliga grottor, i dess skuggrika alléer,
bland dess alla konstverk, dess brusande forsar,
dess glittrande vattenstrålar från springbrunnarne,
dess blomsterrabatter och dess sjöar – hvem skulle
icke känna sig föryngrad och glad? Hvem skulle väl
kunna taga med sig dit det dystra, missmodiga lynnet,
den rynkade pannan och den mulna blicken?
Parisaren reser också dit ut för att glömma
stadslifvets buller och tryckande oro, han vill der
lemna långt bakom sig
hufvudstadens tomma prålande flärd, verkstadens qvafva
luft och de brännande gatorna, för att i lugn och
ro drömma bort en stund, för att inandas blommornas
sköna dofter och för att lyssna till körerna från de
bevingade skaror, som tagit detta eden till arf och
eget.
 |
| Vattenkonsterna i Versailles. |
Främlingen, som besöker Paris, underlåter ej heller
gerna, så vidt hans tid det medgifver, att äfven
göra en tur till Versailles.
Från Paris kommer man
dit på mindre än en half timme, antingen man far på
högra eller venstra sidan om Seinen; jernvägar äro
nämligen anlagda på båda sidor om floden. Landskapet,
som man genomfar, är vackert, tätt bebygdt, väl odladt
och bördigt.
Det var den praktälskande Ludvig XIV som lät
uppföra Versailles, denna féeboning, der man nästan
finner allt, som af det tänkande eller skapande
menniskosnillet frambringats, sammanfört till en enda
förtjusande tafla.
Den som i betydlig mån medverkat till detta
jättearbete, är den namnkunnige finansministern
Colbert, hvilken genom sin förvaltning förstod att
samla de medel, hvarigenom Riquet, abbé Picard,
Le Nôtre, Mausart, baron Arnold Deville och
ingeniör-generalen Vaubon blefvo i tillfälle att
utföra sina stora snillrika idéer, dem man vid hvarje
steg i Versailles slott eller trädgårdar påträffar
och beundrar.
Ty man må hafva hvad tankar som helst om det sätt,
på hvilket dessa idéer blifvit utförda, eller med
andra ord om den stil som gjort sig rådande vid
anläggningen af trädgårdarne i Versailles, nekas kan
icke att dessa för alla tider äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0333.html
