Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om musiken och några af dess förnämsta mästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 ––
gynnare, som befordrade deras utveckling. Ludvig XIII,
för hvilken han fick låta höra sig, antog honom i sin
tjenst och lät uppsätta en annan musikalisk trupp,
»Bände des petits vidons» kallad, för hvilken han
blef ställd i spetsen. Sedan Perrin, 1671, åt honom
afstått privilegiet på stora operan, komponerade
han för denna 19 operor. Som operakomponist höll han
sig till den allvarsamma stilen. Under det textens
innehåll och karakter ofta åsidosattes af italienarne
för melodiens skönhet, så tillfredsställdes den
fransyska smaken mera af en rytmisk deklamation, deri
recitativet och sången i det närmaste öfverensstämde
med den poetiska texten. Ämnen för denna hämtades ur
antiken, hvilket betingade ett musikens högtidliga
patos, hvaraf följden återigen blef en oftast stel
och studerad deklamation. En icke ovigtig reform vid
operan införde Lully genom antagandet af danserskor
vid balletten. Förut hade unga gossar fyllt platserna
som sådana.
Efter Lully, död 1687, vann den lärde Rameau,
född 1683, herraväldet öfver fransyska stora operan
genom konstiga harmonier och användandet af starkare,
pompöst ackompagne-ment, i synnerhet i sina emfatiska
körer. Han var den förste, som använde klarinetter i
orkestern. Han var redan 50 år då han, 1733, uppträdde
med sin första opera, Hyppolite et Aricie, för hvars
text han förbundit sig betala 50 louisdorer, men hvars
musik så föll författaren i smaken, att han efter
första repetitionens afhörande störtade Rameau om
halsen och sönderref skuldförbindelsen. Ehuru så till
åren komponerade han ännu 15 operor. Han dog 1764.
Ar 1752 uppstod genom ankomsten af ett italienskt
operasällskap, hvilket uppförde Pergolesis1 opera
buffa la Serva padrona, samt flera andra af Jomelli,
Leo och Galuppi, den första striden i Paris mellan
den entoniga fransyska och den melodirika italienska
smaken - mellan Lullister och Bu/o-nister. Sjelfva
Rousseau tog parti mot den förra och för den sednare
samt bringade med stort bifall sin Divin du village,
1753, på scenen. Men med de italienska buffonernas
förvisning, 1764, inträdde ånyo Rameaus gamla
auktoritet. Dock lät behofvet af en enkel melodi
icke förvisa sig. Det fanns en klass i Paris, den
ojemförligt största, som hvarken hade tillträde
till den stora, akademiska operan eller bildning
nog att fatta den lärda stilen; denna klass fordrade
tillfredsställelse för sin smak och vände den åt ett
annat håll. Trubadursången hade riktat den på den
populära visan. Trubadurernas efterträdare, jonglörer
och gatsångare, förstodo att med sina glada folk-
och stadsvisor roa folket samt hos detsamma väcka en
viss färdighet att i visform uttrycka sina qvicka
och satiriska infall, då något tillfälle uppeggade
det dertill. Lustspelspoeterna inflätade derför
mellan akterna af sina komedier divertissementer
med visor, hvilka alltid emottogos med bifall, då
de med finhet och takt användes. Marknadsteatrarne
(The-dtre de la foire) i Paris’ förstäder gåfvo
anledning till Opera comiques uppkomst. På dessa
teatrar ömsom talades, sjöngs och dansades, och
blef publiken rätt uppsluppen,, instämde den af
hjertans grund. Vid slutet af 1600-talet hade dessa
teatrar j vunnit en viss ton för sig, och sedan
sådane författare som j Le Såge, m. fl. i början
af l 700-talet arbetade för dem, antogo de ett mera
förfinadt skick, och började sången ikläda sig mera
konstnärliga former. Det var i den komiska operan
som försöket gjordes ånyo att införa den friare
musikaliska stilen. Det skedde af italienaren Dunis,
1757, och ej utan framgång. Philidor, Monsigny
och Gretry gingo i hans spår, och så bildade sig,
genom ett slags förening mellan fransmännens
deklamationsstil och italienarnes melodiska, den
sedermera j på Thédtre Feydeau framställda opera
comiqiie, hvari fransmännen företrädesvis frambragt
behagliga och utmärkta stycken.
Medan Lidtys och Rameaus konstiga manér ännu
herrskade kom, 1774, Gluck (född i Tyskland, 1714)
till Paris och ingrep på ett oerhördt sätt i den
rådande smaken. Tysk till förstånd och tankedjup
hämtade han sin musikaliska bildning i Italien och
insöp med den smaken och andan af det
der rådande maneret. Han skref i det sina första
40 operor, hvilka uppfördes på flera teatrar i
Italien, Tyskland samt i Köpenhamn och London;
men fast han vann bifall och ett växande rykte,
kände han sig ändå icke tillfreds. Han sökte ett
mål i operamusiken, som den ännu icke uppnått,
och fann sina 30 arbetsår förlorade i allt annat
hänseende, än såsom en förskola för hans återstående
verksamhet. Han började nu rufva öfver de planer,
som skulle gifva hela den musikaliska dramatiken en
ny riktning, hvarvid den ledande grundidéen var, att
framför allt annat, äfven med åsidosättande af den
musikaliska formens fordringar, bringa melodien i den
innersta förening med det poetiska ämnet. Hans första
försök i den vägen skedde i Wien med hans Alceste,
men upptogs med köld. Då vände han sig till Paris,
der han i den rådande smaken trodde sig finna en
garanti för sin bättre lycka, Detta inträffade
också. Han blef vid sin ankomst högst gynnsamt
mottagen af drottning Marie Antoinette, hvilken som
österrikisk erkehertiginna varit hans elev, och hans
Iphigenie en Aulide, som han för första gången gaf
på stora operan, blef med förtjusning mottagen och
upplefde under få år 200 representationer. Hos honom
sträfvar musiken alltjemt framåt med handlingen och
bestämmes genom karakteren af densamma. Hämtande
innehållet af sina texter från antiken skildrar hans
musik menniskohjertats hög-stämdare känslor, för
hvilkas sanna och naturenliga uttryck han uppoffrar
all musikalisk grannlåt. »Ingenting är skönt, som ej
tillika är sannt», var den regel, som han ställde sig
till efterrättelse. Innan Gluck vann det herraväldet
öfver den franska scenen, som bringade en Lully s och
Rameaus entoniga psalmmelodier i glömska, hade den
tysk-franska karakteren än en kamp att utstå mot den
italienska operastilen, hvilken vid den tiden fann en
representant i Paris i Piccini, utgången från Neapels
konservatorium och ägande ett stort rykte för sig. Nu
uppstod striden emellan Gluckister och Piccinister,
icke en strid emellan tvänne personligheter, ty de
bägge kompositörerna värderade hvarandra ömsesidigt,
utan mellan tvänne olika principer, mellan rent
musikalisk melodi och deklamatoriskt-melodiskt
uttryck, mellan det utbildade välljudet och den
dramatiska sanningens principer. Denna strid,
höjd genom det lifliga intresset för scenen, hvari
äfven konungen och drottningen deltogo .- den förre
för Piccini, den sednare för Gluck, så att man vid
representationerna såg de olika anhängarne samla
sig under den enas eller andras loge - fortgick ända
till våldsamheter, till dess ändtligen Gluck genom
sin Iphigenie i Tauris vann segern. Härefter ansågo
honom fransmännen som sin och gåfvo hans operor,
likasom sina nationella tragedier, benämningen
klassiska. Efter den nyssnämda operan, den sista
af de 5 han skref för franska scenen, lät han blött
uppföra ett mindre verk, Echo et Narcisse. Han dog
1787 i Wien. Sacchini och Salieri, som efterträdde
Piccini, närmade sig mera hans segrande motståndare,
utan att likväl göra någon särdeles lycka. Bland de
egentliga fransyska tonsättarne för den allvarsamma
operan, utmärker sig Méhul (född 1763, död 1817), som
med afseende på deklamationen slöt sig till Gluck,
men gaf, efter Mozarts exempel, en större betydelse
åt ensemblestyckena samt Boyel-dieu (född 1775, död
1834), hvilken på ett högst ledigt och effektrikt
sätt förenade en nationel liflighet och qvickhet
med tyskarnes lysande instrumentering, samt blef
fransmännens älsklingskomponist. Jemte den stora
operan bibehöll sig den komiska på sitt område, och
fann i Gretry, Dalyrac m. fl., omtyckta tonsättare, i
det de gjorde den nationella romansen till kärnan och
medelpunkten för sina kompositioner. Hvad Gluckist-
och Piccinist-kriget beträffar, hvilket icke var annat
än fortsättningen af den gamla striden mellan fransk
och italiensk musik, som vi sett uppstå efter Lully,
kom det aldrig till något definitivt afgörande och
borde det icke heller, emedan de tysk-fransyska och
italienska skolorna väl böra modifiera men ingalunda
upphäfva hvarandra, - Af kyrkomusik hafva fransmännen
aldrig frambringat något särdeles originell eller
värdefullt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
