Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några ord om Serbien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-363
lagra ord om Serbien,
’et nuvarande Serbiens gränser äro emot det förra
czar-rikets egentliga Serbien ganska inskränkta, ty
vid sjelf-ständighetsförklaringen tillföll en stor del
deraf, jemte det likaledes af Serber bebodda Raszien,
turkarne. En del af furstedömet utsträcker sig i
söder öfver den 43 graden, under det att den nordliga
delen ej uppnår den 45 graden nordlig latitud. Länder,
som äro mindre bergiga och mera uppodlade än Serbien,
hafva under lika höjd ett mildare klimat, till exempel
det förra storhertigdömet Toskana och trakter i södra
Frankrike, Nizza etc.
Det fordna serbiska riket hade väl en ärorik, men
ganska kort historia. Sedan nederlaget på högslätten
af trastfältet - Kossowo - 1389, då serberna förlorade
sin kejsare Lazar, men äfven turkarne sin sultan
Amurat, blef Serbien ända till Passarowitzer-freden
1718 en beståndsdel af det turkiska riket, i hvilket
under titeln despoter endast till namnet regerade egna
farstår. Österrikes herravälde var fort öfvergående,
ty redan 1739 kom Serbien åter under det hårda
turkiska oket. Men då Serbien ej gått under af
förfall, utan endast för dess krafters delning, så
hade under århundradens förlopp sinnet för frihet och
sjelfständighet bevarats hos folket och blef, genom
traditioner och folkvisor, som med episk målning
besjöngo de gamle hjeltarnes underbara bragder,
närdt och bevaradt i lefvande friskhet.
Då år 1804 janitsjarerna^ öfvermod gått till
ytterlighet, uppvaknade åter serbernas gamla
hjeltemod, och Tscherni Georg, som hade förenat
sig med några tappra män, uppmanade i skogslandet
Schumadia de dervarande kraftiga skogsboarne till
strid emot de hatade förtryckarne. Innerligen vredgad
anföll Tscherni Georg de i byn Sibniza huserande
turkarne och nedgjorde dem jemte deras Subaschi. Efter
denna framgång reste sig hela landet och tog till de
redan i beredskap hållne vapnen. Då Tscherni, eller
såsom turkarne kallade honom, Kära Georg (den svarte
Georg), låtsade att kämpa endast emot de oregerliga
janitsjarerna, hvilka ej längesedan sjelfve hade
upprest sig emot porten, så förenade sig till och
med många turkar med honom, ja, sjelfve veziren af
Bosnien erhöll från Konstantinopel befallning, att
understödja serberna och att bestraffa janischanernas
tygellöshet. Paschan kom med sin här och vid
hans annalkande flydde janitscharernas anförare ur
Belgrad. Men då de språk- och trosförvandte ryssarne
år 1806 inryckte i Wallachiet och lofvade serberna
sin hjelp, reste sig Tscherni Georg, som hittills
låtsat vara nöjd, men endast bevarat skenet af
undergifvenhet, åter med sina landsmän, stormade den
12 December samma år Belgrad och tillintetgjorde det
turkiska herraväldets sista qvarlefvor. Likväl fortfor
kampen omvexlande, med ringa hjelp af ryssarne,
till år 1812, då Ryssland hemkallade sin 3,000 man
starka kår från Serbien. Redan följande året inbröto
turkarne med öfvermakt i Serbien och underkufvade
återigen landet. Förskräckligt var det blodbad som
de barbariske turkarne tillställde. Föreståndaren
i klostret Trnaw, nygreken Rhigas blef söndersågad
på slottsgården i Belgrad och 36 serber spetsades
der. Utanför stads-portarne halshöggos öfver 100
serber och deras hufvuden fastades på pålar. Jag
har sjelf talat med personer, som varit vittnen till
detta förfärliga skådespel.
Nu voro alla serbiska segrars frukter
förlorade. Tscherni Georg sjelf flydde med många
andra till Österrike. Men en man af lika låg
härkomst, dock begåfvad med alla en anförares
egenskaper, ställde sig 1815 i spetsen för de
förtviflade. Milosch o Obrenowitsch segrade och
befriade ånyo sitt fädernesland. År 1817 valdes
Milosch till öfverhufvud och Ryssland upptog serbernas
rättigheter i traktaterna af Akjerman och sednare i
fredsslutet af Adrianopel.
Fastän Milosch Obrenowitsch förde regentskapet med
klokhet och eftertanke, lyckades det honom likväl ej
att förhindra ett, mest af senatsmedlemmar bestående,
partis rörelser emot honom. Ett ustaw, som inskränker
furstens makt genom se-
naten, utarbetades som stadsgrundlag. De härpå
följande oroliga händelser, som ofta af bröto det
påbörjade reformverket, regent ombytet, äfvensom
Serbiens nyare historia, äro ej obekanta.
Den nuvarande fursten Michael III (född 1825,
regent sedan den 7 Oktober 1860) försöker att med
all makt föröka de redan af Milosch gjorda försöken
till folkbildningens lyftning. Han är för närvarande
sysselsatt med grundläggandet af ett universitet i
Belgrad, hvartill skolfonden, bestående af 60,000
dukater, skall användas. Det hittillsvarande
lyceum upplöses och professorerna anställas vid
universitetet. Men den medicinska fakulteten kommer
tills vidare att fattas.
Serberna bekänna sig till den grekisk-österländska
kyrkan och begagna likasom ryssarne den
gamla julianska kalendern. Att vid serbernas
religionsutöfningar ännu förekommer mycket, som
påminner om hedendomen, kan ej nekas, men detta händer
ju äfven hos andra folkslag och trosbekännare. De
ofta förekommande brunns- och källsekterna påminna
väl om hedendomen, eller äfven om det turkiska bruket
att använda det i dessa trakter ganska välgörande
källvattnet till religiösa ändamål. Såsom turkarne
hafva sina ofta vackra, med bassiner försedda
tschesmer, så hafva äfven serberna sina murade
källor, »Vodiza» kallade, som vanligen äro belägna
i natursköna trakter och äfven för naturvännen
äro en glädjande företeelse. Men påståendet, att
serbernas religion består’af en blandning tomma
ceremonier och hedniska minnen, som det står att
läsa i några böcker, vittnar om ett ganska ytligt
bedömande af grekiskkatolska religionen. Serbernas
väsendtligaste religionsbruk återfinnas äfven hos
katolikerna, endast ined den skilnad, att serbernas
liturgi varar mycket längre än katolikernas mässa,
att korstecknet göres mycket oftare och att fastan
hålles utomordentligt strängt. Med undantag af Kristi
lekamens fest hafva serberna alldeles desamma fester
som firas af katolikerna; men vattenvigningsfesten
(katolikernas heliga tre konungars fest) firas som hos
alla Österländska kristna offentligt vid närmaste flod
eller bäck, mycket högtidligt och med stor ståt. De
vackra bruken om jul och påsk gå vi här endast ogerna
förbi.
De serbiska kyrkorna och klostren äro visserligen
ej så praktfulla som trosförvandternas i Moskau och
Kiew, men man ser ändå ganska ansenliga byggnader, och
några österrikiska arkitekter hafva nyligen derstädes
upptäckt utmärkta minnesvårdar öfver byzantiska
byggnadskonsten från fjortonhundratalet. Hos de
österländska kristna ringes utomordentligt mycket;
men serberna tilläts bruket af klockor först i följd
af traktaterna i Adrianopel.
Det är bekant att serberna bära stort hat till
turkarne, derföre hörde det redan förr till
sällsyntheterna, att serberna frivilligt bekände
sig till Islam. Men för närvarande, då turkarne äro
bortdrifna och inskränkta endast till fästningarne,
kan en sådan öfvergång alls icke mera äga rum. I
Bosnien deremot, der de kristna förtryckas och deras
fordna trosför-vandter, nu serbiska mohamedaner,
äro adelsmän, sipahi (godsägare) och soldater, der
hör äfven i dag affallet från kristendomen ej till
sällsyntheterna. Yår afbildning föreställer typer af
serbiskg, turkar, nämligen l, 2, Osmanli och 3, 4,
två turkar af serbisk härkomst.
I Serbien är resandet för främlingen ej endast
derföre angenämt, att de pittoreska, för sina färgers
herrlighet utmärkta berglandskapen förtjusa honom,
utan äfven emedan folk- och familjelifvet här erbjuder
mycket egendomligt och intressant, som ej är att
finna annorstädes. Många bruk och förhållanden i
sällskapslifvet äro i Serbien ännu i dag sådana,
som för fyra eller fem hundra år sedan. Liksom
då för tiden Marko Kraljewitsch, när det behagade
honom, att flera dagar efter hvarandra dricka vin,
betjenades af sin moder, så måste äfven ännu i dag
vid gästabuden qvinnorna betjena män och gäster,
utan att sjelfva deltaga i måltiderna. Det gamla
patriarkaliska lifvet med dess seder och bruk har
bevarats ända hittills och är för etnografen ganska
lockande, isynnerhet om det lyckas
46*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
