Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En dag ibland ormar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
häftighet blifvit jagade ur det inre af grottan,
hvarest de kanske under åratal uppehållit sig, samt
derefter ytterligare framlockats af den herrliga
solskensdagen. De funno mig som frivillig gäst och
gjorde mig sedermera till deras fånge. Jag var nu
rädd för den ringaste rörelse, för att icke reta
något af odjuren, dem jag tydligen förnam i mitt
omedelbara grannskap, att hugga sin gifttand genom
filten och de tunna kläderna samt på det sättet högst
obehagligt afsluta mitt jordiska conto. Men hvad
skulle jag företaga mig? Jag hade hoppats, att de
snart skulle lemna grottan, men timmar förflöto, utan
att det ringaste spår till en dylik angenäm förändring
visade sig. De båda stora bestarne, hvilka jag förut
varseblifvit, lågo likt skyltvakter och orörliga som
klippan utanför mitt fängelse, tills de plötsligt
intogo ett annat läge. Jag hade nämligen hittills
oupphörligt sett ut genom hålet i filten, men på en
gång träffade min blick en af de stora ormarnes och
blef af densamma så oemotståndligt tjusad, att jag
icke längre förmådde undvika den. Nu ringlade sig
ormen plötsligt, reste hufvudet i vädret och häftade
sitt glänsande öga med ett sådant eftertryck på mig,
att den ena rysningen efter den andra genomilade
ryggraden; och likväl var jag/ej i stånd att vända
bort min blick från dessa skarpa glänsande spetsar,
hvilka jag redan i andanom kände intränga i min
kropp. Jag insåg, att ormen visste, att en fiende
till dess slägte låg insvept i filten och .ju längre
jag stirrade på de båda eldkloten, desto mindre fann
jag lust att bryta den förtrollning, som höll mig
fången. Jag såg ingenting och ville ingenting annat
se, än de två gnistrande blossen, hvilka, som jag
väl visste, voro ormens ögon, och de der1 tycktes
vidga sig samt utbreda sig, tills återskenet från
dem hvilade öfver hela främre delen af grottan. Och
nu förekom det mig, som hörde jag på afstånd tonerna
af en älsklig musik, toner så ljufva och smältande,
som den melodiska klangen hos en eolsharpa. De
kommo allt närmare och närmare, så väl från sjelfva
grottan, som ur bergets’ innersta djup, och jag
väntade hvarje ögonblick att få se en svärm elfvor
med gyllne instrumenter i handen sväfva in och önska
mig välkommen till deras förtrollade land. Fåglar,
med präktigare fjädrar än paradisfågelns, fladdrade
omkring mig och svalkade med sina mjuka vingar mina
kinder, under det att blommor af underbar skönhet
öppnade sina kalkar, för att ensamt för mig utveckla
all sin herrlighet och prakt. ,
Ur dessa lyckliga visioner återkallades jag plötsligt
till medvetande af den förfärande verkligheten, ty
från grottans inre vinklar lät det hemska skallrandet
ånyo höra sig. Mina mustangs hade närmat sig grottans
öppning och, då de trafvade förbi, afvändt ormarnes
uppmärksamhet ifrån mig och riktat den på deras egen
säkerhet.
Jag var åter fri - icke fri ur grottan, utan blott
befriad från erkefiendens tjusande blick, ty jag
visste nu, att det var denne, hvilken förlänat
odjuret ett sådant välde öfver mig, och jag var
fast besluten att icke ännu en gång prisgifva mig åt
detsamma. Tillslutande ögonen försökte jag öfvertänka
möjligheten af att undkomma; men ingenting föll mig
in, som kunde gifva mig mod nog att aflägsna filten,
mitt enda skyddsmedel för tillfället. Ingen utväg -
döden syntes mig oundviklig; ty fastän den ena planen
korsade den andra, öfvertygade jag mig lika hastigt
om deras outförbarhet. Jag var redan i begrepp att
kasta af filten och störta ut ur grottan, ehuru jag
visste, att jag måste trampa på hundratals af den
gemena affödan, innan jag nådde öppningen, då jag
plötsligt erinrade mig mitt tändsticksetui, som jag
ständigt bar i fickan på min jagtkappa. En stråle
af hopp skimrade genom min förtviflans natt, men jag
darrade vid tanken på, att äfven den kunde visa sig
bedräglig.. Om det lyckades mig att få fram etuiet,
utan att ormarne derigenom stördes, så ville jag sätta
eld på det torra löfvet, så länge som möjligt hålla
stånd emot hettan och sedan störta mot öppningen. I
min brådska gjorde jag en något oförsigtig rörelse
och åter genljudade hålan af det fasans-
i Mia hväsandet och skallrandet, så att jag
i full dödsångest höll andan, hvarje ögonblick
befarande att blifva anfallen af dussintals ormtänder.
Efter några ögonblick upphörde slamret, l och på
nytt gjorde jag ett försök att komma åt mina tänd-|
stickor. Då jag denna gången gick försigtigare till
väga, lyc-\ kades det bättre, och ändtligen
lågo några stickor emellan ! mina darrande
fingrar. Jag strök en af dem emot friktionsplånet l
och brände långsamt ett hål genom filten ned
till det torra ! löfvet, hvilket fortare än jag
väntat fattade eld. Lågorna grepo snabbt omkring
sig och jag gjorde nu mindre omständigheter af att
röra mig, då jag visste, att skallerormarne :
ingenting frukta så mycket som eld. Men hetta och
rök blefvo | snart outhärdliga. Elden utbredde sig
hastigt öfver hela grottan j och då jag åtminstone
icke utan kamp ville duka under, så beslöt jag att
göra en sista ansträngning till flykt. Ilyckande |
till mig kappan och den brinnande filten, störtade
jag genom ! rök och lågor emot öppningen och trodde
mig redan lyckligen l vara bergad, då jag till min
fasa såg de båda stora ormarne | ihärdigt ligga på
gamla stället, så att jag icke kunde komma ut, utan
att stiga öfver dem. Min belägenhet var ännu i högsta
grad kritisk. Jag hörde det varnande skallrandet
tätt bakom mig, ty elden dref ormarne ut ur grottan,
och hvarje dröjsmål hotade mig med en säker död,
medan de ingången vaktande bestarne beredde mig
samma sorgliga utsigt. Då fick jag en plötslig
idé. Jag närmade mig långsamt och försigtigt
ända tills på tre stegs afstånd från de tätt
bredvid hvarandra liggande ormarne och kastade derpå
hastigt min utbredda buffel-hudkappa öfver dem,
så att de helt och hållet betäcktes af densamma,
hvarefter jag, innan de ännu fingo tid att röra
sig, tog ett skutt öfver dem och kom så ut ur detta
helvetesgap i Guds fria luft, utan vidare skada än
några brännsår. Efter kort sökande fann jag mina
mustangs, som betade på några hundra stegs afstånd;
jag hade just hunnit sela dem och stod i begrepp
att spänna för min vagn, då i riktningen af mitt
förra fängelse en fruktansvärd explosion ägde rum.
Nyfiken skyndade jag tillbaka, rnen fann lokalen
alldeles förändrad; af grottan syntes ingenting qvar,
och i stället för henne såg jag blott ofantliga
massor splittrad sten. Cedrarne, hvilka ännu
för en timma sedan stått öfver grottan och med sina
nedhängande grenar i viss mån maskerat ingången,
lågo i olika riktningar med rötterna i vädret,
och här och der bland gruset upptäckte jag en
eller annan af mina fiender, vridande sig i de sista
dödsryckningarne. Jag skyndade mig att komma bort
från stället, ty änskönt jag ingenting mera hade att
befara af ormarne, tycktes dock öfver hela platsen
hvila en hemlighet, som uppfyllde mig med ängslan.
Det var redan sent på aftonen, innan jag återfann
rätta vägen och jag måste fara hela natten igenom, for
att på morgonen upphinna det öfriga sällskapet. Detta
hade varit ganska oroligt öfver mitt uteblifvande, men
icke lidit af ovädret, hvilket redan var öfver, då de
hunno till det ställe, hvarest jag af vek från stora
vägen. Anlända till Pecos, erforo mina reskamrater,
att jag ännu icke synts till, hvarföre de beslöto att
invänta mig der. Orsaken till explosionen fick jag
först efter flera års förlopp kännedom om. Då jag en
gång för en gammal jägare berättade mitt äfventyr,
upplyste han mig att han vid pass tio år före den
fruktansvärda dag, som jag tillbringade i grottan,
i sällskap med flera andra jagat i trakten; och som
deras hästar blifvit stulna af indianerna, och det
sålunda fattades dem transportmedel att fortskaffa
jagtbytet, hade de i bergsklyftorna undanstuckit sina
tillhörigheter, hvaribland äfven några fjerdingar
krut, Jagtmarken hemsöktes vid den tiden starkt af
indianer, och detta " hade föranledt dem att lemna
sina saker i sticket, hvilka de sedan ej brytt sig
om att eftersöka, i full öfvertygelse, att de ändå
fallit i rödskinnens händer. Om skallerormar ännu
husera i trakten, vet jag icke, ty jag har aldrig
sedermera besökt densamma, enär vid blotta minnet
deraf en kall rysning genomilar mina lemmar.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
