- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VI, årgång 1867 /
116

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF)

[Read further instructions below this scanned image.]

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 116 -

hennes föräldrars hus, det har hon låtit säga mig
genom en tredje. person.»

«Det är det lindrigaste straff du kan få för din
falskhet, och jag skulle önska, att hvarje ung flicka
i hela sta’n lärde känna dig och dina likar.»

Från denna stund var det slut med löjtnantens och
min vänskap. Farbrors hus blef mig mer otillgängligt
än förut, och när jag såg Louise ute, märkte jag
ingen förändring i stilen af hennes klädsel. Alltid
öfverdrifter, ytterligheter, befängdheter.

Snart fann jag mig så godt som alldeles utesluten
ifr-ån mina anhöriga. Mina aktier började sjunka i
allmänna um-gängeslifvet. I de hus der farbror infört
mig, blef jag ej mera bjuden. Det var ju en ganska
skyldig uppmärksamhet emot honom? Min far skref
mig till som till en förlorad son. Ryktet om min
sjunkna lycka hade hunnit honom. Han förmanade mig
emot alla excesser, och besvor mig i himmelens namn
att icke bringa sorg och vanära öfver hans och min
moders ålderdom. Jag tröstade honom på bästa sätt och
lofvade att aldrig göra mig ovärdig hans bifall. Jag
dåre! Jag hade ännu icke hunnit öfver * åsnebryggan"
i lösningen af problemet att ställa sig väl här i
verlden. Jag sökte mig in i andra kretsar, och som en
förmögen mans son och i öfrigt utan lack och lyte hade
jag just ingen svårighet att lyckas i mitt bemödande.

Bland mina nya bröder var en kontrollör Tallqvist
vid tullkammaren, dit befordrad från någon liten
småstad på östra kusten. Han hade en viss
anstrykning af småstadskavaljer; skrufvade sig i
sin gång, så att rockskörten fladdrade kring
hans locomobiler, hade högkam-mad tupé och bar
hatten på ena örat. Det förutan var han en
ganska respektabel ung man; spelade och sjöng,
förnämligast ur Orpheus, Helena och andra
Offenbachska operor; hade nyss fått ärfva en rik
afliden faster, förde ett ordentligt lefnadssätt
och uppskattade sin värda person till alla
dess delar. Jag hade märkt, att han gjorde
sig artig för dottern till min värdinna,
enka efter en stadens tjensteman af godt anseende,
och jag unnade honom af allt hjerta framgång i
sitt lofliga förehafvande. En dag passade han
på mig då jag gick ifrån kontoret och bad att få
tala med mig mellan fyra ögon. »Kom och följ
mig!w bad jag.

»Nej! Jag kunde blifva sedd af någon i huset!»

»Jag kan icke föreställa mig, att du skulle hafva
något deremot».

Kontrollören skakade på hufvudet, så att hatten
tog törn mot ena örat, tog mig under armen och
sade: »Säg mig en sak, uppriktigt, på samvete.»

»Allt för gerna, om jag dermed kan’tjena dig!»

»Det kan icke fela, att du ju icke hört din värdinna,
eller rättare, hennes dotter tala om mig; hvad hafva
de sagt - den sednare förstår du?»

Jag misstänkte hans afsigt, och sade med det renaste
uppsåt i verlden: »Jag har aldrig hört henne tala
om dig, men det kan jag säga dig, att den, som vill
behaga henne, skall icke sätta sin hatt på sned,
ty det har jag hört henne förklara som en styggelse,
den hon ej kan fördraga.»

Kontrollören ryckte med spasmodisk häftighet sin arm
undan min och rusade som en ursinnig ifrån mig. Jag
sökte hejda honom, men förgäfves. Han vek in i en
återvändsgränd och försvann ur min åsyn. Följande
dagen kom min värdinna in i mitt rum med blossande
kinder, gnistrande ögon och ett öppet bref i handen:
»Min herre - min herre», började hon, »ni är en
beljugare, en samvetslös baktalare. Ni har förstört

Modern stol. (Se sid. l i 8).

min dotters lycka och satt en dolk i hennes
hjerta! Men i fall ni dervid haft några
spekulationer, så vill jag låta er veta, att
de äro misslyckade, och att jag estimerar en
kontrollör med fullmakt lika mycket som en grossör
utan hvarken kontor och affärer. Ni kan
inackordera er hvar ni behagar | och afflytta
hvilken stund som helst, ju förr dess
bättre | för oss!»

! . Jag stod en stund bedöfvad som vid bruset af
Troll-| hättefallen, tills jag slutligen hämtade
mig och sade: »Ni miss-| tager er säkert om det
sannskyldiga föremålet för er vrede, l enär jag kan
bedyra, att jag icke för allt i verlden skulle vilja
j lyfta en dolk emot er dotter, ej heller umgås
med några spc-! kulatloner, vare sig af hvad slag
som helst.» l »Jag bedrager mig alldeles
icke! Ni var ute och spat-

i serade med kontrollören i går afton, och då har ni
lupit med | limstången. Neka icke, ty jag vet den,
som såg er tillsam-I mans. Min dotter och jag, vi
stackars oskyldiga menniskor,

skola icke våga tala i er närvaro af fruktan att
få våra ord kring-burna, Fy, min herre, det är
verkligen att bära sig ganska illa åt!» Jag visste
icke om jag skulle blifva ond eller skratta åt hennes
exclamationer, men beslöt att taga saken lugnt och
svarade: »Tillåt mig erkänna, att jag icke förstår
ett enda ord af allt hvad ni haft godheten säga mig.»

»Ni förstår icke? Läs då detta!» Hon räckte mig
brefvet och jag läste: »Högädla, f. d. älskade
mamsell!» »Ni bemöter med förakt en hederlig mans
anbud, och hvarför? - - för det han sätter sin
hatt på sned! Grymma, ni är endast värd en dåraktig
sprätt! Jag har förnummit ert tycke af någon, som
inhämtat det från er egen mun, alltså intet tvifvel
och inga propositioner mer från min sida! Var lugn
för det!

Tullus Tallqvist.» »Det tyckes mig, som kontrollören
friat till er dotter? ...»

»Ändtligen begriper ni detta?» »Och har fått en korg?
Ganska smärtsamt för honom, men er dotter har dock
handlat i sin fulla rätt.»

»Hon hade aldrig tänkt att gifva honom någon
korg. Tvärtom hade hon visst sagt ja i första draget,
om hon fått råda sig sjelf. Men se det var jag, som

| tyckte, att hon icke behöfde visa sig så angelägen
och gerna j kunde låta honom få vänta ett par,
tre dagar på svar, och j under tiden går ni och gör
om intet min dotters lycka!» | Jag började
nu inse förhållandet. Kontrollören hade friat,

och i fruktan för utgången begagnat mig som sitt
orakel. | Min välmenta uppriktighet hade ånyo
blifvit missförstådd och | verkat i motsats till
dess syfte. Jag bad min goda värdinna 1 lugna sig,
ilade till den förbittrade friaren, upplyste honom
j om hans missfattning af mina ord och den framgång,
hvarpå han kunde hoppas.

Härefter rangerade sig saken till alias belåtenhet.
Men hvad mig särskilt angick, företog jag mig
från denna stund att betrakta uppriktigheten ur
filosofisk synpunkt, hvaraf resultatet blef, att hon
är en flau vara i umgängeslifvets verldsmarknad, utan
efterfrågan, utan konkurens. Hon har rang
bland de : menskliga dygderna - men står lägre i
pris, än de allmänna lasterna. Menniskorna vilja
smickras och bedragas, förgudas j för sina fel och
beprisas for sina dårskaper. Må de få sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1867/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free