[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 115 ––
Emellertid såg jag, att hans uppförande icke var det
bästa. Jag kunde icke föreställa mig att hans far var
medvetande deraf. Jag började fundera på huruvida
det icke var min pligt, min ovilkorliga pligt,
att underrätta honom derom, och jag stannade vid
öfvertygelsen, att så var. En dag båd jag honom om
ett samtal mellan fyra ögon. Efter en väl afpassad
och framsagd inträda gick jag saken rakt på lifvet
och dolde ej ens penninglånet. »Jag vet», slutade
jag, »att en sådan upptäckt måste djupt smärta en så
god och vältänkande far, som farbror, men då jag det
oaktadt icke skyggat tillbaka, hoppas jag att farbror
deri ser lika mycket ett prof på min välmening för
Axel, sorn mitt förtroende till kraften af farbrors
välde öfver honom.»
Farbror skiftade färg, frågade efter beloppet af
Axels lån och räknade genast upp kontanterna.
»Bästa farbror, ni missförstår mig ...»
»Jag trodde icke», sade han med af vrede darrande
röst, »att jag i min brorson skulle finna en anklagare
till min son. Axel, skall jag säga dig, är en ung
man, som åtnjuter ett anseende ’i societeten, som få
torde göra honom stridigt, och af dig, min gynnare,
icke så lätt torde upphinnas. Du kunde verkligen haft
din fördel af en sådan mentor i sällskapslifvet.»
»Jag fruktar att hafva förtörnat farbror ...»
»Ett råd vill jag gifva dig: lägg dig aldrig i
andras angelägenheter och afh all dig vackert ifrån
anmärkningar öfver hvad icke angår dig.»
En tid härefter underrättade mig farbror, att han
skaffat mig plats på ett annat kontor, der göromålen
voro mångsidigare och jag följaktligen hade mer att
lära. Bytet skulle lända mig till gagn och borde ske
ju förr dess hellre. A la bon-neur! Jag tackade för
hans välmening och strök på foten.
Kom så vintern med sina ^bjudningar, baler och
nöjen. Jag fick bekantskaper i öfverflöd och
blef en använd damkavaljer. Jag lärde på mina fem
fingrar känna ungherrarnes opinion om stadens unga
damer. Min värda kusin Louise var ej af dem som
stodo högt i smaken. Ho» väckte i synnerhet åtlöje
genom öfverdrifterna i sin klädsel. Hennes chinion,
krinolin och aktersläp voro verkliga vidunder. Mot dem
slungades också de fruktansvärdaste sarkasmer. Ja,
de voro, så att säga, en stående skottafla för de
argaste speglosor och vådligaste skämt. Jag höll henne
emellertid för att vara en god och beskedlig flicka
och tog hennes försvar så vidt jag det förmådde. Bland
hennes bittraste angripare var en viss underlöjtnant
Driften. Bara hon kom på tapeten; betedde han sig
som i en fäktskola, ined stötar och hugg från ofvan
till nedan. Allt mitt parerande till hennes försvar
blef endast onyttiga försök.
En gång, det var dagen efter en bal, på hvilken jag
träffat Louise, kom jag att i ett ärende från min
far söka farbror. Det var vid middagstimman och
han bjöd mig äta vid sitt bord. Jag satt bredvid
Louise. Hon förde talet helt naturligt på balen
och frågade hvilken af de dansande damerna jag
fann bäst klädd. Jag svarade utan betänkande efter
mitt tycke, hvilket råkade falla på en ung flicka,
högst anspråkslös, så väl till sin paryr som sitt
hela väsende. Min kusin log åt mig, så som man
ler åt en menniska, som talar i yrsel eller utan
medvetande. Derpå började hon helt öppet berätta
om den afund, hennnes eleganta klädsel väckt hos
den och den af hennes vänner; om de komplimanger,
som deröfver blifvit henne sagda af den och den unga
herrn, och hur löjtnant Driften framför alla utbredt
sig öfver hennes smak i allmänhet att kläda sig,
och huru hon deri icke kunde öfverträffas af någon,
om icke af sig sjelf. »Och detta har han verkligen
sagt dig?» frågade jag.
Hon såg på mig med ny förvåning och sade: »Du
tviflar?»
»Jag vågar icke säga det, men ...»
»Du vågar icke, men du ville ? Du är då den oartigaste
menniska, jag någonsin träffat! Men jag förlåter dig
och kan endast skratta åt din egen smak.»
Jag sväljde de piller hon gaf mig med den bästa min
jag förmådde.
Efter måltidens slut tog Louise en modejournal
i handen och kastade sig i ett soffhörn i
kabinettet. Jag tog en stol och satte mig bredvid
henne: - »Jag är din kusin», började jag.
ȁh bevars! Det var en riktig nyhet du nu kom fram
med!»
»Skämta icke, Louise! Jag vill tala allvar, riktigt
allvar med dig.»
»Riktigt allvar!? Det var fasligt!»
»Såsom din kusin, din nära slägting, bör du förstå
att jag är din vän och menar dig väl.»
»Oändligt förbunden!»
»Du talade om löjtnant Driften.»
»Än sedan? Löjtnant Driften lär du väl ej hafva något
att anmärka vid? Han kunde verkligen- tjena till
modell för en hvar ung herre, som behöfver vinnlägga
sig om ett artigt och hyggligt sätt att vara.»
»Ty värr! Han lyckas derföre så mycket lättare att
bedåra unga flickor. Tro mig, Louise, han är en dålig
karl!"
»Så du talar! Nämn mig en hyggligare i hela
staden!»
»Jag talar icke derom, men om, att han är en karl
utan heder!»
»Håll, min herre! . Var så god och icke säg mer,
än da kan bevisa!»
»Det skulle jag, visste jag, att du icke blefve ond
på honom eller på mig».
»Ah, var icke rädd! Jag gifver dig min hand på
det.»
»Jag kan då vara säker?»
»Ja fullkomligt, lita på mitt löfte!»
. »Driften smickrar dig med komplimanger öfver din
klädsel och inbillar dig, att han anser den för höjden
af god smak, men på din rygg skrattar han åt dig ...»
»Skrattar han åt mig? Derpå tillåter jag mig
tvifla.»
»Ja, det gör han, det har jag med egna ögon sett och
egna öron hört...»
»Skrattar åt mig?! Den nedrige!» - Och Louise tappade
rnodejournalen och sprang upp ur soffan med en
fruktansvärd gest e.
»Lugna dig, Louise, och tag reson! Att han skrattar
åt dig, deri ligger icke det nedriga, ty det gör
verkligen flera än han, men att han på samma gång
smickrar dig, det visar en usel karakter.»
»Otto, du är då den gemenaste menniska, som finns
pä jorden! Det är fler än han, som skrattar åt mig,
säger du?»
»Det vill säga åt öfverdrifterna i din klädsel ...»
En hysterisk snyftning från Louise afbröt mig.
»Lugna dig, Louise, och kom ihåg ditt löfte, så skola
vi i all beskedlighet tala om saken!»
»Aldrig! Jag har hört mer än nog och vill icke höra
ett ord till!»
Jag sökte lugna henne - förgäfves! Hon rasade så,
att hela huset kom i rörelse. Faster höll med
henne i vrede öfver löjtnanten, mig och, jag tror,
hela verlden, och farbror gaf mig en dufning för
min lösmunthet. Man hade rustat till soupé med
bal i veckan. Kokerskan var tillsagd, ostron och
tékakor beställda. Allt blef kontramenderadt. Under
en så uppskakad sinnesstämning kunde ingen tänka på
bal. När stormen hunnit något sakta sig, blef den af,
men både löjtnanten och jag blefvo förbigångna vid
bjudningen. Morgonen efter det denna var utgången,
vaknade jag af en röst, som i vredesmod ropade öfver
mig: »Ni är en för-d stackare! Om jag gjorde rätt så -
- - så - - -»
Det var Driften. Han var röd i ansigtet som en tupp,
med håret i vädret och ögonen ut- och invända. Han
såg riktigt ryslig ut. Han kunde hafva skrämt en
skolgosse. »Hvad behagas?» frågade jag.
»Hvarför är jag icke bjuden på balen hos din
farbror? Säg du! Hvarför är jag icke det?»
»Hur kan jag veta det? Jag har icke gjort upp
bjudningslistan, förstår du väl.»
»Men du har lupit med sqvaller, gement sqvaller! Din
kusin är rasande på mig, och jag kommer aldrig
mer inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
