Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ny kemisk husvän. - Finska Gudasagor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En sådan lösning kan likaledes, såsom vi af
erfarenheten veta, med god framgång användas, för att
göra den så kallade torsken i svalget etc. på barn
oskadlig. För detta ändamål torde det vara nog, att
en till två gånger dagligen in-pensla något af denna
vätska i munnen, som derefter alltid bör sköljas med
rent vatten.
Det öfvermangansyrade kalit, såsom förstöringsmedel
för allt främmande och abnormt, kan otvifvelaktigt
användas för många, här icke omnämda ändamål; nu
vilja vi emellertid blott i korthet vidröra det såsom
färgmedel.
Såsom vi redan förut nämt, har man användt detsamma
för att gifva håret brun färg; men ehuru det icke
gifver håret på lefvande kroppar en äkta färg, så
förmår en kameleont-lösning dock gifva en äkta brun
färg åt hår, som blifvit skildt från den lefvande
kroppen, således äfven åt fårull. Färgnin-gen sker
helt enkelt på det sätt, att man i mjukt, till
kokning Upphettadt vatten gjuter kameleontlösning,
mer eller mindre, allt efter som man vill hafva mörk-
eller ljusbrun färg, och deri nedlägger ullen eller
det yllna tyget. Ganska snart är ullen färgad och
tvättas derpå i friskt vatten, för att blifva befriad
från det vidhängande bruna pulvret,
Slutligen har en koncentrerad kameleontlösning äfven
blifvit begagnad till betsning af trä, i synnerhet
päron- och körsbärsträ; dessa träslag erhålla nämligen
derigenom en likhet med valnötträ.
Innan vi lemna vår mångsidigt nyttige nya vän, måste
vi omnämna ett högst öfverraskande experiment, som
man kan anställa med densamma. Blandar man nämligen
pulveriseradt, väl torkadt kali tillsammans med stark
engelsk svafvelsyra, så har man en blandning, hvaruti
det frigjorda ozonet med ännu större ifver sträfvar
att oxidera, än i den vanliga kameleontlösningen -
man har en blandning, i hvilken, så att säga, den
antändande blixten slumrar.
Doppar man en liten glasstång helt lätt i densamma
och berör sedan dermed en bit med sprit eller ether
fuktadt papper, så fattar detta ögonblickligen
eld. Detsamma sker med etheriska oljor och liknande
kroppar, ja, svafvel antändes ge- > nom denna blotta
beröring under häftigt smällande ljud. Vore den nämda,
blandningen icke allt för emottaglig för fuktighet,
så kunde man deraf konstruera ett nytt eldtyg,
på det sätt, att en i denna blandning neddoppad
liten glasstång, bragt i beröring med veken till en
spritlampa, föranledde spritens antändning.
Vi hafva härmed uppräknat de goda sidorna och
anmärkningsvärda egenskaperna hos vår nya vän och
hoppas, att vårt rekommendationsbref måtte öppna för
honom våra läsares hus, och att de sedermera måtte
derstädes qvarhålla honom såsom en gammal, pålitlig
husvän.
-
Finska Gudasagor.
I.
Om det äldsta folket i norden.
i ångt innan Götherna invandrade i södra Sverige
och långt innan Odin med sina Åsar landstigit
vid Mäla-rens sköna stränder, bodde i största
delen af norra Europa ett urgammalt folk,
som var kändt under olika namn: Finnar, Qvener,
Tschuder, Lappar m. fl. benämningar. Man fann här
omätligt vidt kringkastade spillror af en forntida
asiatisk folkstam, hvars språk man i våra dagar
återfunnit i häll-ristningarne på Mediens berg och
i tegelbibliotekerna bland Babylons ruiner. Får man
tro engelska och franska språkforskare, hafva några
förgreningar af detta folk varit mäktiga och bildade
redan i patriarken Abrahams tider, varit ’Greklands
äldsta inbyggare, kämpat emot det gamla Assyriens
despoter och segrande nedgjort verldseröfraren
Cyrus. Men dess längst åt norden framskjutna kolonier
voro fattiga och till en del så förvildade, att de
icke kände metallernas bruk, utan nyttjade redskap
af sten.
Efterhand blefvo de finska folken i norden
undanträngde af de starkare germaniska folken, men
icke derföre tillintetgjorda. Skandinaviens Finnar
drogo sig tillbaka till de inre fjälltrakt er na,
der deras atkomlingar lefva ännu i dag, medan spåren
af deras tidigare boningsorter igenkännas i talrika
ortnamn, kringströdda, än gruppvis, än enstaka, kring
två tredjedelar af Sveriges rike. Och i sina aflägsna
fristäder, i otillgängliga skogar och bergsklyftor,
trotsade detta sega, oförstörbara folk under ett helt
årtusende svärdets utrotningskrig, för att derefter
under ännu ett årtusende trotsa tillintetgörelsen
genom en framträngande civilisation.
Svenska och linska folkens bekantskap är således
nu vid pass tvåtusen år gammal, och i ålder hafva
Finnarne ett likaså afgjordt företräde, som Svenskarne
hafva ett dylikt i hugstora bragder. Huru dessa båda
folk, som sedan blefvo så trofasta vapenbröder, i
mer än tolfhundra år derförinnan varit de bittraste
fiender, är en saga, som ock kunde förtjena sin
berättare. Men nu vilja vi tala blott om Finnarne.
I Skandinavien bodde två finska folk: de småväxta
Lapparne och de storväxta Qvenerna; deraf förklaras
sagornas motsägelser. I Finland bodde likaså två nära
beslägtade folk bredvid hvarandra: den sträfve,
fåordige, kraftige Tavasten och den talföre,
intelligente, smidige Karelaren. Tavasten stod i
vester med sin breda bringa mot den inbrytande floden
af kristendom och vesterländsk kultur; der glömde
han sina gamla
gudar, hvilka töade bort som snö i vårsolen. Karelaren
stod i öster med barbari och ödemark närmast
bakom sig; der hörde han forntidens sånger susa
i furorna och såg de gamla gudar vandra bistra i
morgontöcknen. Allt hvad man nu vet om den finska
gudasagan är uppfångadt från minnesgode ka* relske
sångares läppar. Hvilken underbar tjusning måste
icke hafva bott i denna saga, när hon så, lik en klar
silfveråder, har runnit igenom tre årtusenden!
Ty allra minst så långt tillbaka i tiden gå hennes
källor. Men sedan har sagans ström under sitt
lopp genom tidehvarf-ven mottagit andra tillflöden
ifrån vester och öster, hvilka ofta hafva grumlat
hennes klara spegel. Vill man i henne igenkänna
hennes barndomskälla, så måste man loda den djupaste
strömfåran, ty i det grundare vattnet, vid stränderna,
simma spånor och afskräden. Men det lönar mödan att
söka djupen, ty der finnas perlor.
Det är något vackert och vemodigt, att höra
ett tretusen-årigt folk berätta för oss sina
barndomsdrömmar. Det är en ny, alldeles främmande
verld, i hvilken fantastiska skepnader röra sig om
hvarandra, och likväl igenkänna vi menskliga drag,
så trogna, som hade sagans hjeltar lefvat ännu
i går. Läsare, vill du följa mig till denna nya
verld? Välan, förlåten skjutes åt sidan; vi äro der!
II.
Jumala-sagan.
När de vise mästare af förståndet, som dock
icke äro annat än skoflickare i menskligheten,
säga till oss: himmelen? Hvad är himmelen annat än
verldsrymden? Hvilken dårskap att tänka sig himmelen
såsom Guds och de saligas boning, målet för vår
längtan och vårt eviga hopp! - så tycka de sig hafva
hittat just ett slående bevis för den djupsinniga
läran, att allt har en ände och korfven har två. Men
då leda vi fram till dem Franzéns älskliga barn,
som svarar dem med en förklarad blick emot höjden:
uMed hur många ögon ser
Gud på Fanny ner!’c
Och denna oskyldiga barndomstanke innehåller
en visdom af oändligt högre betydelse, än alla
skoflickarnes försök att peta naturen lös ifrån
anden. För barndomens blick öfver verlden är allting
helt, harmoniskt och sammangjutet: - föremålet och
tanken, formen och väsendet, skapelsen och Gud. Intet
tveeggadt svärd har ännu klyft verlden i tvänne delar:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
