Print (PDF) - On this page / på denna sida - En ny kemisk husvän. - Finska Gudasagor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En sådan lösning kan likaledes, såsom vi af erfarenheten veta, med god framgång användas, för att göra den så kallade torsken i svalget etc. på barn oskadlig. För detta ändamål torde det vara nog, att en till två gånger dagligen in-pensla något af denna vätska i munnen, som derefter alltid bör sköljas med rent vatten. Det öfvermangansyrade kalit, såsom förstöringsmedel för allt främmande och abnormt, kan otvifvelaktigt användas för många, här icke omnämda ändamål; nu vilja vi emellertid blott i korthet vidröra det såsom färgmedel. Såsom vi redan förut nämt, har man användt detsamma för att gifva håret brun färg; men ehuru det icke gifver håret på lefvande kroppar en äkta färg, så förmår en kameleont-lösning dock gifva en äkta brun färg åt hår, som blifvit skildt från den lefvande kroppen, således äfven åt fårull. Färgnin-gen sker helt enkelt på det sätt, att man i mjukt, till kokning Upphettadt vatten gjuter kameleontlösning, mer eller mindre, allt efter som man vill hafva mörk- eller ljusbrun färg, och deri nedlägger ullen eller det yllna tyget. Ganska snart är ullen färgad och tvättas derpå i friskt vatten, för att blifva befriad från det vidhängande bruna pulvret, Slutligen har en koncentrerad kameleontlösning äfven blifvit begagnad till betsning af trä, i synnerhet päron- och körsbärsträ; dessa träslag erhålla nämligen derigenom en likhet med valnötträ. Innan vi lemna vår mångsidigt nyttige nya vän, måste vi omnämna ett högst öfverraskande experiment, som man kan anställa med densamma. Blandar man nämligen pulveriseradt, väl torkadt kali tillsammans med stark engelsk svafvelsyra, så har man en blandning, hvaruti det frigjorda ozonet med ännu större ifver sträfvar att oxidera, än i den vanliga kameleontlösningen - man har en blandning, i hvilken, så att säga, den antändande blixten slumrar. Doppar man en liten glasstång helt lätt i densamma och berör sedan dermed en bit med sprit eller ether fuktadt papper, så fattar detta ögonblickligen eld. Detsamma sker med etheriska oljor och liknande kroppar, ja, svafvel antändes ge- > nom denna blotta beröring under häftigt smällande ljud. Vore den nämda, blandningen icke allt för emottaglig för fuktighet, så kunde man deraf konstruera ett nytt eldtyg, på det sätt, att en i denna blandning neddoppad liten glasstång, bragt i beröring med veken till en spritlampa, föranledde spritens antändning. Vi hafva härmed uppräknat de goda sidorna och anmärkningsvärda egenskaperna hos vår nya vän och hoppas, att vårt rekommendationsbref måtte öppna för honom våra läsares hus, och att de sedermera måtte derstädes qvarhålla honom såsom en gammal, pålitlig husvän. - </chapter> <chapter name="Finska Gudasagor."> Finska Gudasagor. I. Om det äldsta folket i norden. i ångt innan Götherna invandrade i södra Sverige och långt innan Odin med sina Åsar landstigit vid Mäla-rens sköna stränder, bodde i största delen af norra Europa ett urgammalt folk, som var kändt under olika namn: Finnar, Qvener, Tschuder, Lappar m. fl. benämningar. Man fann här omätligt vidt kringkastade spillror af en forntida asiatisk folkstam, hvars språk man i våra dagar återfunnit i häll-ristningarne på Mediens berg och i tegelbibliotekerna bland Babylons ruiner. Får man tro engelska och franska språkforskare, hafva några förgreningar af detta folk varit mäktiga och bildade redan i patriarken Abrahams tider, varit 'Greklands äldsta inbyggare, kämpat emot det gamla Assyriens despoter och segrande nedgjort verldseröfraren Cyrus. Men dess längst åt norden framskjutna kolonier voro fattiga och till en del så förvildade, att de icke kände metallernas bruk, utan nyttjade redskap af sten. Efterhand blefvo de finska folken i norden undanträngde af de starkare germaniska folken, men icke derföre tillintetgjorda. Skandinaviens Finnar drogo sig tillbaka till de inre fjälltrakt er na, der deras atkomlingar lefva ännu i dag, medan spåren af deras tidigare boningsorter igenkännas i talrika ortnamn, kringströdda, än gruppvis, än enstaka, kring två tredjedelar af Sveriges rike. Och i sina aflägsna fristäder, i otillgängliga skogar och bergsklyftor, trotsade detta sega, oförstörbara folk under ett helt årtusende svärdets utrotningskrig, för att derefter under ännu ett årtusende trotsa tillintetgörelsen genom en framträngande civilisation. Svenska och linska folkens bekantskap är således nu vid pass tvåtusen år gammal, och i ålder hafva Finnarne ett likaså afgjordt företräde, som Svenskarne hafva ett dylikt i hugstora bragder. Huru dessa båda folk, som sedan blefvo så trofasta vapenbröder, i mer än tolfhundra år derförinnan varit de bittraste fiender, är en saga, som ock kunde förtjena sin berättare. Men nu vilja vi tala blott om Finnarne. I Skandinavien bodde två finska folk: de småväxta Lapparne och de storväxta Qvenerna; deraf förklaras sagornas motsägelser. I Finland bodde likaså två nära beslägtade folk bredvid hvarandra: den sträfve, fåordige, kraftige Tavasten och den talföre, intelligente, smidige Karelaren. Tavasten stod i vester med sin breda bringa mot den inbrytande floden af kristendom och vesterländsk kultur; der glömde han sina gamla gudar, hvilka töade bort som snö i vårsolen. Karelaren stod i öster med barbari och ödemark närmast bakom sig; der hörde han forntidens sånger susa i furorna och såg de gamla gudar vandra bistra i morgontöcknen. Allt hvad man nu vet om den finska gudasagan är uppfångadt från minnesgode ka* relske sångares läppar. Hvilken underbar tjusning måste icke hafva bott i denna saga, när hon så, lik en klar silfveråder, har runnit igenom tre årtusenden! Ty allra minst så långt tillbaka i tiden gå hennes källor. Men sedan har sagans ström under sitt lopp genom tidehvarf-ven mottagit andra tillflöden ifrån vester och öster, hvilka ofta hafva grumlat hennes klara spegel. Vill man i henne igenkänna hennes barndomskälla, så måste man loda den djupaste strömfåran, ty i det grundare vattnet, vid stränderna, simma spånor och afskräden. Men det lönar mödan att söka djupen, ty der finnas perlor. Det är något vackert och vemodigt, att höra ett tretusen-årigt folk berätta för oss sina barndomsdrömmar. Det är en ny, alldeles främmande verld, i hvilken fantastiska skepnader röra sig om hvarandra, och likväl igenkänna vi menskliga drag, så trogna, som hade sagans hjeltar lefvat ännu i går. Läsare, vill du följa mig till denna nya verld? Välan, förlåten skjutes åt sidan; vi äro der! II. Jumala-sagan. När de vise mästare af förståndet, som dock icke äro annat än skoflickare i menskligheten, säga till oss: himmelen? Hvad är himmelen annat än verldsrymden? Hvilken dårskap att tänka sig himmelen såsom Guds och de saligas boning, målet för vår längtan och vårt eviga hopp! - så tycka de sig hafva hittat just ett slående bevis för den djupsinniga läran, att allt har en ände och korfven har två. Men då leda vi fram till dem Franzéns älskliga barn, som svarar dem med en förklarad blick emot höjden: uMed hur många ögon ser Gud på Fanny ner!'c Och denna oskyldiga barndomstanke innehåller en visdom af oändligt högre betydelse, än alla skoflickarnes försök att peta naturen lös ifrån anden. För barndomens blick öfver verlden är allting helt, harmoniskt och sammangjutet: - föremålet och tanken, formen och väsendet, skapelsen och Gud. Intet tveeggadt svärd har ännu klyft verlden i tvänne delar:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
