Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXXIV. Carl X Gustaf och drottning Christina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
XXXIV.
Carl X Gustaf och drottning Christina.
lyssnar i våra dagar med spänd uppmärksamhet till de
underrättelser, som komma från »Sfinxen» i Paris,
från Ryssland, från England samt från Bismarck i
Preussen och från Österrike. Dessa underrättelser
äro af vigt för hela verldsdelen, emedan de innebära
rådssluten af dem. som i våra dagar makten hafva. De
nämda fem rikena utgöra de så kallade »makterna» med
företräde, stormakterna, förutan hvilkas medelbara
eller omedelbara tillstädjelse intet i vår verldsdel
får göras eller låtas. - En sådan stormakt har äfven
Sverige varit. Det var genom den siste konungen
af Wasahuset, Gustaf Adolf, och under hans dotter
Christina genom männen ur hans skola, som Sverige
blef det. Det är näst reformationen den vigtigaste
punkten i det kungliga Wasahusets historia. Den
storhet, som Sverige då vann, förde dock med sig i
kölvattnet en sak, som sedermera blef den vigtigaste
tilldragelsen i den tiderymd, som följde näst efter,
då Sveriges öde låg i de pfalziska konungarnes hand; -
vi mena adelns öfvermakt inom samhället och den deraf
följande reduktionen. Omkring denna klippa bröt sig
Sveriges öde, hvars nya skepnad så småningom mognar
under den glänsande ytan af Carl XILs segrar och
efter hans olyckor och död framträder under formen
af en folksuveränitet, som i vår historia spökar med
det vackra namnet »frihetstiden».
Med blicken fästad på den rad af händelser,
hvilka förde Sverige från höjden af sin storhet
till djupet af ej blott förminskad yttre makt, utan
rent af moralisk förnedring, kan det vara af vigt
att stanna en stund vid sjelfva öfvergångspunkten,
der statsvagnen liksom länkades in på ett nytt
spår. Denna öf-vergångspunkt ligger i förhållandet
mellan drottning Christina och hennes syskonbarn,
Carl Gustaf. Denne hade från barndomen fäst sig vid
sin kungliga frände, och äfven hon hade, när hon blef
jungfru, fällt yttranden, som visade, att Carl Gustaf
icke var henne likgiltig. I afseende på denna sin
ungdoms kärlek svekos dock Carl Gustafs förhoppningar,
men då Christina af sin inneboende ovilja att genom
äktenskapets band begränsa sin frihet vägrade honom
sin hand, gaf hon honom i ersättning derför sin
krona. Sådan är ofta lifvets gång. Hvad menniskan
högst eftersträfvar, hvad hon ifrigast efterlängtar,
får hon icke, men vinner derunderN något, som hon
aldrig åsyftat, men som just ställer henne på sin
rätta plats i lifvet.
Det är denna kärlekshandel mellan Carl Gustaf,
den fattige grefvesonen, och den mäktiga, lysande
drottningen, denna kärlekshandel, hvarur han steg upp,
till Sveriges konungatron,
som vi här vilja skildra efter en berättelse,
nedskrifven af Carl Gustaf sjelf. Han var 16 år
gammal, när han lemnade Upsala akademi och begaf
sig på utländska resor, och två år derefter eller år
1640 återkom han till hofvet i Stockholm, der hans
ställning dock var föga angenäm, dels derigenom att
hans fattigdom gjorde honom beroende, under det å
andra sidan hans börd, hans personliga egenskaper
och hans slägtskap med drottningen skänkte honom
stor betydelse. Det dröjde länge, innan han vann
någon anställning i rikets tjenst. Sjelf brann han af
begär att blifva anställd vid krigshären. Kriget hade
skapat Sveriges storhet, och för kriget bildades allt
hvad Sverige ägde förnämt och rikt den tiden. Hans
fader, den gamle pfalzgrefven Johan Casimir, anhöll
om en tjenst för sin son, men det vägrades af
förmyndarregeringen, tills slutligen riksdrotsen,
grefve Per Brahe, framställde det förslaget, att
den unge pfalzgrefven borde lära kriget vid hären
i Tyskland, och i Juli 1642 kom Carl Gustaf till
Torstensson och svenska hären, dock icke i verklig
tjenst, utan såsom frivillig. »Jag vill söka min
lycka med svärdet» - skref han till sin fader, som
i det längsta motsatte sig hans önskan, - »och jag
önskar att söka henne, förr än jag finner henne», och
han vägrade flera gånger att på Torstenssons anmodan
mottaga ett befäl, sägande, »att han ville först
lära tjensten.» När Torsteiisson nedlade sitt befäl,
återvände Carl Gustaf till Sverige såsom öfverste
öfver ett kurländskt hästregemente.
Nu förde Christina sjelf styrelsen såsom myndig
drottning och hon öfverhopade sin återkomne frände
med hedersbetygelser, och från denna tid blef Carls
förhållande till drottningen den tråd, omkring
hvilken hofvets intriger och de politiska partiernas
rörelser spunnos. Carl Gustaf återsåg Christina i
hela glansen af den storhet, hvars rykte uppfyllde
verlden, och hans böjelse för henne mognade till en
djup och allvarlig kärlek. Han hyste i detta afseende
förhoppningar, hvilka närdes af drottningen sjelf,
och denna omständighet var det, som qvarhöll honom
hemma under de nästföljande åren. Men under det Carl
Gustaf öfverlemnade sig åt sina ljufva drömmar om
att en gång uppnå sitt mål, tändes i drottningens
själ en annan låga, - för hans svåger, den lysande
grefven Magnus Gabriel de la Gardie, och i sammanhang
dermed en ovilja för en äktenskaplig förening, som
blef allt mera afgjord och bestämd.
Den långa ovissheten bragte slutligen Carl i en
ställning, hvarur han, kosta hvad det ville, måste
lösgöra sig, och han
Sv. Fam.-Journ. 1867. - 41.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
