Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorvaldsen och hans "Alexandertåg"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
tätare och tätare, var det dock den samma lugna
och glada | frid, som strålar emot oss i hans
fulländade och sköna verk, j som gjorde sig
gällande, samt gaf åt hela hans personlighet |
uttrycket af barnasinne och oskuld, i förening
med en inta- ! gande storhet och kraft.
j
Thorvaldsens ande, såsom den uppenbarar
sig så väl i j hans lif som i hans verk, synes ock
vara alldeles främmande j för all dyster dsemonik,
likasom den äfven torde vittna om, att | sinnet för
det burleska, med sina besynnerliga företeelser
och brokiga virrvarr, icke gerna kunde vara särdeles
starkt utbildadt.
Han älskade glädjen, ty han var ingalunda en fiende
till j den, men ehuru han gerna deltog i ett samqväm
af glada och j intelligenta personer, så var det
dock mindre den stormande j och bullersamma,
utan mera den glädje, som alstras vid njut- j
ningen af det mera upphöjdt sköna i konst eller
natur, hvil- j ken företrädesvis intog honom.
j
När de vunna konstnärliga segrarne icke allenast
Opp- j nåde för honom flera och flera det skönas
herrligaste helgedomar, utan slutligen också bragte
honom båd’ guld och ära, så förmådde dock aldrig
guldets ihåliga klang eller den verldsliga ärans tomma
skal locka hans rena karakter att afvika till dessas
oftast så bedrägliga villostigar - konsten var hans
första och hans sista, hans allt; - aldrig gafs väl
någon konstnär i sannare mening än Thorvaldsen; -
summan af hans lif var en verklig siares!
Hans anlete bar ock en prägel häraf, ty fritt från
de stormande passionernas härjningståg, vittnade
det klarligen om en upphöjd andes lustvandring inom
kretsen af det idealas och skönas paradisiska och
fridfulla sfer.
Uti detta ansigte låg något af det sublima lugn,
som karakteriserar de olympiska gudarne, sådane de
framställas af den grekiska konsten, och af Schiller
träffande målas i följande:
"Bäfvande i valet menskor stanna Mellan själens frid
och sinnets fröjd \ \På de sälla Vraniders panna
jj^Slrålar känslan utaf bådas hfijd."
Men icke blott detta; - i hela Thorvaldsens
imponerande gestalt, med den af silfverhvita lockar
kransade pannan, och med dessa djupblå ögon, ur
hvilka lyste någontirg out- | sägligt, något
som tycktes riktadt bortom sinneverlden, fram-
\ trädde för betraktarens känsla oemotståndligt
bilden af en man j med högre sändning - bilden af
den inspirerade siaren! !
Så väl mejseln och penseln som ritstiftet och
grafstickeln j hafva förevigat hans drag i
träffande bilder. Bland i, olja ut- ! förda
målningar äro de förnämsta följande: ett porträtt,
måladt j af italienska historiemålaren Comuccini åt
»San Luea» i Bom; j ett, af Thorvaldsens landsman,
historiemålaren Eckersberg åt konstakademien i
Köpenhamn; samt slutligen det, som utgör
originalet till den afbildning i trägravyr, som vi
meddela.
Detta porträtt målades i Rom af Thorvaldsens stora
samtida, Frankrikes störste målare, Horace Vernet,
och framställer Thorvaldsen vid sin cavalette, under
det han varit sysselsatt med att modellera målarens
egen byst.
Detta porträtt tillhör de Thorvaldsenska samlingarne
och bevaras följaktligen i hans museum.
IL Läroåren.
Albert Thorvaldsen föddes i Köpenhamn den 19 November
1770.
Fadren (Gotskalk Thorvaldsen) var född på Island och
hade, till följd af fattigdom, vid sjutton års ålder
måst begifva sig till Köpenhamn, för att der söka sin
utkomst. Han ägde någon kunnighet i att skära i trä,
hvarföre han till yrke valde träskulpturen; utskärning
af ornamenter och zirater till speglar, möbler etc.,
men företrädesvis dock gallionsbilder åt skeppsvarf
ven. Sin talang förmådde han dock aldrig utveckla
till någon anmärkningsvärd skicklighet, ty ju mera
han sökte rätta och förbättra ett dåligt arbete, ju
sämre blef det. Sålunda hade han vid ett tillfälle
fått till uppgift att utföra en gallionsbilcl som
skulle föreställa ett lejon, men huru han än
bråkade, arbetade och ändrade, så blef det dock till
slut ej annat än en grotesk pudelhund.
Efter ett längre ungkarlslif började slutligen
Gotskalk ledsna på dettas enformighet och ingick
äktenskap med en »jydsk Bondepige» (Karen Grönlund),
hvilken födde honom sonen Albert (»Bertel»). Men
detta äktenskap blef föga lyckligt, ty mannens ringa
skicklighet gjorde, att han betaltes ganska lågt
för sitt arbete, och när härtill kom lättja och en
öfverdrifven benägenhet för dryckenskap, så alstrades
på sådant sätt ett armod i denna familj, som skall
hafva varit af den mest fruktansvärda art. En oerhörd
oordning rådde i huset, och den store Thorvaldsens
moder beskrifves af ögonvittnen som en liten, starkt
haltande »Kone», trasig, vanvårdad och röjande en
fullkomlig likgiltighet för hela sin persons yttre.
Emellertid, allt efter som sonen uppväxte, förändrades
dock något familjens sorgliga ställning, ty Bertels
redan från tidig barndom visade konstnärliga anlag
gjorde, att han snart kunde biträda fadren vid
arbetet, hvars beskaffenhet nu betydligt förbättrades
och till följe deraf också gäldades med en högre
betalning.
Någon annan undervisning åtnjöt icke Bertel, än den de
i bokligt vetande föga kunniga föräldrarne bibringade
honom, så att vid några och trettio års ålder se vi
honom i Rom ännu sysselsatt med att sjelf lära sig
sitt modersmåls rätt-stafning.
Det var först genom några till familjen bekanta
personers enträgna uppmaningar, som Bertel vid elfva
års ålder bragtes till konstakademiens ritskola,
hvarest han, den fattige »gallions-snidarepojken»
snart väckte aningen om en blifvande storhet. Men det
var dock främst målaren Niclas Abildgaard (professor
vid konstakademien), som fäste uppmärksamhet vid
Bertels gryende anlag och som sedan alltjemt förblef
honom ett mäktigt stöd för utvecklingen af de samma.
Denne man - Abildgaard - har derföre icke blott gjort
sig ett namn som en för sin tid framstående konstnär -
han kallas ock af sitt fosterlands skriftställare för
det danska måleriets fader - utan tillika genom det
åt den unge Thorvaldsen lemnade stödet beredt sig
ett aldrig förgätligt minne, ty utan honom skulle
måhända den herrliga konstnärsbrodden hos den förre
icke kommit till mognad, utan redan i sin första
början förtrampats, helst som föga spår finnes, att de
öfrige akademiens professorer lemnade någon synnerlig
uppmärksamhet åt den märkvärdiga företeelsen af dessa
ovanliga och så tydligt framträdande anlag. Temmeligen
inskränkta voro också dessa »gubbar» (professorerna),
hvilket än mera synes deraf, att då vår unge Bertel
tecknade efter grekiska antikbilder och med trohet
sökte återgifva sina sköna mönster, detta icke vann
de nämde gubbarnes bifall, ty - antikerna hade hos
dem råkat i misskredit - som antikerna saknade »det
artistiske Sving», borde de endast med varsamhet
kopieras ; hvarföre ock Thorvaldsens teckningar
obarmhertigt korrigerades; han hade icke förstått att
gifva armar och ben »detta Sving ligesom en Sabel»,
som Thorvaldsen i en senare tid yttrade sig, då han
ofta och gerna gjorde sig lustig öfver den gamla
skolans befängda åsigter.
Emellertid genomgick Thorvaldsen akademiens olika
skolor och vann i sitt sextonde år den så kallade
mindre silfver-! medaljen. Detta var just
vid tiden, då han förbereddes till sin första
nattvardsgång. Illa klädd och hos presten
ganska underordnad »i sina stycken», hade han fått
plats längst ned, bland de fattigaste gossarne,
men vid ett af läsförhören hände j sig, att presten
frågade honom, i de öfrige gossarnes närvaro:
»Är det din broder som fått medalj vid akademien?»
»Nej», svarade Thorvaldsen »det är jag sjelf», och nu
| hände honom en ära, som han sedan aldrig förglömde,
utan i | äldre år, bland alla sina många utmärkelser,
helst omtalade, j nämligen att presten tog honom
vid handen, förde honom upp i till den förnämsta
platsen, och sedan alltid benämde honom j »Monsieur
Thorvaldsen.»
l Sedan Bertel nu hunnit till
konfirmationsåldern tyckte fa-
dern, att något vidare studium vid akademien
icke vore be-i höfligt, utan borde han nu
uteslutande egna sig åt »det prak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
