Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXXVII. Nemesis Divina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
XXXVII.
Nemesis Divina
Vid södra stranden af Ladoga, helt nära intill der
Newa flyter ut ur sjön, ligger på en holme en
mindre fästning, som nu heter Schliisselburg,
men fordom, när Sverige ägde detta land, hette
Nöteborg och äfven dessförinnan af Svenskarne
kallades så. Den lilla holmen hette ursprungligen
Pekensaari, och det första fästet, som på den
anlades, kallades Oreschek. Detta anlades långt
tillbaka i tiden, och detta fästes historia berör
vårt land allt ifrån sin begynnelse. Här slöts det
första fredsslutet med Kyssland, det fredsslut, som
skänkte oss frukterna af Thorkel Knutsson och Mats
Ketilmundssons oförtrutna verksamhet - östra delarna
af det inre Finland. Derefter omnämnes borgen äfven
under folkungakonungens Magnus Erikssons krig med
Ryssland. Under hela denna tid och allt framgent,
tills Gustaf II Adolf drog en ring af svenskt land
omkring denna sida af Östersjön, var Nöteborg en
rysk fästning. Från Gustaf Adolfs dagar och till
fredssluten efter Carl Xllrs död var det en svensk
utpost mot jätteriket i öster.
Under denna tid begagnades stundom Nöteborg som
statsfängelse, och såsom sådant är det förknippadt
med Carl XILs minne, liksom med hans eller hellre
hans faders Carl XI:s gunstlings, grefve Carl Piper
s., På högsommaren 1698 öppnades fästets portar för
prosten i Mora Jacob Boethius, hvilken då fördes dit
som statsfånge; sjutton år derefter öppnades åter den
gamla borgen att mottaga en fånge, men nu var det
grefve Piper. Samtiden sammanförde dessa händelser
och sade, att det var Guds hemsökelse öfver den,
som vållat en rättfärdig mans fall. Efterverlden
kan också ställa händelserna bredvid hvarandra och
jemföra och döma. Yi må göra det. Både Boethius och
Piper äro värda att betraktas. Yi kunna sedan bättre
bestämma vårt omdöme om dem.
Carl XILs tid var i många afseenden olik vår,
men förnämligast deruti, att konungen kunde göra
och besluta om Sveriges rike och folk, hvad han
ville och behagade; han var endast Gud ansvarig för
sina gerningar. Den envåldsmakt, som blifvit lagd i
konungens hand och beslutad på 1680, 1682 och 1693
års riksdagar under Carl XI:s tid, kallades med ett
franskt ord: suveräniteten. Men som det svenska lynnet
i grunden är frisinnadt och minst af allt kan tåla
godtycke och enskilt maktfullkomlighet, så funnos
äfven på denna tid, oaktadt Carl XI:s stränghet och
oaktadt det blifvit rikets läroverk anbefaldt att
inskärpa suveräniteten som en trosartikel hos det
uppväxande slägtet, män, hvilka betraktade denna
suveränitet som ett oting, och icke räddes att
offentligen uttala det. En sådan man var Jakob
Boethius, prosten i Mora i Dalarna.
Han gick dock icke ut från samma åsigter, som
en sednare tid, hvilken anser det vara folkens
både rätt och pligt att sjelfva taga hand om och
vårda och bevaka sina dyrbaraste angelägenheter,
utan det var helt och hållet ur biblisk synpunkt,
som han ansåg suveräniteten för ett ondt, hvilket
han trädde upp att bekämpa med en redlig mans hela
kraft och ihärdighet »Suveräniteten var», menade han
»till saken lika väl som till namnet ett ogudaktigt
fransysk! bruk, som stode i samband med detta folks
öfriga högmod och gudlöshet, hvilka visade sig äfven
i qvinnornas kläder och i deras hufvudprydnader,
fontangerna, hvilkas sed och namn de icke blygts
upptaga efter en kunglig sköka.»
Ehuru han icke offentligen gaf luft åt sitt missnöje,
så länge Carl XI lefde, så väckte dock både 1686 års
kyrkolag och riksdagsbeslutet af år 1693 i hög grad
hans ovilja och harm. Genom kyrkolagen och den makt
öfver kyrkan, som den lade i konungens hand, ansåg
han konungen så godt som hafva blifvit »en påfve»,
»en antikrist», och när ständerna sammanträdde 1697
efter Carl XLs död, uppträdde han att strida mot de i
hans tanke okristliga lärorna och lagbuden. Det skedde
dock icke utan mycken oro och ängslan och bön. Den
19 November 1697 inlemnade han på posten i Falun
tvenne bref, det ena innehållande anmärkningarne mot
kyrkolagen, det andra mot 1693 års riksdagsbeslut. En
månad var icke förfluten derefter, så kom olyckan
och klappade på hans port.
Den 14 December skedde konung Carls kröning,
då han sjelf, som bekant är, satte kronan på sitt
hufvud. Boethius var underrättad om dagen och firade
den högtidligt med böner och drack en välgångsskål
för den nya Herrans smorda. Men när alla gått till
hvila om qvällen, kom kronbetjening med soldater,
som förde brinnande luntor, prosten rycktes ur sängen
och lades på en släda. Hans hustru och barn och
tjenstefolk jemrade sig och greto, men slädan körde
bort, och några dagar derefter satt prosten Boethius
i fängelse i Stockholm. Här anställdes en ordentlig
rättegång mot honom och hans skrifter, men prostens
mod steg med faran, och han försvarade sig med vätrna
och kraft. Hans vänner badö honom återtaga sina
påståenden, men han svarade: »jag kan icke förneka
Guds ord; ty det voro majestätsbrott mot Gud. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
