Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mörby ruin - "Kung Anna". Ett äfventyr från Carl XI:s dagar af Axel S--g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spådomen gick i fullbordan, ty han uppnådde med sin
maka en hög ålder, och det var år 1584, som han
inbjöd samtliga sina barn och barnabarn att fira
julen på Mörby. De gamla makarna ägde 11 barn. Med
magar, sonhustrur och barnbarn, utgjorde deras
lefvande efterkommande sistnämde år icke mindre än
50 personer. Alla dessa, de späda barnen burna af
sina ammor, slöto en ring i den stora salen. De båda
gamle trädde in midt i ringen och började dansen
med hvarandra, hvarefter de fortsatte den med alla
i ringen närvarande. Det har blifvit anmärkt, att i
ringen befann sig ett barn, då icke mer än halftannat
år gammalt, hvilket sedermera blef det mest berömda
af hela slägten: det var de gamles sonson, Axel
Oxenstjerna. Så firades det gamla parets sista jul
på Mörby, ty följande året afled Gabriel.
Mörby ägdes sedermera af Gabriels son Bengt, rådsherre
hos hertig Carl af Södermanland, och öfvergick till
hans son, riksamiralen Gabriel Bengtsson. Det såldes
af dennes son, riksrådet Gustaf Oxenstjerna, till
hofmarskalken Ltitzow, men grefve Bengt Oxenstjerna
skref sig ännu till Mörby. Der hade
den präktiga trädgården i gammal fransysk stil blifvit
försedd med ett orangeri efter den tidens störste
örtkännares, Olof Rudbecks, ritning. En djurgård
anlades der också.
Under sina ägare efter Oxenstjerna, förföll slottet
alltmera, och det var redan 1740 så bristfälligt,
att det icke mera kunde bebos. Samlingar, hörande
till svenska historien, ; hade här funnits, men
blefvo förskingrade, ehuru bland ägare j i adertonde
århundradet namnes den store Arvid Horn. I | medlet
af nämda århundrade förvandlades, med en försäljning |
till en industriens man, slottets bestämmelse, så att
det helt | och hållet fick förfalla till en ruin. Det
köptes nämligen 1764 j af direktören vid Ostindiska
kompaniet J. H. le Febure, som | förstod att begagna
belägenheten af den under Mörby lydande | gården
Rånäs, hvilken redan konung Gustaf I utbytt åt ägarne
l af Mörby, till anläggningen af ett Jernbruk. Nu
lyder Mörby j under Rånäs och brukas såsom en slags
utgård. Det gamla i herresätets ruiner erbjuda nu
mera endast anblicken af en stor ! förödelse. !
G. H. M-n.
"Kung Anna".
Ett äfventyr från Carl XI:s dagar af Axel S–g.
7 ill de vackraste partierna af Skåne hörer onekligen
trakten omkring Kullen och bergsbygden der; omvexlande
ek- och bokskogar göra ett behagligt afbrott mot den
dystra bergskedjan, från hvilken man har den mest
storartade utsigt öfver sundet och Kattegat. Här
omvexla djupa dalgångar och gröna ängar med stela
klippor och en vild natur.
På ett ställe i denna trakt sänker sig vägen ned
i en smal dalgång, som är kringhvärfd af nästan
lodräta klippmurar, bildade likasom af upptornade
granitblock. Ur springorna mellan dessa framskjuter
här och der ett träd, hvars stam hotande lutar
öfver bråddjupet, medan på bergväggarnes kammar
höga ekar och bokar resa sina lummiga kronor och,
beskuggande dalbottnen, gifva åt hela stället ett
dystert utseende.
Det var en lugn och stilla sommarafton. Genom det täta
löfverket bröto sig den nedgående solens strålar,
som likväl aldrig nådde dalens botten, der ständigt
rådde ett slags half-skymning. Det var med ett ord
ett sådant ställe, som man ej gerna paserar i oroliga
tider och utan godt sällskap.
På en afsats å ena klippväggen, dold af de täta
mur-grönsrankorna, som i mängd växte å sluttningen,
låg en karl, iklädd den drägt, som bars af bönderna
i trakten, och beväpnad med en bössa, omkring hvars
pipa hans ena hand var sluten. Framför honom stod en
ung man med mörka, välbil-dade drag och bärande en
drägt, som synbarligen fordom varit ganska dyrbar,
ehuru den mörkröda sammetsrocken nu var både nött och
urblekt och de en gång rika guldbroderierna mestadels
voro bortfallna. Så väl kostymen, som mannens hela
hållning antydde emellertid ädlingen, ehuru en viss
trotsig djerfhet, den sorglösa minen och den vårdslösa
klädseln gåfvo honom prägeln af en äfventyrare.
»Du har ännu ingenting varsnat, Åke?» frågade
ädlingen, i det han otåligt vred de spetsiga
mustacherna.
»Ännu icke, kapten», svarade den andre, en grof,
skäggig, äldre man med ett vildt och obändigt
utseende.
»Om han skulle valt den längre, men säkrare vägen
öfver slätten österut», yttrade kaptenen, såsom vi
hört honom benämnas, till hälften för sig sjelf.
»Ni kan vara lugn, herre. Den unge örnen skall
sorglöst flyga i vår fälla. Den andra vägen till
borgen är dubbelt så lång, som denna och en fästman
på väg till sin fästmö plägar ej göra några onödiga
omvägar. Hvilka fel än Gyllen-örnarne må hafva, men
rädda äro de icke. Min själ tycker jag icke nästan
synd om den raske gossen. Han lärer redan vid ett
par tillfällen hafva betett sig ganska tappert och
gifvit danskarne månget ärligt .märke.»
* »Bah! intet ondt skall vederfaras honom, om han
blott uppför sig förståndigt. Men fröken Ebba måste
blifva min. Jag har svurit att, trots den stolta
grefvinnans »nej», ändå blifva ägare till både
hennes gods och hennes dotter. Och du, min gubbe,
skall blifva hederligt belönad, om du troget tjenar
mig. Passa noga på blott, så att vårt byte ej undgår
oss.»
Med dessa ord lemnade kaptenen posten och började
att gå uppför en smal stig, som bildades af en
remna i klippan, och hvilken tycktes vara ofta
begagnad. Stigen, som nedifrån bergets fot ej kunde
varseblifvas, steg brant uppför och slutade vid en
af täta buskväxter väl dold ingång till en grotta.
Medan han befinner sig på väg uppför berget, vilja vi
låta läsaren närmare lära känna kaptenen, som spelar
en ej ovigtig rol i vår lilla berättelse.
Härstammande från en gammal adlig dansk familj,
hade Gasten Krone efter sin fader, som arrenderat
ett skånskt gods, ärft intet utom en respektabel
mängd af anor och en ej ringa stolthet öfver sin ädla
härkomst. Ett par år före tiden för vår berättelse
hade vår unge ädling upptändts af en liflig kärlek
till den då sjuttonåriga fröken Ebba Gyllenörn på
Svarteborg, ett stort gods vid stranden af sundet
och tillhörigt enke-grefvinnan Gyllenörn.
Det beställsamma ryktet hade dock redan flere år haft
åtskilligt att förtälja om herr Gasten Krone. Han
lefde vida öfver sin faders tillgångar och hade
varit hjelten i flera äfventyr af ej så alldeles
ridderlig beskaffenhet. Ett okufligt njutningsbegär
och ett olidligt öfvermod hade mer än en gång
fört honom i svårigheter, ur hvilka hans hederlige
och rättänkande fader blott med knapp nöd förmått
reda honom. Ryktet om dessa äfventyr hade äfven
nått grefvinnan Gyllen-örns öra och stämt henne
allt annat än fördelaktigt för den unge ädlingen,
till hvars familj den Gyllenörnska, såsom afgjordt
svensksinnad, dessutom alltid stått i ett temmeligen
spändt förhållande. Då hans fader derför en vacker
dag inställde sig på Svarteborg i friareärende för
sonens räkning, blef ett blek-lagdt »nej» den gamla
grefvinnans orubbliga svar, och samma besked erhöll
också herr Gasten sjelf af den sköna frökens läppar,
då han, vid en fest på ett af slotten i trakten,
gjorde fröken Ebba sin kärleksförklaring. Begäret
att hämnas sitt nederlag, den tillgifvenhet,
han efter sin kort derefter aflidne fader ärft för
Danmark, och hans tomma börs hade i förening förmått
herr Gasten att vid krigets utbrott erbjuda kung
Christian sin tjenst. Efter någon tids tjenstgöring
i den danska hären hade han emellertid, för att
kunna tillfredsställa sin personliga hämdlystnad,
med danska pengar organiserat en af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
