Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. XXXIX. Svenskarna på Kroneborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
XXXIX.
Svenskarne på Kroneborg,
Ett stort och mäktigt Skandinavien, som utan att
behöfva mot sin verkliga fördel vika af ur gifven
kosa för den eller den politiska vinden, men lefva
ett sjelfständigt lif och efter sin förmåga fylla
den uppgift, som allt mer och mer tyckes visa sig
såsom företrädesvis gifven åt nordens folk, den
nämligen att verka i frihetens och upplysningens
tjenst icke med sydlänningens uppflammande glöd,
utan med den lugna och samnade kraft, som är nordbon
egen - ett sådant Skandinavien är en tanke, som mer
än en gång stått klar för nordens folk, men alltid i
sina verkningar frammanat sin motsats, hat, ovilja
och afund, och gjort till de värsta fiender dem,
som naturen sjelf liksom gjort till ett folk. Tanken
framblixtrar redan ur sagans dunkel med sådana namn
som Iwar Widfamnes och Harald Hildetands, och lefver
ännu, ehuru omedveten och oförstådd, i folksägnen,
så väl i Danmark som i vårt land. Riddarne, som sofva
i Ålleberg och som visade sig, när Margareta besegrade
den tyske konung Albrekt, de skola komma ännu en gång,
heter det, »när tid är», det vill säga till den sista
stora striden, hvarefter fred och sämja skola råda
mellan brödrafolken på båda sidor om sundet. Ungefär
det samma berättas om Holger Danske, som sofver djupt
ned i jorden under Kroneborgs slott.
Drottning Margaretas stolta tanke strandade mot
hennes samtids och närmaste efterträdares oförmåga
att uppfatta och genomföra den samma. Ty de ville,
att Sverige och Norge skulle gå upp i Danmark, hvilket
var oförenligt med de båda folkens, företrädesvis det
svenskas, okufliga begär efter nationelt oberoende
och derför gjordes omöjligt. Behofvet af en förening
visade sig dock genast, så snart förhållandena tände
krigslågan i alla Europas hörn, och män hafva på
olika tider funnits, hvilka, hvar och en på sitt sätt,
sökt verka derför. Den storartade strid, som afslutar
reformationsarbetet i Europas historia, framdrog
med nödvändighet de stora fördelarne af en närjnare
anslutning mellan de nordiska rikena, en anslutning,
som Carl X Gustaf ville verkliggöra, på samma gång
som han ville göra Östersjön till ett svenskt inhaf.
Freden i Roeskild, fullt och ärligt genomförd,
hade måhända kunnat fullborda konungens storartade
tanke. En punkt i detta fredsslut innehöll, att de
båda rikena, Sverige och Danmark, skulle stå vid
hvarandras sida mot det öfriga Europa. Som uttrycket
var sväfvande, blef en närmare bestämmelse nödvändig,
och Danmarks konung föreslog ett nära förbund mellan
Sverige och Danmark. Carl Gustaf upptog detta för-
slag med ifver och utnämde genast befullmäktlgade
underhandlare. Men dessa underhandlingar misslyckades,
emedan Sverige var tillräckligt mäktigt att
ingifva Danmark fruktan, men icke nog mäktigt att
binda Danmark vid sig med undanrödjande af all
tanke på en ännu fördelaktigare brundsförvandt,
»Att upphäfva och-förkasta alla förbindelser med
andra stater, vare sig hvilka som helst, som voro
ingångna till den andras skada och förfång, samt att
i framtiden icke ingå något förbund mot hvarandra
eller på något sätt eller under någon förevändning
bistå hvarandras fiender» - det innehöll sjelfva
fredsslutet, och man finner lätt, att detta vilkors
fullständiga genomförande skulle helt och hållet hafva
förändrat det politiska systemet i norden. Men det
var lätt begripligt, att Danmark såsom den svagare
parten skulle blifva bundet vid Sverige, och denna
förutsättning innebar enhetstankens upplösning,
isynnerhet som de funnos, hvilka på det ifrigaste
uppmanade Danmark att afstå från denna nära anslutning
till Sverige. Desse voro företrädesvis Holländarne,
hvilka framför allt fruktade, att deras flottor
skulle utestängas från Östersjön, något som den nämda
anslutningen åsyftade.
Å en annan sida var stämningen i Danmark afgjordt
fiendtlig mot Sverige. Den engelske protektorn
Cromwells sändebud beskrifver denna stämning på
ett målande sätt, i det han liknar Danskarnes fria
yttrande efter svenska härens uppbrott från Seland
vid ångern hos en skeppsbruten, hvilken, sedan han
varit nog lycklig att på en planka rädda sitt lif,
icke väl har hunnit upp på stranden, förrän han
blir missnöjd med sig sjelf öfver att han ej äfven
räddat sina varor. Och genast efter fredsslutet fällde
danskarne yttranden, som tydligt nog tillkännagafvo,
att freden icke skulle blifva långvarig. Hvad som mest
af allt förbittrade danskarne, var den ersättning,
som skulle lemnas den svenske konungens svärfader,
hertigen af Holstein. »Inga förluster’under detta
krig», sade de, »voro för dem så påkostande, som
nödvändigheten att gifva hertigen upprättelse.»
Till följd häraf blef det först och främst intet af
med det närmare förbundet, men Carl Gustaf fattade
i stället tanken att, i stället för att genom ett
sådant förbund vinna styrka, lägga hela Danmark
under Sverige, och så födde Roeskildska freden
det eröfringskrig, hvars slut Carl Gustaf ej fick
upplefva. Danmarks ställning var förtviflad. »Det
kunde med ett slag ruineras!» - sade dess riksråd till
holländska sändebudet. Men just denna förtviflan blef
källan till Danmarks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
