- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VII, årgång 1868 /
182

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strödda uppgifter från Tiveden, lemnade af Claes Joh. Ljungström.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)



Strödda uppgifter från Tiveden, lemnade af Claës Joh. Ljungström.

För tjugo år sedan var jag pastors-adjunkt i Undenäs, der uppe i Tivedens bygder eller snarare obygder, der presten då hade, innan socknen blef delad, flera mils väg till en del af sina församlingsboar. - Vill någon höra några minnen derifrån; här äro sådana, ehuru i korthet.

Undenäs - hvar ligger det? I Tiveden, norr om sjön Wiken och Göta kanal, söder om Nerike, vester om Wettern, öster om Wadsboslätten. Med undantag af Kolmordstrakterna, som äro likartade med Tiveden, finnes söder om Mälaren och Hjelmaren ingen så svensk natur som i Undenäs, förutsatt att man tänker sig vårt kära fädernesland såsom ett skogs-, berg- och sjöland - om annars sistnämda ord må medgifvas att begagnas.

Här äro djup och höjd i en ständig omvexling med hvarandra. Höga bergkullar tyckas söka räta upp sig ända till molnen, i åtskilliga djupa bergklyftor har Eolus ännu aldrig slagit sin harpa. Här resa sig branta klippor, der icke allenast trollen ännu bo, för så vidt man får tro folkets påståenden, utan äfven Örnar; här äro bergras, som bilda grottor,
rymliga nog att inhysa ett litet nätt röfvaresällskap; här äro skogar, som hysa vackra hyggliga skogsfruar, löfjerskor, o. s. v. samt hjerpar, harar, knäppande tjädrar och grålockiga vargar, och som lemna kol till tre resp. jernbruk: Forsvik, Sättra, Åboholm; här är sjön Unden, Westergötlands största sjö, som lagar att den äfven härvarande sjön Wiken, Göta kanals källa, icke utsinar; och här äro tjogtals af små sjöar och gölar inpressade mellan de tallbeväxta bergen, som de äldsta små speglarne i vidlyftiga ramar; här äro myror och träsk, smååar och bäckar, lustiga sällar, som dansa utför klipporna med lifligt mod, bryta nacken af sig hundra gånger, men blifva hundra gånger hela igen och för hvar gång nack-styfvare än förut.

Nordost om Wiken ligger på en högslätt Undenäs
gamla korskyrka af trä, hysande vapensköldar efter
flera ätter samt pyntad till tak och väggar med
åtskilliga målningar, visserligen icke mästerverk,
men till församlingens hugnad gjorda. Utsigten
från prestgården, hvilken ligger invid kyrkan,
utåt och Öfver Wiken, der skutorna framskjutsas än
af den bolmande ångan, än af den lekande vinden,
är mera värd en målares pallett och pensel än min i
bläckhornet svärtade penna.

Hvad prestgården angår, förtjenar det nämnas, att
dess ägovidd är större än hela det på Kålland, nära
Wenern belägna, Rackesby pastorat. Så olika med den
vestra är Westergötlands östra sida.

En mil norr om Undenäs kyrka var inom samma socken
för några tiotal af år sedan beläget, i grannskapet
af sjön Unden, Skagens kapell, som dock slutligen
presternas beqvämlighet mer än tidens tand gnagde
omkull, ehuru man sköt skulden på vidskepelsen,
offrandet, o. s. v., för att få den gamla trähyddan
nedrifven. Kapellet var bygdt af upprätt-stående
grofva furuplankor, hvilkas ändar ofvan och nedan voro
infogade i falsar på grofva furustockar, som utgjorde
syllar och bandträn. Skagens kapell liknade i så fall
Hedareds kapell inom Wedens härad af Elfsborgs län,
hvilken lilla kyrka är byggd på enahanda vis, men
hvilken af kapellaget underhålles, oaktadt detta är
sammanslaget med Sandhults socken och gemensamt med
den byggt en stor stenkyrka.

Skagens kapell var en offerkyrka, och mången gjorde
ännu i sednare tid sin pilgrimsfärd dit och offrade
sina håfvor till afhjelpande af sjukdom och annan nöd
från både menniskor och boskap. Också, vid raserandet,
hittades under den samma genom den bofälliga stenfoten
instuckna kalfskinn, handskar, linnen, - ja nära
nog ett väl rangeradt bo, ehuru större delen deraf
blifvit hemsökt af förgängelsen.

Hit ifrån moderkyrkan var endast ridväg, såsom de
flesta inom socknen varande vägarne äro, men man måste
vara van vid hästryggen, om man skulle der färdas,
helst när

bergbranterna om vintern voro försilfrade af
svallis. Vintern är dock den bästa tiden att färdas
mellan gårdarne i Unde- * j näs, nämligen om djup
snö fallit, så att slädan halkar öfver de höga
stenarne. Men på vägar är dessutom ingen brist, ty
hvarje minsta gångstig kallas väg, hvar den än går
öfver berg, genom skog, öfver klippor, branter eller
moras. Man berättade mig att »vägen» till ett hemman,
det vill säga stigen dit, gick uppföre till det samma
en lång krok (det heter nu mera på jernvägsspråket
curva, förmodligen emedan svenska språket icke
passar för den nya tidens inrättningar) omkring ett
berg, men stigen derifrån gick, om man så ville,
det branta, släta berget utföre, ofantligt mycket
genare. Att färdas uppföre branten var omöjligt,
hvadan den måste kringgås; men färdas utföre
tillgick *sålunda, att man hade en liten brädlapp,
hvarpå man satte sig, och åkte således på den banan
utföre i hvinande fart. En hvar, som skulle upp,
var genom bruket förpligtad att inedtaga någon af de
nedanför qvarliggande bradlapparne, sig sjelf eller
androm till båtnad, bärande detta åkdon »vägen»
omkring. Ehuru jag ingalunda såg hvarken bergbanan
eller det enkla ekipaget, har jag dock icke minsta
anledning att betvifla sanningen om uppgiften derom,
helst som i sådana bygder alla möjliga medel måste
användas till fortkomst.

Bland fortkomstmedel bemärktes oxen och kärran, der
dessa möjligen kunde tränga sig fram, vara till gagn
för de lefvande Undenäsborna, åtminstone när de skulle
till kyrkan, och ett par hästar - ett par hästar på
sådane vägar? - ett par hästar! - ja, paret ihop för
de döda.

I detta sednare fall tillgick sålunda, att den ena
hästen ställdes framför den andra på ett afstånd af
likkistans längd. Öfver sadelstaden på hvardera hästen
hängdes ett tåg, i hvars ändar voro öglor i stället
för stigböglar, i öglorna inträddes långa stänger,
och emellan dessa stänger hängdes likkistan. Hästarne
leddes sedermera fram på den smala, steniga, ojemna,
ofta upp och ned branta stigen, och man kan gerna
säga, att den döde sålunda kom ridande till sitt
sista hem.

De lefvande, som sagdt är, färdades på kärra
efter oxe. Första söndagen jag var i Undenäs,
bemärkte jag ute på Undenäs hedar - så kallas den
stora socknens lilla slätt norrut från kyrkan - att
på den der varande landsvägen (tre landsvägar utgå
från kyrkan: en till Carlsborg, en till Töreboda. en
till Askersund) kom en hel boskapshjord, i hvilken
helg-dagsklädda menniskor voro inblandade. Mig
syntes detta mera arta sig för en marknadsdag, än
en söndag. Men de helg-dagsklädda menniskorna voro
kyrkfolket, somliga till fots, somliga åkande på
kärror, förspända med enbetsoxar. Dessa hornfålar
trafvade ganska bra, vida bättre än våra vanliga
skjutshästar, och än sprang bonden bredvid kärran,
som inrymde qvinfolk och barn, än sutto mor och far
uppstaplade i det | höga sätet.

j Vid kyrkan är ett torg, hvarest äfven hvar
lördag hålles

ordentlig torgdag med allehanda handel och
varu-byte. Omkring torget äro salubodar och
stallar om hvarandra, och nä-i stan hvarje hemman
har sitt stall för medhafvande ok. - l Denna
inrättning påminner om dylika vid norra
Sveriges

kyrkor.

j Som Undenäs angränsar Wettern ända från
trakten af

l Carlsborg till Nerikesgränsen, egnar sig
befolkningen här vid sjön äfven åt fiske; och
rätt ståtliga laxar upptagas i de utmynnande
backarne. Denna lax är af god beskaffenhet, och jag
smakade den en gång under följande förhållande, som
derstädes äger rum vid ett väl ordnadt gästabud. -
Jag höll husförhör i ett hemman, som låg vid »sjön»,
dittransporterad den tremila vägen på ryggen af
prostens »grålie.» Efter förhöret blef en dugtig
kalasmiddag af kött, skinka, stek, ostkaka, sötost,
m. m. samt den från alla Westgötahusförhörskalas
oåt-skiljeliga fruktsoppan. Jag väntade kaffe på
eftermiddagen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:25:34 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1868/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free