Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hyacinter i glas. - Ronneby och Djupadal i Blekinge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upptager löken, så att lökbottnen uppfyller glasets
trängre del, hvarigenom rötterna nedtränga i det
nedtill vidare glaset. Vill man hafva större kärl med
många lökar (hvars kultur dock endast i det fall kan
"lyckas, då man utsöker lökar, som blomma samtidigt),
så anbringas öfver kärlet ett blecklock, hvilket är
försedt med hål, till antalet lika med de lökar, åt
hvilka plats bör gifvas. I midten är anbragt ett litet
rör, genom hvilket man medelst en tratt kan påfylla
vatten. På ett rum af 9 tums diameter hafva 10 till
12 större lökar tillräcklig plats. Väljer man kärl,
som passa i vaser, så kan man sedermera pryda dessa
med de präktigaste buketter.
Förfaringssättet är nu följande: Man gjuter i glasen
eller kärlen så mycket flod-, dam- eller regnvatten,
att omkring 1/8 tums mellanrum skiljer det från löken
och tillsluter öppningen med lökbottnen. I vattnet
lägger man ett stycke soda, hvilket håller vattnet
friskt och klart. Man ställer nu glasen (eller
porslinskärlen) i en källare eller i en frostfri,
oeldad kammare, betäcker lökarne 3 tum högt med
något fuktig (icke våt) mossa, och emedan dagsljuset
fördröjer rotbildningen, drager
man försorg derom, att, då kärlet är genomskinligt,
nedra delen deraf hålles mörk. Då lökarne blifvit
inbegripna i fullkomlig rotbildning, kan man börja
med drifningen, i det man ställer dem i ett fönster
uti ett varmt rum. Önskar man alldeles fullkomliga
blommor, så måste man låta kärlen qvarstå i det
svala rummet, tills blomknopparne visa sig. Mossan
aflägsnas då och ersattes genom pappkapslar eller
mörka pappersstrutar, hvilka man (vid dagsljuset)
lemnar så länge öfver blommorna, tills stängeln
höjer sig. Rötterna hållas alltid i mörker,
hvilket, då glasen äro genomskinliga, lättast
åstadkommes derigenom, att de ställas i papp-
eller blecklådor, som också hindra dem att falla
omkull. Till påfyllning, i den mån vattnet konsumeras
och afdunstar, betjenar man sig af en guanolösning,
som erhålles, i det man uti ungefärligen 100 kubiktum
vatten blandar 8 ort guano. I början omröres det hela
temmeligen ofta, och sedan den efter några dagars
förlopp samlade bottensatsen blifvit frånskild, är
lösningen färdig att begagnas. Detta gödningsmedel
befordrar i ganska hög grad blommornas utveckling.
Ronneby och Djupadal i Blekinge.
Medelstads härad af Carlskrona, län ligger, en
fjerdedels mil från hafvet, mellan grönskande
berg, fruktbara dalar och tjusande utsigter,
köpingen Ronneby, på trenne sidor omgifven af den
å, hvarefter köpingen har sitt namn. Redan 1380
nämnes i historien för första gången denna plats,
hvars anläggningstid är obekant, såsom en betydlig
handelsstad under namnet Rotneby, hvars privilegier
af konung Olof då förnyades. Efter nämde år nämnes
staden ofta i krigshistorien och, sedan den undergått
flera belägringar och än varit i Svenskarnes, än
i danskarnes händer, gick den 1564 sin svåraste
period till möte. Det var nämligen då den under
Erik. XIV:s regering eröfrades af svenskarne, hvilka
efter tre förnyade anfall med storm intogo den,
sedan borgerskapet, förlitande sig på befästningens
styrka, med trots afslagit uppfordringen, att staden
skulle gifva sig. Svenskarne lära genom det tappra
motståndet blifvit så upphetsade, att deras raseri
varit hejdlöst. Ingen pardon gafs, och segrarne
spridde sig i staden, nedgörande alla, som möttes,
och qvinnor och barn kastades i elden. Blodbadet lärer
varit så gräsligt, att tyska knektar, som förut varit
i rysk och turkisk sold, förklarade sig aldrig hafva
sett något motsvarande, och för att göra ett slut
på grymheterna, befalldes slutligen vid lifsstraff,
att qvinnor och barn skulle skonas. Man påstår,
att 2000 man vid detta tillfälle stupade. Det byte,
som svenskarne här togo, var ofantligt; men den
skada, staden tillfogades, uppskattades ännu högre,
enär den samma totalt förstördes. Vid Carlskronas
anläggning befalldes borgerskapet 1680 att flytta
dit, hvilket ock senare skedde. Vid denna tid började
stället benämnas Runneby, och 1714 förklarades det för
köping under nyssnämde stad. Sedermera har köpingen
dock kommit sig före och är nu af mera betydenhet, än
åtskilliga bland de mindre städerna i landet. Köpingen
är ock af naturen gynnad: så har den, utom sin sköna
belägenhet, en förbiflytande ström, hvilken här
bildar ett praktfullt fall, en god hamn för större
fartyg och vid Rottneåns utlopp en redd med 7 à 9
fots djup. Köpingen afbrann till större delen 1864,
men är nu ånyo reglerad och ombyggd; den har i en
föryngrad och förskönad gestalt rest sig ur sin aska.
Ronnebys invånare äro i allmänhet gladt och lifligt
folk, och man finner till och med bland dem en smula
folklif. Söndagsaftnarne ser man i den sköna parken
»Sneckebacken», hvars löfrika kullar bereda de
täckaste utsigter, ett mycket brokigt hvimmel. Vid
dessa folkfester synes också då och då den allt mer
försvinnande folkdrägten.
I grannskapet ligger det vackra Djupadal, som har
sitt namn efter berget af samma namn, hvilket bildar
en remna af 8–10 fots bredd, genom hvilken Ronneby-ån
har sitt lopp. Renmans bergväggar äro förenade medelst
ett klippstycke, som dem emellan bildar en naturlig bro.
Den, som en gång kommit till Ronneby, lär icke
försumma att se Djupadal, dit vägen i en båt är vida
vackrare, än vägen till lands. Strandbräddarne äro
bevuxna med ek-, björk- och bokskog,- och träden
spegla sig vackert i vattnet. Vid en böjning af ån
förändrar sig utsigten liksom genom ett trollslag.
Vid dalens öfversta ända vältrar Djupafors
sig skummande fram emellan klipporna. Under det
nyssnämda klippstycket mellan bergväggarne brusar
vattenmassan fram, innan den strålande kastar
sig utför i djupet. Det kokar och porlar der nere
liksom i en sjudande kittel, och det låter, liksom
om vattnet ville tala. Låt oss höra, hvad forsen
har att säga såsom sin egen historia: För länge
sedan bodde i Blekinge två jättar, hvilka hvardera
kommo på den tanken att gräfva en å genom landet
ned till hafvet. De öfverenskommo då, att den, som
fick sitt arbete först färdigt, skulle få rikligt
laxfiske i sin å. Den ene gräfde Mörrums-ån, den
andre Ronneby-ån. Ronnebyjätten hade bättre jordmån
och kom snart till Djupadal; men der stötte han på en
hård klippa, och innan han började med den, satte han
sig ned att hvila. Mörrums-jätten, som såg kamratens
stora försprång, sände en qvinna till honom för
att narra honom att sofva. (Qvinnorna hafva i alla
tider förstått att insöfva männen. Eva bedrog Adams
förstånd, och Delila lät Simson sofva med hufvudet
på sitt knä.) Jätteqvinnan lekte med hans lockar och
söfde honom, hvilket på den tiden var ungefär det
samma, som om han fått opium, så att han vaknade först
då Mörrums-ån med starkt dån störtade i hafvet. Då
blef Ronneby-jätten ond, tog ett klippstycke och
slungade det mot berget, så att det ögonblickligen
remnade. För att hämnas på qvinnan, grep han ett annat
klippstycke och slungade efter henne; men hon slapp
oskadad undan, och klippstycket föll ned i Hobyskogen,
två mil från Djupafors, der hvar och en, som tviflar
derpå, ännu kan se det samma.
Allting i Djupadals närhet har sin lilla historia:
klipporna, träden, grottorna, mosslagren tala högt
om hvad de hafva sett och hört. På mig stod en
afton en ung menniska och drömde om segerkransen –
säger klippan. Trädet hviskar: I min stam skuru två
älskande sina namn och svuro hvarandra evig trohet;
nu hafva namnen grott in, men troheten har för länge
sedan försvunnit. Grottan säger: Under mitt hvalf
tonade de ungas sånger, och de lofvade hvarandra
vänskap vid glasens klang.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
