Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nationalmuseum. II - Romersk gatscen - Den japanska vinterastern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-15-
skridandets olika riktningar, som Sverige beträdt
under detta århundrade, med glädje anteckna, att
de sednaste decennierna inom de bildande konsterna
ägt företeelser, hvilka gifva oss hoppet, att den
svenska nationen skall, i de tider, som komma, inom
äfven kulturens högre sferer måhända förvärfva lika
oförgätliga lagrar som de, hvilka förut så ymnigt
skurits på slagfälten.
Men slagfältens ärorika strider syftade ock ytterst – fast
väl oftast omedvetet hos de stridande sjelfva – till detta mål.
Ej heller var det blott njutningsbegäret,
plundringslystnaden, som fordomtima dref nordbon åt
söderns tjusande nejder. Det var nog äfven en annan
åtrå – en ädlare längtan dvaldes väl ock inom hans bröst?
Frithiofs sångare uttrycker detta, då han låter vikingen,
landad på Greklands kust, säga:
"– – – här är templet min fader beskref:
det var hit, det var hit – – – –"
Med Nationalmuseum se vi templet rest uppå vår egen
strand, betecknande för svenska nationen en ny och
högre utveckling, ty
"– konstens mål är frihet, ljus för alla,
Och för dess storhet fordras stora fält;
Den skall ej smeka blott, den bör befalla;
Ej locka blott, men äfven mana gällt,
Och till altarets fot nationer kalla
Och värma tills råhetsmalmen smält."
Svante.
Romersk gatscen.
Betraktom den första, bästa folkgrupp. Här i den eviga
staden hafva proletärerna någonting så städadt, trots
sin vårdslöshet; de tala i bildade uttryck verldens
mest välljudande språk; en grek ifrån Phidias’ tider
skulle hafva afundats dem det behagliga sättet att
bära den trasiga kappan; statyerna, palatserna,
monumenterna, de väldiga historiska minnena äro
dem likgiltiga; de känna sig lika mycket romare
som ädlingen, hvilken, med en ros i knapphålet
och en cigarrett i munnen, går förbi dem. För
Roms lägsta folkklasser förblifver alltid fräckhet
och låghet främmande. Tiggaren besitter ädlingens
hållning. I södern är äfven fattigdomen ett slags
lefnadsnjutning; skulle eljest de kraftiga heroiska
gestalterna sträcka sig på qvaderstenen, med hufvudet
i skuggan och fötterna i solen, i stället för att
arbeta? Det romerska folket bortdrömmer vekligt sitt
lif, ändamålslöst och harmlöst. Hos det finna vi i
högsta grad den der tiggarens naivetet, hvilken den
franska lustspelsdiktaren Mariveaux en gång frågade:
»Unge gosse, hvarföre förtjenar du icke ditt bröd?»
hvarpå han svarade: »Ack, visste ni, hur lat jag är!»
Bredvid dessa lyckliga lättingar sitta de blomstrande
qvinnorna, ammande de rosiga dibarnen, eller i en
behaglig ställning gnolande en liten visa för sig
sjelfva; imposanta och sköna äro de flesta.
På just de gator, till hvilkas begge sidor de
antydda grupperna bilda staffage, önskar man sig
blott Argi ögon, för att fasthålla de förbiilande
laterna-magica-bilderna. Att med ett ögonpar
öfverskåda det brokiga hvimlet är svårt; bättre lönar
det sig att göra halt vid en bestämd punkt och närmare
betrakta åtskilliga enskiltheter: midt i trängseln af
tidningskolportörer, offentliga utropare, sångare
o. s. v., fängslade mig företrädesvis de vacklande
borden, vid hvilka de offentliga skrifvarne sitta,
och hvarvid scener af äkta italiensk karakter
åskådliggjordes för mig. I stället att välja en
tillbakadragen plats, afskild från det bedöfvande
gatubullret, placerar en sådan »brefställare
för älskande af båda könen» sitt bord midt på den
osopade, osnygga gatan, obekymrad om statsvagnarne,
processionerna, grönsakskärrorna, get- och mulåsnehjordarne,
som tåga tätt förbi hans stol. Den
sällskaplige romaren finner sig väl dervid; inträder
en paus i hans sysselsättning, så fattas honom icke
angenäma förströelser; kusin Figaro, en barbiere di
qualità, har han ganska nära – denne känner alla
stadsnyheter; också kannstöpa dessa begge, tills
den ene åter griper till pennan och den andre med
rakknifven återvänder till slipstenen.
En sådan offentlig skrifvare spelar för oss nordbor, liksom
för hvar och en, som icke behöfver honom, en komisk
figur. Folket vördar emellertid i honom en lärd och
synnerligen begåfvad man och ser äfven i hans yttre
uppenbarelse blott ljussidorna, nämligen drägten af
god ton, hatten och klädesrocken. Den utnötta hatten
må hafva varit modern, Gud vet, vid hvilken epok;
i sitt nuvarande tillstånd påminner han blott om
den chapeau de la terreur, som var på modet i Paris
vid skräckväldets tid. Ståtligare är rocken i sjelfva
verket, huru fantastiskt dess skört än äro tillskurna,
– den måste också sorgfälligt skyddas, derföre bläckarmarne;
visserligen bestå de icke nu – såsom förr i de
gyllene tiderna, då ännu färre personer kunde skrifva
– af grått foderkattun, ack nej! de hafva förvandlat
sig till läskpappersärmar. Men gåspennorna låta desto
bättre aftorka sig derpå; i förtjusningen öfver sin
sköna handstil och sitt blomstrande skrifsätt händer
det dock stundom den hederlige skribenten, att han,
i stället för på ärmen, på rockkragen afstryker den
doppade pennan; men då är det en pligt för gossen,
som håller den gröna sol- och regnskärmen öfver hans
hatt, att sakta stöta sin tankspridde padrone i sidan.
I ett land, hvarest läsning och skrifning icke hör
till det vackra könets älsklingssysselsättningar,
till och med i de högre kretsarne blott undantagsvis,
der förstås det af sig sjelft, huru föga qvinnorna af
de lägre klasserna anse skrifkunnigheten nödig. Hellre
sätta de sig under den gröna skärmen och diktera. Jag
erinrar mig knappt hafva någonsin sett män hos
skrifvaren; men väl samla de sig bakom den på detta
ej ovanliga sätt korresponderandes stol, lyssnande
med allvarligt deltagande och utan någon slags
indeskretion.
Den japanesiska vinterastern.
Det för trafiken upplåtna Japan har åter skänkt
oss en praktfull växt, nämligen den derstädes i
alla trädgårdar odlade varieteten af vinterastern
(Pyrethrum eller Chrysanthemum chinense, vanligen
kallad Chrysanthemum) med jättestora blommor,
hvaraf vi här lemna en bild. Den skickades af
resanden Fortune till England och kan nu erhållas
hos handelsgartnern F. C. Heinemann i Erfurt. För
dem, hvilka känna till den gamla Chrysanthemum
med dess många stor- och småblommiga varieteter,
behöfver knappt
nämnas, hvad för en acqvisition en så jättestor
sort innebär; men icke-kännaren tänke sig denna
stora, starkt fyllda, en hvitaster liknande blomma,
hvilken, uppträdande i rödt, hvitt, gult, gulbrunt,
och dertill strimmig, florerar från Oktober till
jul, alltså just under en tid, då stor brist råder
på blommor. Härtill kommer ett yppigt grönt bladverk
och en nobel hållning. Kulturen är så lätt, att hvar
och en, som blott äger ett soligt fönster, utan
svårighet kan uppdraga växten. Stängeln dör bort
efter blomningen, och när unga skott snart visa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
