Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalupproret 1743. Romantiserad skiss af Pilgrimen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
25 ?
Dalupproret 1743.
Romantiserad skiss af Pilgrimen.
Sollerön kunde med skäl kallas Siljans trädgård. Den
glänste som en herrhig smaragd, när solen öfvergöt den med
sina strålar. Genom sitt läge, skyddadt mot nattfrosterna,
var klimatet här mildare än i de öfriga trakterna af provin-
sen. Säden mognade fortare, äplen och körsbär odlades
en icke ringa mängd. En cirkel af tallbeväxta fjäll, nedanom
hvilka åkrar och ängar omvexlade med kvarandra, liksom
afskurna här och der af en by, en bondgård, eller större
herregård, sträckte sig, så långt ögats synkrets nådde, kring
denna i Dalarne mest betydande sjö. Mora kyrka, belägen
på den stora breda udden mellan sjön och elfven, förskönade
den storartade tafla, som Solleröns bebyggare byar dag hade
för sina ögon. Sollerön var icke då, som nu, ett särskilt pa-
storat; det lydde under Mora, men ägde sitt eget lilla ka-
pell. *)
Rönnäs, Pehr Anderssons gård, låg särdeles vackert. En
liten löfdunge slöt sig på tre sidor kring den inbägnad, som
omgaf boningshuset. På andra sidan af byggningen var en
större trädgårdsanläggning. Huru kär höll icke Anna sin ö,
och huru kärt höll hon icke sitt hem! Sedan sin födelsestund
hade hon utgjort sina föräldrars dyrbaraste klenod, ja deras
ögonsten. Ett lättböjdt barn, hade hon knappt hört ett före-
brående ord, ännu mindre mottagit någon aga. Många friare
linde anmält sig till ?skön Anna?, men hon trifdes så väl hos
far och mor, att hon ej förr än just nu under denna sommar
tänkt, att det vore en möjlighet trifvas bättre på ett annat
ställe.
ilvar lördagsafton såg man bruksbokhållaren på Freds-
hammar i sin ekstock lägga till vid Sollerön, och fann han
alltid något tillfälle att samspråka med skön Anna. Den kär-
lek, som han redan under vintern börjat fatta för den oskulds-
fulla flickan, stegrades allt mer och mer, omsider växande till
en stark, okuflig lidelse, som han slutligen kände sig ur stånd
att besegra.
En söndagseftermiddag hade Anna tillika med några an-
dra Sollerö-flickor rott öfver till Ostnors kulle. Utan förmåga
att kläda sina känslor i ord, hade hon dock sinne för naturen,
och det var för henne en outsäglig njutning, att betrakta det
storartade scenen, som man här var i tillfälle att beskåda.
Hon hade aflägsuat sig på något afstånd från sina kam-
rater. Den stora sjön låg utbredd för hennes fötter; i syd-
vest låg hennes kära ö; på andra sidan Mora kyrka fortsatte
elfven sitt rastlösa lopp. Längre bort sträckte sig Leksands-
och Elfdals-bergen. Det var en herrhig rundmålning i stor
skala, i hvilket hon äfven upptäckte Orsasjön och vid dess
strand ett herresäte, men som i hänseende till dess afstånd
dunkelt och otydligt skönjdes af hennes öga.
?Huru många steg trampar kan ej der?, tänkte hon,
?huru gerna ville jag ej tjena på detta ställe . . . men se far
och mor skulle tycka, att det vore för simpelt för dottern
till en hemmansägare ? jag undrar, hivarföre han icke kom
går.?
Plötsligen hörde hon steg bakom sig. Hon vände sig om,
Gustaf Schedin stod vid hennes sida.
?Jag har skilt mig från de andra kullorna?, sade Anna;
?jag måste gå till dem, ty de undra säkert, byar jag är.?
?Låt dem undra, Anna; men nu måste jag tala med dig.
Du måste en gång veta, huru mycket jag älskar dig. Jag,
menar ärligt med dig, ty jag vill hafva dig till hustru.?
Anna visste ej, om hon hörde rätt, visste ej, om hon
drömde eller var vaken; hennes hjerta klappade så häftigt,
att det syntes på hennes svarta väst. Hennes tunga förmådde
ej framstamma ett enda ljud. Han lade sin högra hand på
(Fortsättning~J
hennes bjerta, och sin venstra arm kring hennes hif. Hon
slet sig ifrån honom; brådstörtadt ilade hon till de unga
flickorna, som ropade henne vid namn.
?Hvart tog du vägen, skön Anna?? frågade en af flic-
korna, ?ser du ej, att moln skocka sig öfver Mora kyrka?
\Tj måste hem, innan ovädret bryter ut.?
De klättrade utför berget och rodde tillbaka till ön. Just
som de landade, hördes en förfärlig åskknall. Regnet störtade
till jorden. Anna hade ännu ett stycke väg till sitt hem.
Springande genom skogen, kom bon slutligen till sin fars ägor.
Regnet saktade sig; några minuter senare öfversteg hon trö-
skeln till stugan.
?Det var en lustfärd hela dagen?, menade fadern skrat-
tande, när hon steg in. ?Huru är det med dig, kullan min??
?Jag vet inte?, sade hon nästan andlöst.
?Kära barn?, inföll modern, ?du är ju våt som en tupp.
Du måste ömsa kläder.?
?Det är det samma . . . det är det samma.?
?Kära min Anna?, återtog hon, ?du rent af skrämmer
mig, huru är det fatt??
?Han var på Östnors kulle . . . huru han kom dit, vet
icke jag; men om jag inte drömde eller yrade, sade han:
?Jag vill hafva dig till hustru?.?
?Det var väl ? Schedin?? frågade modern.
?Ja, det var han.?
Anna dignaile ned vid föräldrarnes fötter.
?Säg icke nej, låt mig bhifva hans hustru . . .jag kan,
ej lefva utan honom.?
?Anna, Anna, om du visste, huru ditt tal sargar mitt
arma hjerta . . . Hellre ville jag se dig gift med en fattig
men ärlig torpare, än med honom.?
Anna snyftade högt.
?Brita?, sade mannen strängt, ?det der hatet mot Sche-
din är syndigt; jag vill ej höra sådana yttranden .. . Lugna
dig, mitt barn, du skall blifva hans hustru.?
Augusti månad var långt framskriden. Mor och dotter
hade brådt om med att rusta ut far till hans långa resa. Skräd-
dare och skomakare hade sutit ett par veckor på ett vinds-
rum, för att göra honom fln och grann från topp till tå. Mor
Brita och Anna hade sytt skjortor af det fina lärft, som den
sednare väft och till hvilket den förra spunnit garnet. Hustruns
hjerta led af en dubbel sorg. Far skulle för en lång tid lemna
hus och hem, och Anna var bortlofvad till Gustaf Schedin.
?J fån icke gifta er på ett år?, linde Pehr Andersson
sagt, ?och du, Gustaf Schediii, måste, samma dag det hyser
för dig och Anna, återvända till ditt eget stånd, odla och plöja
jorden, i stället för att bråka med de der siffrorna. Och
Anna, det säger jag dig, får icke kläda sig som herremännens
hustrur, hon skall alltid behålla sin bonddrägt.?
Det var en befallning. som klingade illa i Schedins öron.
?Anna?, svarade han med låg röst, ?borde bära en furst-
hg krona.?
?Och hon blefve bättre för det, menar du??
Schedin underkastade sig de vilkor, fadren föreskref, men
tänkte:
?Mycket kan förändra sig under tiden.?
Pehr Andersson reste till Sveriges hufvudstad i tanke att
uträtta stora ting.
Det var en mörk, regnig Oktobernatt. Ensam vandrade
en manlig figur genom skogen från Fredsbammars bruk till
Salleng, majorens vid Dalregementet boställe. Han kom ge-
*) Den nu varande kyrkan Sofia Magdalena började byggas 1 750 och blef färdig 1785; och som det heter, att Sollerön förut varit
annex till Mora, förmoda vi, att den hade sitt eget kapell.
Sv. Fam-Journ. 1869. 4
il
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
