Print (PDF) - On this page / på denna sida - Dalupproret 1743. Romantiserad skiss af Pilgrimen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dalupproret 1743,
Romantiserad skiss af Pilarimen
(Fortsättning.)
^ollerön kunde med skäl kallas Siljans trädgård.
Den hennes hjerta, och sin venstra arm kring
hennes lif. Hon
glänste som en herrlig smaragd, när solen öfvergöt
den med slet sig ifrån honom; brådstörtadt
ilade hon till de unga
bina strålar. Genom sitt läge, skyddadt mot
nattfrosterna, flickorna, som ropade henne
vid namn.
var klimatet här mildare än i de öfriga trakterna
af provin- »Hvart tog du vägen, skön
Anna?» frågade en af flic-
sen. Säden mognade fortare, äplen och
körsbär odlades i korna, »ser du ej, att moln
skocka sig öfver Mora kyrka?
en icke ringa mängd. En cirkel af tallbeväxta fjäll,
nedanom Vi måste hem, innan ovädret bryter ut.»
hvilka åkrar och ängar omvexlade med
hvarandra, liksom De klättrade utför
berget och rodde tillbaka till ön. Just
afskurna här och der af en by, en bondgård,
eller större som de landade, hördes en förfärlig
åskknall. Regnet störtade
herregård, sträckte sig, så långt ögats synkrets
nådde, kring till jorden. Anna hade ännu
ett stycke väg till sitt hem.
denna i Dalarne mest betydande sjö. Mora kyrka,
belägen Springande genom skogen, kom hon slutligen
till sin fars ägor.
på den stora breda udden mellan sjön och elfven,
förskönade Regnet saktade sig; några minuter senare
öfversteg hon trö-
den storartade tafla, som Solleröns bebyggare hvar
dag hade skeln till stugan.
för sina ögon. Sollerön var icke då, som nu, ett
särskilt pä- »Det var en lustfärd hela
dagen», menade fadern skrat-
storat; det lydde under Mora, men ägde sitt eget
lilla ka- j tände, när hon steg in. »Huru är det
med dig, kullan min?»
pell.*)
! »Jag vet inte», sade hon nästan andlöst.
Rönnäs, Pehr Anderssons gård, låg särdeles vackert.
En »Kära barn», inföll modern, »du är ju
våt som en tupp.
liten löfdunge slöt sig på tre sidor kring den
inhägnad, som Du måste ömsa kläder.»
omgaf boningshuset. På andra sidan af
byggningen var en »Det är det samma ... det
är det samma.»
större trädgårdsanläggning. Huru kär höll icke
Anna sin ö, »Kära min Anna», återtog hon,
»du rent af skrämmer
och huru kärt höll hon icke sitt hem! Sedan sin
födelsestund mig, huru är det fatt?»
hade hon utgjort sina föräldrars dyrbaraste
klenod, ja deras »Han var på Östnors
kulle . . . huru han kom dit, vet
ögonsten. Ett lättböjdt barn, hade hon knappt hört
ett före- icke jag; men om jag inte drömde
eller yrade, sade han:
brående ord, ännu mindre mottagit någon aga.
Många friare ’Jag vill hafva dig till hustru’.»
Det var väl - Schedin?» frågade modern. »Ja, det
var han.»
Anna digna.de ned vid föräldrarnes fötter. »Säg icke
nej, låt mig blifva hans hustru . . .jag kan,
hade anmält sig till »skön Anna», men hon trifdes
så väl hos far och mor, att hon ej förr än just nu
under denna sommar tänkt, att det vore en möjlighet
trifvas bättre på ett annat ställe.
Hvar lördagsafton såg man bruksbokhållaren
på Freds- ej lefva utan honom.» hammar i sin
ekstock lägga till vid Sollerön, och fann
han »Anna, Anna, om du visste, huru
ditt tal sargar mitt
alltid något tillfälle att samspråka med skön Anna.
Den kär- arma hjerta . .. Hellre ville jag
se dig gift med en fattig
lek, som han redan under vintern börjat fatta för
den oskulds- men ärlig torpare, än med honom.»
fulla flickan, stegrades allt mer och mer, omsider
växande till Anna snyftade högt.
en stark, okuflig lidelse, som han slutligen kände
sig ur stånd »Brita», sade mannen strängt,
»det der hatet mot Sche-
att besegra.
j din är syndigt; jag vill ej höra sådana
yttranden . . . Lugna
En söndagseftermiddag hade Anna tillika med några an-
j dig, mitt barn, du skall blifva hans hustru.»
dra Sollerö-flickor rott öfver
till Östnors kulle. Utan förmåga
--------.
att kläda sina känslor i ord, hade hon dock sinne
för naturen, Augusti månad var långt
framskriden. Mor och dotter och det var för henne
en outsäglig njutning, att betrakta det hade
brådt om med att rusta ut far till hans långa
resa. Skrädstorartade sceneri, som man här var i
tillfälle att beskåda. dåre och skomakare
hade sutit ett par veckor på ett vinds-Hon hade
aflägsnat sig på något afstånd från sina kam- rum,
för att göra honom fin och grann från topp till
tå. Mor rater. Den stora sjön låg utbredd för hennes
fötter; i syd- Brita och Anna hade sytt skjortor
af det fina lärft, som den vest låg hennes kära ö;
på andra sidan Mora kyrka fortsatte sednare väft
och till hvilket den förra spunnit garnet. Hustruns
elfven sitt rastlösa lopp. Längre bort sträckte
sig Leksands- hjerta led af en dubbel sorg. Far
skulle för en lång tid lemna och Elfdals-bergen. Det
var en herrlig rundmålning i stor hus och hem,
och Anna var bortlofvad till Gustaf Schedin. skala,
i hvilket hon äfven upptäckte Orsasjön och vid dess
»J fån icke gifta er på ett år», hade Pehr Andersson
strand ett herresäte, men som i hänseende till dess
afstånd sagt, »och du, Gustaf Schedin, måste,
samma dag det lyser dunkelt och otydligt skönjdes af
hennes öga. för dig
och Anna, återvända till ditt eget stånd, odla och
plöja »Huru många steg trampar han ej der», tänkte
hon, jorden, i stället för att bråka med de der
siffrorna. Och »huru gerna ville jag ej tjena på
detta ställe . . . men se far Anna, det säger
jag dig, får icke kläda sig som herremännens och mor
skulle tycka, att det vore för simpelt för dottern
hustrur, hon skall alltid behålla sin bonddrägt.»
till en hemmansägare - jag undrar, hvarföre han
icke kom
Plötsligen hörde hon steg bakom sig. Hon vände
sig om, j lig krona.»
Det var en befallning, som klingade illa i Schedins
öron. »Anna», svarade han med låg röst, »borde bära
en furst-
Gustaf Schedin stod vid hennes sida.
»Jag har skilt mig från de andra kullorna», sade
Anna; »jag måste gå till dem, ty de undra säkert,
hvar jag är.»
»Låt dem undra, Anna; men nu måste jag tala med
dig. Du måste en gång veta, huru mycket jag älskar
dig. Jag menar ärligt med dig, ty jag vill hafva dig
till hustru.»
Anna visste ej, om hon hörde rätt, visste ej, om
hon drömde eller var vaken; hennes hjerta klappade
så häftigt,
»Och hon blefve bättre för det, menar du?»
Schedin underkastade sig de vilkor, fadren föreskref,
men tänkte:
»Mycket kan förändra sig under tiden.»
Pehr Andersson reste till Sveriges hufvudstad i tanke
att uträtta stora ting.
Det var en mörk, regnig Oktobernatt. Ensam
vandrade
att det syntes på hennes svarta väst. Hennes tunga
förmådde j en manlig figur genom skogen från
Fredshammars bruk till ej framstamma ett enda ljud.
Han lade sin högra hand på Salleng, majorens
vid Dalregementet boställe. Han kom ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
