Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergen - Lavinen på Morteratsch. Efter J. Tyndall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–– 143
! egna segelfartyg, jemte otaliga främmande,
underhålla förbindelsen med utlandet, äfven en
liflig ångbåtskommunikation äger rum. Svartskäggiga
portugiser och spaniorer, lifliga italienare
och fransmän, storskrytande tyskar och lökluktande
ryssar äro icke sällsynta företeelser i stadens hamn.
Bergen är också medel- j punkten för Norges lifliga
fiskhandel och dit föra oräkneliga fartyg mot blankt
guld och silfver ofantliga byten af den välsignade
skörd, som det rikliga fisket, icke allenast vid
de närmare kusterna, utan äfven i trakterna
af polcirkeln, lemnar, j Det är en gängse sed, att
den nordiske sjöfararen helst hitför j den vinst,
han hämtat från hafvet såsom lön för sina mödor | och
ansträngningar. Detta inträffar hufvudsakligen
tvenne gånger om året, vid de så kallade
stämmorna (stävne); och i som då samtidigt
från landets nordliga trakter tillföres åt-
i skilliga produkter, såsom säd, bränvin och andra
handelsvaror, i utbyte mot hvilka leverantörerna
erhålla sina förnödenheter, så kan man tänka
sig den rörelse, som vid dessa tider äger rum.
Då den nordiska flottan kommer är lifligheten
utomordentlig. Hundratals fartyg helsas då
som kära vänner, hvilka med glädje emottagas af
de till hamnen nedströmmande menniskomassorna.
En rätt liflig anblick lemnar fiskmarknaden för
stadsbornas eget behof. Fiskrarne lägga till vid
ett temmeligen högt strandräcke och stanna i sina
båtar. På land befinner sig en mängd fiskspekulanter,
gamla och unga af begge könen, och dervid förekommer
ett så högljudt köpslående, att mnn för ett ögonblick
skulle kunna tro sig förflyttad till kajen Santa
Lucia i Neapel.
Det är egendomligt, att ingenstädes i Norge
national-drägten så bibehållit sig som i Bergens
stift. Till och med ända intill stadens grannskap
finner man den alldeles oförfalskad.
Hvad som icke minst fängslar uppmärksamheten,
är den rörliga tafla, som folklifvet, men ännu
mer lifvet bland det uppväxande slägtet i Bergen
företer. Vi vilja afsluta denna sammanträngda
skildring med framställande af en scen ur ungdomens
vinternöjen. Att vi just välja lifvet, sådant det
bland de unga uppenbarar sig på gatan, torde ingen
förtänka oss. Barnen äro trogna spegelbilder af sina
föräldrar; gossarne
äro blifvande medborgare och på gatan, på forum,
eller, såsom det här heter, på »almindingen» *). skall
medborgaren uppfostras.
Viltarlevs-alminding, en af de allra brantaste, leder
från stadens medelpunkt i rak linie ända upp till
»Flöifieldet», ett ståtligt berg, som är beläget nära
invid staden. Utefter denna under vintern med glanskis
och snö betäckta, ansenligt breda, lutande slätt,
hvars öfra del brant sluter sig intill berget, och
hvilken nedåt mer och mer närmar sig det horisontala
läget, tills hon omsider utlöper i salutorgets jemna
dal, sväfvar vid denna tid hela dagen igenom en
nästan oafbruten ringdans af egendomliga gestalter,
ett strömdrag, som vid vissa stunder, före och emellan
skoltimmarne, uppsväller till en bullrande fors af
lefvande väsen, som oafbrutet ila utefter banan,
än störtande sig öfver hvarandra, än skjutande mera
jemt. Så fortfar denna katarakt att brusa, allt ifrån
morgonen ända till klockan 8 - 9 på aftonen, ofta
vältrande sig fram i sådan ymnighet, att man på en
minut kan räkna 150 till 200 förbiilande gestalter,
hvar och en under vägen springande omkull så många
som möjligt, görande en eller flere kullerbyttor, så
fort som möjligt resande sig, för att ofördröjligen
anträda återvägen och börja leken å nyo.
Detta är en utmärkt gymnastik, som fordrar
och utbildar kraftiga muskler, förträffliga
respirationsorganer, säkert öga och framför allt
kallblodighet.
Mången gång blifver det dock midt på dagen
tyst som muren, och hela skaran är i ett nu
försvunnen, ty man har observerat en annalkande
polistjensteman. Men knappast är han förbi hörnet
- huj, der ilar redan en å nyo förbi, två, tre
följa efter, och i en handvändning är scenen lika
liflig som förut. Obegripligt är det, hvarest
alla de muntra varelserna hade hållit sig gömda
under tiden. Men visst är, att de äro der åter,
och af hjertat unna vi dem deras så oskyldiga,
för helsan så utmärkt välgörande lek. Gud gifve
blott, att de alla, då hungern drifver dem hem till
föräldrarne, erhålla ett godt mål; ty deras appetit
måste efter fulländadt dagsverke vara oerhörd.
Felix.
*) I Bergen betecknar man med ordet "alminding"
sådana offentliga platser eller torglika gator, som
icke hafva höjt sig till värdighet af salutorg. Från
gatorna skilja sig almindingarne derstädes alltid
genom den omständigheten, att de icke allenast äro
mycket bredare, utan äfven derigenom att de utan
undantag äro mer eller mindre branta, så att man
till följe deraf under sommaren vandrar uppför dem
med svett och möda, under vintern med lifsfara,
och i båda fallen med klappande hjerta.
Lavinen på lorteratscL
(Efter /.
jag mot slutet af Juli månad år 1864 befann mig
i Pontresina, i den högt belägna Engadindalen,
blef jag af tvenne vänner uppmanad, att i deras
sällskap bestiga toppen Morteratsch. Jag antog gerna
uppmaningen, ty jag åstundade att från höjden af
någon kulminationspunkt i dessa fjälltrakter betrakta
Alpernas allmänna form; jag ville också göra mig
verkligen underrättad om Pontresina-vägvisarnes
duglighet. Vi togo tvenne af dessa ledsagare med
oss: Jenny, den mest ansedde bland alla, och Walter,
»nyckeln till väg-visarnes byrå».
Vår plan var att uppstiga å Rosegg och återvända
utefter Morteratsch-glacieren: vi beskrefvo således
en krets, i stället att gå tillbaka i våra spår. Det
erfordrades ungefärligen en åtta timmars angenäm och
uppfriskande marsch för att uppnå spetsen.
Vi dröjde der en timme, och under tiden kände jag,
att hos mig rotade sig en redan gammal Öfvertygelse,
förvärfvad under mina Utflygter till andra spetsar
af Alperna, nämligen att dessa toppar och dessa
dalar icke äro, såsom den ryktbare presidenten
i »Geografiska Sällskapet» menar, resultat af
underjordiska eldars verksamhet, utan att vattnet
och isen, genom sin jemna och långsamma verksamhet,
hafva varit Alpernas verkliga skulptörer.
Timdall)
Jenny är en stark och grof bildad man, som med
någon
långsamhet stiger uppför de branta
sluttningarne; men han
är oförliknelig genom sin insigt i de saker,
som bergsbestig-
ningar angå. Vi förvånades i synnerhet öfver det
sätt, hvar-
| på han verkställde nedstigningen, med
skicklighet och djerf-
! het rödjande ur vägen de hinder, som man
påträffar i den
! öfra snöregionen.
i Vi uppnådde sålunda det ställe, hvarest
vi borde lemna
! den väg, som vi följt om morgonen, och strax befunno
vi oss på branta och hala klippor. Vid vår högra
sida bildade en [ fördjupning, som fordom har varit
fylld med snö, en sluttan-I de ismur.
Vi voro alla förenade i följande ordning: Jenny i
spet-j sen; jag kom dernäst; derefter min vän
H . . . , den oför-| skräckte bergsbon; näst honom
hans vän L . . . , och slutligen vägvisaren Walter.
L ... hade föga erfarenhet: vi hade placerat
honom framför Walter, på det att minsta felsteg
skulle j omedelbarligen hämmas. Efter ett
ögonblicks vandring på klipporna, vällde Jenny sig
om och frågade mig, om jag ansåg det vara bäst
att fortsätta, eller försöka öfvergången utefter
issluttningen till höger.
i Jag var af den mening, att vi borde
fortsätta, men väg-
I visaren förstod mig illa och vek af mot
fördjupningen. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
