Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen Dickman. Prisnovell. Af P. L. S. Femte afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fulla af sprittande lif, kände alla djupt, att den
skiljsmessa, som förestod, komme att slå sår, dem
knappt tiden skulle kunna läka. En vacker dag kom
bref från Elisabeth. De underrättelser, det innehöll,
bragte talet om den stundande afresan till något
bestämdare form. Grefvinnan Maltzahn hade nämligen,
då hon fått höra om Henriks vistande i fäderneslandet,
påskyndat sin hemresa, för att Elisabeth skulle få
träffa sin bror. Elisabeth framförde nu grefvinnans
bjudning till samtliga af Dickmanska familjens
medlemmar, att samtidigt med henne inträffa på
Charlottenborg och der tillbringa de sista veckorna
af deras vistande i Sverige.
Nu var således dagen utsatt, då denna sköna sammanvaro
skulle taga slut. Huru önskade de ej att kunna stanna
tiden i dess flygt och begagna sig af hvarenda minut,
men just derigenom blefvo sinnena så upptagna af
denna enda tanke på skilsmessan, att man knappt
hade njutning af hvarandras sällskap, ty öfver allas
känslor låg en tåredimma.
Margareta blef med hvarje dag blekare; oftare än
någonsin förr gick hon in i sin stilla kammare;
der kunde hon långa stunder stå och betrakta
Ernsts porträtt; det var, som om hon behöft någon
att hålla sig till i denna för henne så kära,
men med hennes närvarande sinnesstämning så olika
omgifning. Alla lefde de i framtiden, alla tänkte de
på en fortsättning af den närvarande lyckan. Endast
hon tänkte på och lefde upp i det förflutna eller
ock i ett tillkommande högre lif, hvarest hon skulle
återse honom, som här på jorden utgjort hennes
sällhet. En afton, sedan man skilts åt för natten,
sutto Margareta och Gabriella och sprakade om den
lycka, de njutit denna sommar.
»Henrik har gjort mig ett förslag, som jag finner
begrun-dansvärdt», sade slutligen Margareta. »Han
tror, att det skulle vara dig mycket gagneligt,
att tillbringa ett eller par år ute hos dem i
Monrovia. Klimatet lär vara särdeles passande
för svaga konstitutioner, och du kunde kanske der
fullkomligt återfå din helsa.»
»Och lemna dig ensam! O, huru kan du tala så mamma?»
utropade Gabriella och kastade sig ned på knä bredvid
sin moder.
»Min älskade flicka, du har framtiden framför
dig, och det är den, vi måste tänka på. Jag vill
dessutom säga dig, att jag anser som en pligt att
antaga detta anbud, derför, att jag deruti ser en
bestämd fingervisning af Gud. Det är helt enkelt en
bönhörelse, jag häruti skådar, och jag kan ej visa den
ifrån mig, utan att handla mot min öfvertygelse. Du
vet, huru ofta läkarne sagt, att ett mildare klimat
vore det enda, som kunde hafva något bestämdt,
varaktigt inflytande på din svaga helsa, men hvad du
ej vet, min Gabriella, är, huru varmt jag bedt Gud
att möjliggöra en sådan resa. Mina böner hafva synts
fåfänga i vår tarfliga lefnadsställning; men se,
nu hafva de dock blifvit hörda, och ju kännbarare
offret är, som jag bringar genom denna skilsmessa,
desto mera öfvertygad är jag, att den bör ske. Den
kan måhända i detta ögonblick synas äfven för dig
outhärdlig; men tro mig, vid dina år hafva tid och
omgifning ett så mäktigt inflytande, att äfven de
käraste band kunna lossna. Du har dessutom i Henriks
och Elisas sällskap en rik ersättning för hvad du
förlorar. De unga syskonen äro dig ett bättre stöd,
än gamla trötta mamma.»
»O, mamma! mamma! hvem skall någonsin kunna ersätta
dig, du den huldaste, kärleksrikaste moder? O, jag
kan ej lemna dig!» sade Gabriella och brast i tårar.
»Jag fattar din sorg och älskar dig dubbelt, för
att du känner det så, men vi få ej alltid följa våra
känslor, huru berättigade de än synas. Du skall blifva
en kär syster och välbehöfligt sällskap för Elisa,
när Henrik är ute på sina missionsresor.»
»Nej, vet du, mamma, äfven häruti tänker jag olika
med dig; Henrik och Elisa böra vara ostörda af en
tredje persons närvaro. Jag skulle bara komma att
vara i vägen, och detta skulle pina mig.»
»Nånå, min lilla flicka, så tror jag nästan, ominte
mina ögon bedraga mig, att mr Webster ämnar draga
försorg om, att du inte allt för länge kommer att
vara i vägen, såsom du kallar det. Eller hvad tror
du sjelf, Gabriella?» sade modren
leende och lyftade upp dotterns ansigte, som
öfvergjöts af en glödande rodnad. Gabriella svarade
ej, hon smög sig blott närmare intill modren,
men man kunde på hjertats häftiga j slag märka,
att äfven hon upptäckt mr Websters hemlighet.
»Det kan måhända dröja länge, innan Henrik
återkommer», tillade Margareta, »och just nu vore
tidpunkten, då ombyte af vistelseort skulle vara mest
välgörande. Jag tycker derföre, du bör noga besinna
dig, innan du afslår syskonens anbud.»
»Men, mamma, hvad skall det blifva af dig, så ensam
vid äldre år? Jag vet visserligen, att jag gjort dig
mera besvär än gagn, mera bekymmer än glädje; men nu,
sedan jag blifvit friskare, vore just tillfället att
i någon mån söka gälda min stora skuld till dig.»
»Det gör du allra bäst derigenom, att du sjelf blir
frisk och lycklig. Jag har visserligen haft mera oro
för dig, än för någon af de andra barnen; men detta
har blott innerligare fästat mig vid min stackars
flicka, som fått försaka så mycket af barndomens
glädje. Jag tror aldrig, att jag kunnat bära förlusten
af din far, om icke hela min kraft blifvit tagen i
anspråk för din skull. Nu är jag trött och förbi, jag
skulle ej kunna vara dig till något verkligt gagn nu
mera, derföre vill jag öfverlemna dig i kraftfullare
händer, och framtiden skall göra det öfriga.»
»Men du sjelf, mamma! Du talar inte om dig, endast
om mig? huru skulle du ställa ditt lif?»
»Mitt lif!» svarade Margareta, och ett lyckligt
leende spred sig öfver de bleka dragen, »för mitt
lif hoppas jag inte behöfva uppgöra några planer. -
Det har ofta, då jag gått i en fruktträdgård synts
mig vara en stor likhet mellan ett fruktträd och
menskligheten. Somliga af trädets blommor falla
af, innan ännu de fina bladen hunnit utveckla sig,
andra sköflas af den härjande vinden, innan frukten
hunnit knyta sig, somliga skakas ned som sura, bittra
kartar, utan af hafva skänkt njutning åt någon,
andra hafva en skön yta, men äro maskanfrätta i det
innersta. Ändtligen finnas frukter, hvilka hinna den
mognad, som deras art kan ernå, och då de slutligen
äro färdiga, lossna de så oförmärkt från sin stjelk
och falla till jorden. Den store örtagårdsmästaren,
som planterade trädet, vet väl, hvarför den ena skall
nå sin fulla utveckling under regn och solsken, då
den andra deremot skall falla vid första storm. Jag är
en sådan frukt, som genom Guds nåd stilla fått mogna
under många skiftande inflytelser, af ömsom mulna
och klara dagar. Jag känner dock nu, att banden, som
hållit mig vid lifvet, mer och mer lossna. Om ett par
år skall ingen mer behöfva mig. Jag säger detta med
glädje, ty jag tycker mig nu vara berättigad att tänka
på min egen lycka, och för mig finnes den endast på
andra sidan grafven.»
Margareta tystnade, och Gabriella kunde ej tala för gråt.
Länge sutto de så i en stum omfamning, och då de
slutligen skiljdes åt, kände båda, att det var
afskedets ord, som blifvit uttalade.
Dagen före afresan var inne. Liksom genom en tyst
öfverenskommelse hade alla anordningar för resan
blifvit så tidigt vidtagna, att den sista dagen kunde
tillbringas i fullkomligt lugn. Det var kring modren,
som alla tankar koncentrerade sig, kring henne, som
varit allas stöd och vän, hon, som lefvat endast för
sina älskade. Margareta var denna dag så glädtig och
ungdomlig, ingen tanke på den stundande skilsmessan
tycktes grumla hennes frid, hon hade kärleksfulla ord
för hvar och en, råd och förmaningar för deras resa,
en huld omtanka för allas önskningar. Stilla förflöt
dagen, och så mäktigt inverkade Margaretas lugna
sinnesstämning, att när om aftonen Henrik nedkallade
välsignelsen öfver det kära hemmet, tycktes ingen
tänka på kommande dagens bittra sorg. Tidigt på
morgonen skulle afresan ske. Alla voro angelägna om
att underlätta Margaretas omsorger, hvarföre Fanny och
Gabriella redan ett par timmar före den utsatta tiden
hade allting i ordning. Kaffebordet stod dukadt,
så småningom infunno sig alla, endast Margareta
fattades. Sedan man väntat en stund började den ena
efter den andra att erfara en onämnbar förundran och
oro; det var så olikt den omtänksamma modren, att
låta vänta på sig, att Gabriella slutligen beslöt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
