Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Juldagsmorgonen - Några spridda drag ur Jakob Boëthii lefnad. Historisk skiss af Pilgrimen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I palatsen, uti skjulen
Glädjen är vår gäst,
Det är barnens fest!
Han är kommen, julen ... julen!
Gammal, eller ung,
Julen ger oss fröjd i sinnet.
Njut af stunden, eller minnet,
Lycklig var och sjung!
Kärfven uppå taket sitter,
Sparfven har sin lott
Uti glädjen fått,
Och han tackar med sitt qvitter.
Farmor i sin stol
Läser bibeln, det är gifvet;
Hvad i »lifsens bok» står skrifvet,
Det är hennes sol.
Granen öfver julebordet
Skuggar hus och slott
Verlden uti smått,
Der en tennsoldat för ordet.
Barnens glada verld!
Der en barkbåt går med ånga,
Der en häst af trä är många
Tusen daler värd.
Om du än blef hundraårig,
Stapplande och grå,
Aldrig du ändå
Glömmer, när du var guldhårig;
När, en liten en,
Du var stor i leksaksstriden.
Derför du vid juletiden
Blir som barn igen.
Ja, du glömmer stora verlden,
Att i oskuld få Jubla med de små
Hemma vid familjehärden;
Att få dansa kring
Julegran med tända ljusen;
Att få bo i pappershusen,
Glad åt minsta ting.
Och när kyrkoklockan ljuder
Högt till ottesång,
Kammaren blir trång,
Och du går dit känslan bjuder.
På den helga grund
Stannar du och hjertat talar:
Han är född, som mig hugsvalar,
»Sköna morgonstund!»
Richard Gustafsson.
Några spridda drag nr Jakob Boëthii lefnad.
Historisk skiss af Pilgrimen.
I Mora församling, i vårt gamla ärliga Dalarne, hvars
blotta namn finner en genklang i hvarje fosterländskt
sinne, hade Jakob Boëthius verkat några år som en
nitisk själasörjare. Ehuru en af enväldets hätskaste
fiender, utöfvade han en fullkomlig envåldsmakt,
så inom sin församling som inom sitt hus.
Han hade en from och undergifven maka, som han
icke bortskämt genom smek och lek. Svagare för
barnen, än för modren, försummade han dock icke att
ingifva dem stränga grundsatser, fordrande af dem en
oaflåtlig lydnad. All lyx hade han bannlyst från sitt
hus. Så väl hans som barnens klädedrägter spunnos
och väfdes af husmodrens egna händer. I hänseende
till qvinnans bestämmelse hade han vissa begrepp,
för hvilkas rättmätighet han åberopade den Heliga
Skrift: »Mannen är qvinnans hufvud. Hon skall vara
honom underdånig.» Han ansåg henne icke värdig, att
dela hans förtroende. Han var en väldig predikant,
men en lagpredikant i ordets mest omfattande mening.
Boëthius hade länge umgåtts med tankar, hvilkas
utförande i handling han betraktade som en
samvetssak. Under flera månader hade hans hustru
varsnat en, hos honom icke vanlig sinnesfrånvaro. När
hon tilltalade honom under måltiderna, uppvaknade
han såsom ur en dröm. Någon gång kunde han säga:
»Hvad kommer det dig vid?» Oftast sade han intet. Han
saknade matlust, låg vaken halfva nätterna, och när
han slutligen somnade in, undföllo honom ord, sådana
som: »Det är af nit för Guds sak och icke af agg till
majestätet.» »Hvad säger eders högvördighet? Skulle
jag af klenmodighet afstå från att uttala min
öfvertygelse?!»
Då förstod hon, att han trodde sig tala med stiftets
biskop; men när morgonen grydde, vågade hon icke
framställa en enda fråga. Hon visste, att han i hög
grad ogillade den nya kyrkolagen, äfvensom att han
under hösten ofta besökte kyrkoherdarne i Falun och
Hedemora. I djupa veck lade sig stundom den breda
pannan, då ögonbrynen sammandrogo sig till tjocka
valkar, under det att han skarpt blickade framför
sig. Kyrkan och staten, sammanfallande, enligt hans
åsigt, till
ett helt, utgjorde för honom det första, barnen det
andra, och så kom hustrun, som det tredje i ordningen.
Helena visste dock icke, att hennes make redan den 19
November afskickat en skrift till konung och ständer,
i hvilken han förkastade, såsom en regeringsform
stridande mot Herrans bud, det envälde, som redan af
Carl XI blifvit infördt i Sverige.
Emellertid inföll den 14 December, tredje
advents-söndagen, då den femtonårige Carl skulle
krönas till Sveriges konung.
Helena vaknade klockan 6 på morgonen. Hon förmärkte,
att platsen vid hennes sida var tom. Det var merendels
hon, som steg först upp, medan han ännu låg försänkt
i den sömn, som oftast först på morgonen nalkades
honom. Van att reda sig så i mörker som vid dagsljus,
steg hon upp, rörde om den i kakelugnen falnade askan,
deri hon upptäckte några glöd, med hvars tillhjelp hon
framlockade eld i en svafvelsticka och antände ett
ljus. Med detta i sin hand gick hon till barnens –
två af dem lågo i föräldrarnes sängkammare – bädd,
betraktande med moderlig ömhet deras lugna sömn,
under det att hon lyssnade till deras regelbundna,
fria andedrägt.
»I dag är det söndag», tänkte hon; »i dag behof ven j
ej stiga upp och läsa edra lexor. Gud välsigne eder!»
tillade hon med värma, »ingen vet, hvilka öden j gån
till mötes.»
Sakta lemnade hon rummet, gick uppför en hög stege,
som skulle föreställa trappa, ledande till hennes mans
arbetsrum. Skälfvande, som om hon varit på väg att
begå en oloflig handling, stod hon några minuter vid
hans dörr. Slutligen vred hon om nyckeln och blickade
in i den lilla vindskammaren. Mannen låg på knä,
bedjande högt:
»Herre, förbarma Dig öfver konung, folk och land. En
skägglös gosse tror sig vara utsedd till ditt ombud
på jorden. Han vore sjelf i största behof af en
förmyndare öfver sig och sina handlingar. H vi skulle
jag, en ringa prestman, vara den ende i vårt kära
fädernesland, som vågar uttala sanningen? Uppväck
dem till besinning af hvad landets och folkets frid
tillhörer, hvilka äga större vältalighet än jag, och
förmå dem att höja sin stämma, så att den klart och
tydligt må ljuda för hans öron och derifrån öfvergå
till hans hjerta! I detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
