Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 / 5 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. IX. Esaias Tegnér. Axel Krook.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tionde. "Vid Brantings pulpet", säger hans måg
Böttiger, "lärde han att känna arbetets glädje;
från baksätet på Brantings chaise såg han nu
Wermlands skönhet. Outplånligt intryckte sig i hans
sinne det rika landskapets skiftande taflor: dess
blommande dalar och stupande fjäll, klara sjöar
och forsande elfver, leende parker och högtidliga
skogar. Röken ur milorna, slagen af hamrarne, suset
från skogstopparne, – den uppfriskande anblicken af
ett idogt, ett kraftigt slägte vid spade och plog,
vid yxa och såg, vid härd och slägga, – allt skärpte
hans uppmärksamhet för natur och folk; allt bidrog att
morna hans själ för stora och djupa intryck. Den unge
fogdeskrifvaren insamlade här bildförråd åt skalden,
på samma gång som hans hederlige fosterfader indref
restantier åt kronan. Begge kommo de förträffligt
öfverens. Det var Prosan och Fantasien, som åkte
efter samma häst, och den sednare öppnade grindarne
åt den förra."

Branting tyckte om den flinke gossen och höll honom
alltmera kär; men det visade sig snart, att det ej
var som sifferkarl, han skulle gå sin vandring genom
lifvet. Då han kom öfver någon bok, glömde han allt
för den. Han drogs i synnerhet till de gamla nordiska
sagorna, hvilka utöfvade på hans fantasi ett djupt
intryck. Han hade redan börjat rimma och skref till
och med ett längre poem "Atle", med ämnet hämtadt
ur Björners "Kämpadater", hvaraf synes, att sagan
om Frithiof den starke, som finnes i denna samling,
redan tidigt blef för honom känd. Branting, som märkte
gossens åt andra horisonter, än fogdepulpetens,
lekande håg, mumlade ofta för sig sjelf: "Esse är
för god att sitta hos mig och skrifva siffror",
samt underrättade honom äfven en dag om, att han
skulle begifva sig till sin äldre bror, för att idka
bokliga studier. Denne broder, Lars Gustaf Tegnér,
var då informator hos kapten C. J. Löwenhjelm på
Malma gård i Nors socken, 1 1/2 mil från Högvalta.

Esaias Tegnér.

Löwenhjelm, som sjelf var obemedlad och hade nio
barn, tog likväl gossen till sig, och här gjorde
han, under sin broders ledning, förunderligt snabba
framsteg. Efter tre qvarts år ansågs han kunna
studera på egen hand och genomgick nu en mängd
latinska prosaister och poeter, af hvilka de sednare
i synnerhet fästade sig i hans minne. Under de femton
månader, han bodde på Malma, lärde han sig äfven
sjelf engelska språket ur Macphersons öfversättning
af Ossian, som djupt fängslade honom.

Den äldre brodren fick nu i Juli månad 1797 en
akademisk kondition, med rättighet att äfven få
medföra Esaias. Gästfritt emottogos de båda på
Rämens bruk i Filipstads bergslag, hos brukspatron
Myhrman. Här möttes hans blick af digra bokskåp, rikt
försedda ej blott med svenska, engelska och franska
verk, utan äfven med grekiska och romerska
författare. Med snåla ögon fästade han sig i synnerhet
vid en foliant, på hvars skinnrygg stod att läsa:
Homeros, med hvilken han skyndade att, utan all
grammatikalisk underbyggnad, endast med tillhjelp
af den latinska öfversättningen och ordboken, göra
bekantskap. Äfven Horatius, Virgilius, Ovidius,
Rousseau, Voltaire och Racine blefvo hans vänner. Af
Shakspeare blef han endast bekant med Hamlet, som
ej intresserade honom. Någon tysk "Dichter" fanns
icke i boksamlingen, hvaraf han sjelf förklarade
den motvilja, han sedan hyste för detta språk. Mest
älskade han studiet af Homeros, hvars Iliad och Odyssé
följde honom på allehanda lustfärder, i hvilka han
måste deltaga.

Efter att i början af 1798 hafva rest hem till sin
mor i Eskilsäter, der han under våren bereddes till
sin första nattvardsgång, återvände han på hösten
samma år till Rämen, der han studerade med en ifver,
som väckte oro. Genom forskning i hans obevakade
skrifbord och rockfickor, kom man underfund med,
att han skref vers. Detta gjorde han dock nu
mera sällan än förr, sedan han börjat mäta de vida
tankarne hos de stora poeterna. Dock omtalar han
sjelf, att han, med anledning af ett rykte om den
franske konsuln Napoleons död i Egypten, diktat ett
stort lyriskt poem. Äfven detta poem är försvunnet.

En af de sista dagarne i September 1799 såg man två
stora bergskärror, ovanliga till sin form och med
diger packning, komma från Hurfvahållet inrullande
genom norra tullen i Lund. På dem rymdes fyra
studerande med böcker, kläder och mat. En af dem var
Esaias Tegnér; de tre andra voro söner af Myhrman. Den
4 Oktober inskrefs den förre som civis academicus
vid Carolinska akademien. "Få dagar hafva för henne
varit betydelserikare", säger Kahl; "på ingen har hon
tillegnat sig en större litterär utmärkthet." Tegnér
visade sig nu äga större kunskaper inom
latinska och grekiska
språken, än de, som erfordrades för att blifva
filosofie magister, och likväl ernade han blott taga
kansli-examen. På flytande latin sammanskref han
öfver Anakreon en monografi – som ansågs för ett
utmärkt arbete af den sjelflärde sjuttonåringen,
hvilken fyra år förut varit fogdeskrifvare.

Han tillbragte nu två läseterminer vid akademien,
vanligen studerande 18 till 20 timmar på dygnet,
Han deltog sällan i de för hans ålder vanliga
förströelserna, hvarför han ansågs vara förläst och
besynnerlig. Hittills hade han haft understöd af
Myhrman och Branting. Nu ville han försörja sig sjelf
och antog i Maj 1800 en akademisk kondition hos baron
Leijonhufvud på Yxkullsund i Småland, der man föga
bekymrade sig om den dystre studenten, förrän han
vid en familjehögtid skrifvit några fransyska verser,
som beundrades.

Vid återkomsten till Lund blef han e. o. amanuens vid
biblioteket, hvilket var en ovanlig utmärkelse för
en opromoverad, och tog om våren 1802 kandidat-examen
med så hedrande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>