Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. Adam Simers.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
harmset antagit en gul färgskiftning, derföre, att
de blifvit beröfvade sina blommor.
Adam kastade sig ned bakom några enbärsbuskar och
tyckte, att de stodo der ensliga och hvassa för sig
sjelfva, som gamla torra och hopkrympta ungkarlar,
och knarrade för vinden. Han drog der Julius intill
sig och började på sitt vanliga långsamma sätt:
"Käre gosse, lifvet är ett underligt ting, det vi
tänka oss i dag, sker bestämdt inte i morgon, men fast
vi veta detta, ha vi ändå våra inbillningar, och det
är bittert nog, när det lilla fäste ramlar, som håller
dem samman, och man ser, att man varit en narr, som
i åratal hållit på att bygga en så dåraktig och skör
byggnad." Julius var van vid hans tal och lyssnade
nätt och jemt så mycket derpå, att han nickade,
liksom han begrep det, och sade som svar derpå:
"Jag skulle önska, att jag hade en båt och kunde ro
bort till holmen der."
"Gud ske lof, jag har dig och Minny!" återtog Adam
och såg bort i fjerran på det grågröna vattnet, som
sakta vältrade sig. "Det var i en välsignad stund ni
kommo i mitt hus, jag är ändå inte ensam och slipper
att vandra som i en ödemark och har alltid någon att
hålla mig till."
"En ödemark är bara full af sol och sand", och Julius
gaf sina böcker en sidoblick.
"Jag skulle önska, att Minny vore stor och kunde
sköta vårt hushåll", fullföljde Adam sin tankegång.
"När Minny blir stor, så gifter hon sig kanske", inföll Julius.
På en sådan möjlighet hade Adam icke tänkt – han
suckade. Kanske var han hela sitt lif dömd att hafva
hushållsbråk?
"Det må nu blifva huru som helst, vi skola bara
ha tålamod", sade han, "ja, min käre gosse, det är
inte värdt man opponerar sig mot vår Herre, man får
foga sig efter honom dag ut och dag in, det är vår
lifsuppgift." Han teg nu och följde med ögonen en
liten spindel, som arbetade sig fram på hans arm och
i ett nu tog fäste i busken uppöfver honom, der han
gungande hängde, som i ett guldnät. "Solen går ned",
tillade han och reste sig upp och började gå mot
hemmet. "Marie Sophie saknar oss säkert." Han hade
icke gått hundra steg innan han stannade.
Under ett björkträd satt en liten ljusklädd gestalt
och qvällens purpurskyar tycktes hafva lånat sin färg
åt hennes kinder, medan hon oroligt såg sig omkring
som ville hon springa bort.
Adam visste icke, om han skulle gå förbi och kanske
låtsa, som han icke såg henne, eller stanna och vexla
några ord, men Julius tog honom ur allt bryderi,
i det han satte sig bredvid Tina och sade:
"Här skola vi väl hvila oss en stund igen?"
Adam mumlade något om att han icke var trött och att
han kanske bara generade; men Julius gjorde plats
för honom på gräsvallen.
"Det är vackert väder, fast det börjar bli höstlikt",
sade Adam och satte sig betänksamt.
"Åh, jag kan inte säga", svarade Tina.
"Mamsell Tina är inte stort road att gå ut, tror jag?"
"Åh nej, men jag gick ut i qväll, derför att jag haft
en så svår hufvudvärk några dagar."
"Det är minsann inte det bästa", sade Adam.
"Och ... eftersom lilla flickan låg och sof och
jag inte hade något vidare för händer, så gick jag
ut på en stund."
Samtalet tröt nu och sedan Adam sett grubblande på
sina händer reste han sig upp.
"Hvar i all verlden är Julius? – vi skulle väl tänka
på att gå hem igen; nej, se så långt borta han är",
och Adam satte sig åter tålmodigt.
"Barn ha qvicksilfver i kroppen."
"Det tror jag ... men ... det är länge sedan jag
såg mamsell Tina."
"Tycker herr Simers?"
"Det är allt en månads tid."
"Åh bevars!"
"När man som vi bo vägg om vägg med hvarandra,
så kan man gerna tycka det är en hel evighet. Nej,
nu vill jag inte genera längre!"
"Herr Simers gör det verkligen inte", sade Tina,
som genom hans tillbakadragenhet kände sig bevekt
och dessutom var trygg, att nu ingen såg dem. "Hur
står det till med Marie Sophie?"
"Bättre", svarade Adam, "fast hon väl aldrig blir
riktig menniska mer, utan så godt som en krympling
och får svårt att röra sig."
"Ja, sjukdom och olycka komma opåtänkt nog."
"De göra så."
Det uppstod nu en tystnad, och fastän Adam dag och
natt drömt om sällheten att ensam och förtroligt få
sitta bredvid Tina, så önskade han sig nu hafva sagans
"sjumila stöflor" för att kunna taga ett enda långt
skutt bort ifrån henne.
"Jag har nästan trott, att mamsell Tina var ond på
mig", sade han skyggt.
"Ond, Gud bevars!" hon visste icke, hvarför.
"Derföre att ... att ... kors nu är solen nere!"
"Hvarför skulle jag väl vara ond?"
"För att ... nej, jag är rädd det börjar bli
fuktigt i gräset."
"Det gör mig ondt, att herr Simers skall tro mig vara
full af nycker ..."
"Nycker?"
"Af något annat skäl vet jag icke, hvarföre jag skulle
visa humör!"
"Jag är full af inbillningar kanske ... och jag
fruktar, att jag gerna tänker ondt om min nästa."
Nu kunde icke Tina låta bli att visa ett af sina
gamla leenden, som Adam tog som en uppmuntran, ty han
tillade: "jag har verkligen trott, att jag besvärat
... och ... och att jag derföre inte mera
fick se mamsell Tina ... och detta var ett tungt
straff." Han lutade sig framåt, såg ned, ryckte
grässtrån ur marken och strödde dem omkring sig.
"Akta sig, herr Simers, nässlorna brännas ju!"
"Ja, det var tungt, att inte få se Tina", återtog
han, och hejdade sin förstöringslust, "när just detta
alltid har varit mina största glädjestunder."
"Det är just inte mycket bevändt med herr Simers
glädje då."
"Inte om vi skola börja på igen att bli så der
främmande för hvarandra, som vi nu en lång tid varit",
och han tog så mycket mod till sig, att han såg upp
till henne.
Herren allena vet, hvad han såg i de der klara bruna
ögonen, ty han tillade:
"Stor glädje tror jag heller inte, att Tina har?"
"Man får aldrig vänta sig för mycket."
"Ja, inte just för att jag tror, att jag kan förljufva
lifvet för någon; men om Tina skulle vilja lefva sina
dagar tillsammans med mig, så skulle det kanske bli
bättre för oss båda." Han höll andan och nu var det
Tina, som skulle stuckit handen i nässlorna, om icke
Adam lutat sig ännu mera framåt och på ett eget sätt
med sina läppar funnit på att hejda den.
Ja, en kyss, hvad den ändå kan ha för en förunderlig
verkan. Adam fann åtminstone, att den i ett ögonblick
kunde lösa, hvad som i åratal legat bundet på
hjertedjupet, att den i stället för tvifvel och
blyghet kunde sätta förtroende och öfverlåtenhet och
att den kunde göra en olycklig och tafatt älskare,
så modig som ett lejon och så lycklig som en gud.
Adam satt nu bredvid Tina, allt var så klart och lugnt
emellan dem; han höll hennes hand i sin och talade
förtroligt, som om han i all sin tid haft henne till
sin hjertevän.
"Vi gifta oss snart", sade han, "vi kunna inte umbära
dig längre än till hösten, Marie Sophie behöfver
bättre skötsel och barnen en strängare tillsyn –
och jag ... käraste, så lycklig jag skall bli!"
"Men Marie Sophie?"
"Hon skall ta emot dig som en kär dotter", och då ett
litet mörkt tvifvel dröjde på Tinas panna, tillade
han: "ja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
