Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Morgonrodnaden" på "Hôtel de Suède". Svante.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Intressant skulle vara att uppställa en skärskådande
parallel mellan Guido och Domenichino, men detta
tillåter oss ej utrymmet. Emellertid – om värma,
innerlighet och djup äro de utmärkande dragen hos
den sednare, så glänser deremot den förre genom
en större uppfinningsförmåga och ett lättare,
elegantare behandlingssätt. Och om Zampieris
lefnadsbana och konstnärliga strider företedde nog
mycket af törne, blef Guidos deremot så mycket mera
blornsterströdd. Den blygsamme, inom sig sjelf slutne,
men alltid milde och fromme Domenichino kämpade
likt en martyr mot en mängd vidrigheter; svårast
var dock den afundens hydra, hvilken framstod genom
neapolitanermålarne Lanfrancos och Riberas – kallad
"Spagnoletto" (lilla spanioren) – ränker. Den sednare
skydde ej dolken eller giftflaskan för främjandet af
sina onda syften. Också har man allt skäl förmoda,
att förgiftning i förtid slutade Zampieris dagar.
Men ehuru ett lyckans skötebarn och städse firande
triumf efter triumf, fördystrades dock äfven
Guidos sednaste öden af en mörkrets demon, hvilken
vid hans lefnads afton, med skuggan af sin svarta
vinge, framstår som en skärande kontrast till hans
mannaålders, af en leende morgonrodnad bebådade,
ljusa och strålande dag.
Vi få närmare erfara detta, då vi nu gå att i några
drag försöka vidare redogöra för Guidos konstnärsbana:
Guido Reni föddes i Bologna 1575.
Son af en ansedd musiker, ville fadren uppfostra honom
för sin konst; men oaktadt ej ringa musikaliska
anlag hade Guido dock ingen synnerlig håg för
fingeröfningarne på klaveret, utan så snart fadren
aflägsnade sig, såg man nothäftena blifva fullritade
med en mängd figurer, med hvarjehanda olikartade
föremål.
Med stort missnöje upptog fadren dessa utflykter, men
en vän till familjen, en ansedd nederländsk målare,
Dionysius Calvaert, hvilken nedsatt sig i Bologna
och der inrättat en tecknings- och målningsskola,
förtjusade detta så mycket mera. Det stora anseende
Calvaert, innan Caraccierna ännu inrättat sin akademi,
åtnjöt, imponerade ock på den äldre Reni, så att
när Calvaert försäkrade, att han inom ett tiotal
af år skulle kunna med sin ledning göra Guido till
en utmärkt målare, mötte ej längre något hinder för
Guido att få följa sin så afgjorda böjelse. Guido
Reni kom nu, vid nio års ålder, i Calvaerts skola,
och innan ännu fyllda aderton år hade han hunnit
derhän, att han, med samma säkerhet som Calvaert
sjelf, kunde undervisa skolans elever.
Men icke blott detta. Äfven i sjelfständiga
kompositioner försökte sig Guido, och dessa voro
redan nu af så framstående art, att Calvaert,
med endast en ganska obetydlig efterarbetning,
kunde utgifva och föryttra dem såsom sina egna
arbeten. Visserligen fann Calvaert klokast vara,
att låta sin elev få någon, om ock liten, andel af
vinsten; men när Guido, märkande att affärerna gingo
så lyckligt, framkom med en blygsam begäran om någon
förhöjning af sin andel i penninge-förtjensten,
upptogs detta af Calvaert, hvilken ej var van att
låta sig föreskrifva några vilkor, med den största
förtrytelse och såsom vittnande om den djerfvaste
oförskämdhet och otacksamhet hos Guido. Detta hade
till följd, att Guido Reni helt plötsligen lemnade den
gunstige mästaren och inträdde i Caraccis akademi. Han
hade redan förut, i all hemlighet, sysselsatt sig
med att kopiera Caraccis arbeten.
Hos Lodovico Caracci (akademiens stiftare) möttes
Guido af den mest faderliga ömhet. Härtill bidrog
ej allenast den unge konstnärens bildsköna och
tilltalande yttre, hans ovanliga förmåga att lära
och med lätthet uppfatta allt, som meddelades honom,
utan ock den blygsamma älskvärdhet, hvarmed han
afhörde och mottog hvarje beröm – då hans kind, likt
en ung flickas, färgades af den skäraste rodnad. Det
var under sådana ögonblick som Lodovico tyckte sig
i den unge Guido skåda en verklig engel och icke
kunde förmås att lyssna till den mera misstänksamme
Annibales varningar: "Akta dig, du kommer kanske med
tiden att få beklaga dig öfver honom!"
Till inemot sitt tjugofemte år fortsatte Guido med
sitt studium vid akademien, ehuru han ock under
tiden verkade
som sjelfständig konstnär, eller som
Caracciernas medhjelpare vid utförandet af större
målningar. Förhållandet mellan akademien och Guido
blef dock med tiden ett mera spändt, allt efter som
Annibale fick förnyade anledningar att tro sig blifva
fördunklad genom Guidos verksamhet.
Vid denna tid fick Annibale Caracci ett ärofullt
uppdrag från Rom: att i palatset Farnese utföra
åtskilliga frescomålningar. Skild från Guido,
kom Annibale nästan att förgäta sin fruktan för den
farlige medtäflaren, och för att äga en behöflig
medhjelpare och dessutom äfven kunna stärka sin
ställning gent emot den kraftfulle och dystre
naturalisten Caravaggio, hvars krets af beundrare
alltjemt tillväxte, kallade han Guido Reni till Rom.
Så till vida vann Annibale detta sednare syfte,
som Guido snart, och i tysthet, gjorde sig förtrolig
med den fruktade naturalistens manér – hans djerfva
konstgrepp med starka skuggor och skarpa ljuseffekter
– och plötsligen framkom med en komposition, Petri
korsfästelse, alldeles i Caravaggios anda, hvarigenom
denne kom att förlora något af sin förra nimbus som
"trollkarl". – Det var ej svårare än så, menade vår
eklektiker? – men detta hade nära förskaffat Guido
en duell med den obändige Caravaggio, hvilken, med
sin vilda energi, mycket älskade att se ett blottadt
stål färgas rödt!
Men Annibales gamla räddhåga fick snart nya vingar, i
det att Guido genom sitt imponerande och chevalereska
yttre öfverallt vann inträde i Roms förnämsta
kretsar och sålunda lättare kom i tillfälle att
inom konsten vinna ständiga triumfer, en följande
alltid mera glänsande än en föregående! Härigenom
växte äfven Guidos anspråk: oerhörda voro de summor,
han fordrade och erhöll för sina arbeten – till stor
förtrytelse för Annibale, som städse fått nöja sig
med de blygsammaste arvoden.
Med de ständiga och oftast lätta segrarne tilltog
äfven Guidos stolthet i högre och högre grad. Med
köld och en förnäm air behandlades alla, som behöfde
anlita hans konst, alla, som genom börd eller andra
företräden kunde göra honom rangen stridig. Han
kände en viss tillfredsställelse att få de stora,
mäktiga och rika att böja sig för hans genius. Hans
skarpsinnighet och fina menniskokännedom lät honom
inse, att han borde sätta anspråk mot anspråk,
högmod mot högmod. Mot honom underordnade deremot,
mot de lägre klasserna, visade han sig varm, hjertlig
och blygsam. Guido Reni älskades ock af folket.
Han omgaf sig med en furstlig prakt, och i hans hus
herrskade en viss seriös hofmannaetikett. Ingen
furste, om än nog så mäktig, kunde oanmäld få
tillträde till den store konstnärens atelier, utan
måste i tur och ordning vänta i Guidos mottagningssal,
hvilken ständigt hvimlade af samhällets högst
uppsatte. I sjelfva påfvens närvaro stod han med
hatten på hufvudet och intog äfven alltid platsen
på "hans helighets" högra sida. När han åt påfven
"gaf audiens" var han alltid iförd en lysande skrud,
värdig en målarfurste, och då alltid uppvaktad af sina
elever och medarbetare, af hvilka en under höfvisk
tystnad räckte honom penseln, en annan paletten,
eller något liknande.
Såsom ytterligare exempel på hans stolthet anföra vi:
när Guido vid ett tillfälle försummade att följa till
dörren en kardinal och härpå gjordes uppmärksam,
sade han: "En målares talang behöfver ej buga för
den romerska purpurn." Vid ett annat tillfälle,
då han var sysselsatt med sin toalett, fick han ett
besök af kardinal Sacchetti. Guido rakade sig, och
härunder lät han sig behaga, att nämde herre åtog
sig en kammartjenares funktion och vördnadsfullt
framhöll rakasken. Samme kardinal var också den ende,
som kunde berömma sig af att hafva sett "den store"
Guido Reni vid sitt bord.
Men oaktadt all denna stolhet ägde Guido likväl äfven
en ädel blygsamhet. När någon vid ett tillfälle
prisade Guidos förträffliga stil och hans stora,
medfödda talang, i den förmodan att dermed säga honom
någonting angenämt, svarade han: "Hvilken förtjenst
tillkommer mig genom stil och medfödd talang?! –
Med flit och möda har jag tillegnat mig, hvad jag
vet och kan. Sådant kommer icke öfver någon i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
