Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XI. Thomas Thorild. (En bit svensk litteraturhistoria.) Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lågar och vredens eld flammar derur. Med kraftig
hand slår han till de förgylda afgudabelätena, så
att grannlåten faller af. Allvarliga äro de ord,
han tillropar en häpnande samtid, hvars häpnad dock
snart öfvergår till ett gillande. Med satirens,
ironiens och qvickhetens alla synålar sticker man den
väldige andlige atleten. Men han slår omkring sig med
snillets blixt – en verklig Tors ild – och bryter
omsider väg för en djupare allmän bildning. Atleten
är: Thomas Thorild.
Hvilken tafla! hvilka figurer! Malmström tecknar
dem så: "Förgrunden upptages af konungens grupp, i
hvilken han sjelf är hufvudfiguren; på långt afstånd
i bakgrunden ser man, ännu insvept i morgontöcken,
Thorilds ungdomliga hjelteskepnad. Kellgren vid
konungens sida, full af skämt och sång, full af mod
och förhoppningar, är korföraren för tidehvarfvets
allmänna glädje, dess allmänna belåtenhet med
det närvarande, dess allmänna förtjusning öfver
sin snillrike unge monark. Men taflan förändras:
tjusarkungen aflägsnas mer och mer från den glada
kretsen, Kellgren förvandlar sitt ljusa anlete,
han ser det aflägsna skenet af verldsbranden, han
förfäras öfver de bränbara ämnen, som han strött
omkring sig ur fulla händer, han ser med vrede och
icke utan fruktan Thorilds mäktiga gestalt växa allt
större och större; Leopold, hans kalla och förslagna
vapenbroder, inger honom ingen rätt förtröstan, han
innesluter sig inom sig sjelf, han blifver mildare
och tillika djupare till sinnes, hans kritik blifver
mera human och grundlig, hans sång mera allvarlig
och innerlig. Han har funnit ett högre ljus, än den
flacka upplysningens. Men konungen går bort: Kellgren
följer honom snart efter; Thorild försvinner i blixt
och dunder, de öfriga figurerna draga sig tillbaka,
och den nyss så lifliga taflan insvepes i ett mörker,
som morgonstrålarne af en ny dag på länge ej förmå
att genomtränga."
Och hvem var denne Thorild – denne man, som vågade
häfda svenskhetens värde gentemot den ensidiga
franska småqvickheten med dess glatta moral,
på hvilken hoffröknar och hofpredikanter i kapp
halkade omkull? Hvem var han, som ville återställa
det nordiska allvaret i tänkesätt och handling
vid en tid, då detta var nära att mögla under det
qväfvehaltiga i långodset? Hvem var denne väldige,
som djerfdes i en tid af onatur, då peruken, muschen,
sminket, all annan artificiel formfulländning onämd,
förde spiran, återställa naturens stentaflor som
budord och gifva sin samtid till lösen: Naturens
sanning! Snillets frihet! Det högsta af känsla och
det högsta af förstånd!?
Det är blott en svag skuggteckning vi kunna lemna
af denne man, denne Titan. Men skulle vi lyckas att
för honom
intressera någon, som förut ej känt honom – och bland
"Familj-Journalens" tusendetals läsare finnes det väl
mången, som hört hans namn, men ej vet hans betydelse
för vårt land –, så vilja vi ifrigt uppmana denne
någon att göra hans närmare bekantskap i det galleri
af svenska siare och skalder, Atterbom lemnat i arf
åt sitt land.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
