Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Den gamla eken. -ed-.
- Vid Rjukandforsen. (Ett vandringsminne af Esther.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hur dömmer han om den äflan,
Som bullrar omkring hans fot?
Om den feberaktiga täflan,
Hvars dån brusar honom emot?
Hvad månne vår storhet gäller
Inför denne jättes mått,
Och hur högt månne inom sig han ställer
Det gamla, som vi anse smått?
Han skakar de glesa lockar
På krökta grenar till svar
Och skådar på björken, som bockar
Sig mjukt för hvar vindfläkt, som far.
Han är diplomat, han tiger,
Står trygg på sin remnade stam,
Och svarar ej dvergen, som stiger
Så sjelfklok i solljuset fram.
Men han, som af Bellmans lyra
Hört klangen i forna dar,
Och sett små dryaderna yra
Kringsvärma i månskensnatt klar,
Nog sörjer han djupt förgången
I minnet strålande dag,
Då bragden var moder åt sången,
Som ljöd uti malmfulla slag.
-ed-.
Vid Rjukandforsen.
[1]
(Ett vandringsminne af Esther.)
Hemkommen från en tråkig affärsresa, som upptagit
mer tid, än jag beräknat, bytte jag i största hast
om kläder och begaf mig till expositionslokalen,
der jag var en af utställarne.
Nyfiken att se, huru mina taflor togo sig ut på
platsen, kastade jag blott i förbigående en blick
på Nordemans "Rjukandforsen"; och jag fann det
ej anmärkningsvärdt, att en person stod der så
fördjupad i den sköna taflans åskådande, att han
icke ens vände på hufvudet för ätt se, hvem det var,
som gaf honom en lätt knuff, då jag passerade om
hans rygg. Så mycket bättre – tänkte jag, skyndsamt
fortsättande min kosa –; hade han vändt mig ansigtet,
vore jag nödsakad stadna och bedja honom om ursäkt
för det ofrivilliga störandet.
Då jag, efter en halftimmas frånvaro, åter
kom i närheten af nämda tafla, väckte det dock
min förundran, att finna samme man lika orörlig
qvarstående på samma ställe; och jag måste erkänna,
att, ehuru det var kärleken till konsten, som riktat
mina steg åt det hållet, det nu var nyfikenheten,
som bevingade dem.
Jag hade väntat mig finna en ung landskapsmålare,
som studerade Nordemans maner, en spekulerande
konsthandlare, som på öret beräknade taflans
saluvärde, eller en förryckt engelsman, som med sitt
"God dam" ett tu tre skulle rusa ut, stiga upp i
det första ekipage, han mötte, och befalla kusken
köra rakt till Rjukandforsen. Men – den förmodade
dilettanten, spekulanten eller fantasten var ingen
annan än en af mina vänner, den unge, glade och
skicklige juristen Hjalmar S.
Der han nu stod, med det svartlockiga hufvudet något
tillbakalutadt och armarne korslagda öfver bröstet,
syntes hans hållning ännu stoltare, hans ansigte ännu
vackrare, än vanligt; men ett drag af vemod hade
bortjagat det kring hans läppar vanligen lekande
löjet, och elden i de stora bruna, på taflan oafvändt
fästade ögonen var dämpad af en fuktig dimma.
"Är ock Saul ibland profeterna?" var det utrop, min
förvåning aftvang mig. "Men", tillade jag, slående
min drömmande vän på axeln, "ämnar du verkligen egna
konstens gudinna din tjenst hädanefter, lika troget,
som du hittills tjenat rättvisans, så tillbed henne
då med gladt mod och förtröstansfull uppsyn och
icke så der som en suckande blåstrumpa tillbeder den
oupphinnelige månen."
"Du misstar dig, om du tror, det jag tänker rivalisera
med dig om lyckans nyckfulla gunst", yttrade den
nu till sig sjelf återkomne S. "Nej, jag studerar
icke denna tafla, dess konstvärde kan jag ej bedöma;
men på hvarje känsligt natursinne måste den göra ett
djupt intryck. Hvem kan betrakta denna skummande fors
mellan dessa i oändlighet fortsatta ödsliga klippor,
utan att känna sig gripen af dess storartade,
majestätiska skönhet, som dock tillika genom sin
ödslighet alstrar en känsla af melankoli? Och –
ännu mer, när ett ungdomsminne förbinder sig dermed!"
"Ett ungdomsminne! Det måtte åtminstone icke höra till
sagoåldern; du är ju ännu i din ungdoms fulla blomma."
[1] För att bättre lokalisera läsaren, tro vi det
vara lämpligt låta denna uppsats åtföljas af en
afbildning af den märkvärdiga forsen och låna för
ändamålet en teckning ur "Illustreret Tidende", efter
hvilkens återgifvande vi äfven anse på sin plats
låta efterföljande rader inflyta, såsom meddelande
en viss lokalkännedom, som torde vara af intresse
för läsaren att äga vid genomläsningen af Esthers
"vandringsminne":
Öfra Telemarken genomstrykes af den så kallade
Vestfjorddalen. Genom denna dal, som är den vackraste
inom hela det nämda fögderiet, flyter Maan-elfven,
förenande de begge sjöarne Mjösvand och Tinnsjön. Mot
söder begränsas dalen af det majestätiska, 6000 fot
höga Gousta-fjället.
Nordvest från detta fjäll bildar den förbiflytande
Maan-elfven det anmärkningsvärda vattenfall, som är
kändt under namnet Rjukandforsen och hvars brusande
ljud man förmärker redan på betydligt afstånd från
platsen. En vandring uppefter elfven, till det
storartade fallet, är visserligen på flera ställen
mödosam, men hunnen till målet, blifver man rikligen
belönad för sina ansträngningar, genom anblicken
af den imposanta tafla, som der öppnar sig för den
förvånade blicken. Redan på ett afstånd af omkring
en half mil varseblifver man plötsligt, högt uppe
i en vild bergstrakt, mellan svartgråa klippor,
en stark rök eller ånga, som omvexlande stiger och
faller. Denna anblick gifver oss den första idéen om
det väldiga vattenfallets storlek och höjd.
Efter ännu en kort stunds vandring uppnår man
början af den så kallade Mari-stigen, och här
ser man vattenfallet nästan rakt framför sig,
dock på ett afstånd af några bösshåll. Från denna
punkt erbjuder det otvifvelaktigt den skönaste
anblicken. De mångfaldiga afdelningar, hvari det
nedstörtande vattnet fördelar sig, de evigt vexlande
rörelserna i denna skummassa kunna svårligen målas,
omöjligen skildras med blotta ord. Genom en trång,
kolsvart remna kastar sig vattnet fritt utför det
lodrätt sluttande fjället, från en höjd af 600 fot och
ned i en dubbel kittel, hvaraf den innersta delen,
i hvars hemlighetsfulla djup intet menskligt öga
skådat, drifver vattnet upp igen öfver den skarpa,
vildt sönderslitna kanten och ned i en större bassin,
som också är så trång och brant, att den är alldeles
otillgänglig. Deraf detta dofva buller, som förnimmes
på långt afstånd, och deraf denna hvirfvel af skum,
som liksom en fontän af diamanter piskas upp ur den
sjudande kitteln, högt öfver de mörka fjällkanternas
öfversta kam. Detta friska regnbad har hitlockat
åtskilliga björkar, hvars svajande ljusa kronor bilda
en täck motsats till de dystra furor och granar,
som öfverallt, hvarest en liten remna i klippan
erbjuder minsta fotfäste, stå såsom tysta vittnen till
detta vilda strängaspel, liksom sjelfva gripna af den
stumma förtrollning, hvarmed det fängslar hvar och en,
som beträder detta bergandarnes rike.
Den enda väg, hvarpå man kan närma sig Rjukand, är
Mari-stigen. Men som denna till en del leder öfver
en fullkomligt naken, till och med något sluttande
och fuktig stenyta, utefter en djup afgrund, kan den
ej beträdas af någon, som ej är fullkomligt säker på
benen och framför allt i hufvudet; ty ingen viljekraft
kan här beherrska svindelns förfärliga trollmakt.
Till höger om vattenfallet ligga åtskilliga stora
stenmassor, öfver hvilka man, så att säga, kan krypa
midt in i forsen. Der ser man, då solen skiner,
under sina fötter, i den skummande och rykande
katarakten en formlig regnbåge, och man ledsnar icke
hastigt vid att klättra omkring på dessa stenar,
ty för hvarje steg visa sig nya scener, som fängsla
uppmärksamheten. Klyftan, hvarur forsen frambryter,
synes icke vara öfver 8 fot bred, så att man borde
kunna med ett djerft språng hoppa öfver den samma. Men
helt visst är den desto djupare, då en så betydande
vattenmassa kan framtränga derigenom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0094.html
