Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XI. Thomas Thorild. (En bit svensk litteraturhistoria.) (Forts. från föreg. häfte, sid. 74.) Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De firade der en betydelsefull högtid, hvars minne
aldrig hos dem slocknade, så länge veken ännu
brann i deras lifslampa. Thorild var oförändrad:
hans själsstämning var lika modig som förr,
och hans lifliga inbillning öppnade för honom nya
framtidsutsigter med vid horisont. Han föreläste med
sin herrliga stämma, öfverträffad i deklamatoriskt
välljud af få, sina i fängelset diktade "Sånger
i Götiskt lynne", och mer än en tår dallrade på
afskedsglasens kant, då Thorild bjöd farväl med orden:
"Frihet" skallade nordiska fjällen,
Och "frihet" var blåa himlars dån;
Hjeltar logo, trotsande ödet,
Då flickan i dalarne sjöng.
Ödet harmades: störtande molnen
Strax hvälfde vår himmel i afgrundsnatt.
Tro! tro! tro! vrålade lögnen
Ur molnen. Allt, darrande, föll.
Upp stod Engelbrekt, högg emot klippan
Sitt svärd, och en ljungeldsgnista flög;
Gnistan, tusen gryningars lågor
Då tände – till frihetens dag.
Gråt, vän! skum är dagen, och lögnens
Än sväfvande skyar störta fram.
Gråt – men hoppas! Sanningens gnista
Mer mäktar, än hjeltarnes svärd."
Af de i afskedsstunden tillstädes varande vännerna
följde honom i landsflykten blott en – hans ädla
maka Gustafva von Kowsky, en fattig prestdotter
från Greifswald.
Thorild uppehöll sig ungefär ett fjerdedels år i
Köpenhamn, derefter nästan lika länge i Hamburg och
sedan halftannat år i Lübeck, tills han slutligen
om sommaren 1795 hamnade i Greifswald, vid hvars
universitet han, på Reuterholms förord, fick
anställning som professor och bibliotekarie. Samma
år blef det sista, under hvilket han riktade sitt
hemlands litteratur med något arbete. Dessförinnan
hade han dock hemsändt åtskilliga skrifter,
hvilka med skäl ställas högt. Af dessa är en i
"Stockholms-Posten" år 1793 införd uppsats:
"Om qvinnokönets naturliga höghet", märklig
såsom ett varmt ord till förmån för qvinnans rätta
samhällsställning under en tid, då hon betraktades,
oaktadt allt galanteri, som en blott rodocka i
salongen eller barnaföderska i familjen. Han vågade
då redan utropa, hvad vår tid ställt på sin fana,
att qvinnan skall först anses för menniska, innan hon
anses för qvinna; "att den lilla olikheten af kön är
en blott skugga emot den stora likheten af förstånd
och hjerta, d. ä. af mensklig dygd och värdighet"
... "J bören veta, mina läsarinnor, att karlarne hafva
så förträffliga ögon, att de alltid se det först,
som är för näsan på dem, men hafva tillika så slätt
förstånd, att de sällan se längre. Och derför, då man
beundrat karlarnes skarpsinnighet, hvarigenom de redan
för sex tusen år sedan utgrundat, att qvinnorna äro
honor, d. v. s. äro qvinnor, så bör man ock af mildhet
förlåta dem att de, efter 6000 års försök att tänka,
ännu icke kunnat finna, att qvinnorna med lika så
fullkomlig rätt som de äro menniskor."
1794 utkom den tyvärr ofullbordade skriften: "Rätt,
eller alla Samhällens eviga Lag", hvilken betraktas
som ett af hans mest framstående verk och har till
valspråk: "Tänka fritt är stort, men tänka rätt är
större". Med en gripande sanning, som på alla tider
finner sin tillämpning, säger han deri: "Såsom sannt
vett, sann ära, sann lycksalighet icke hafva ett
större hinder än af falskt vett, falsk ära, falsk
lycksalighet: så har ock den sanna friheten ingen
större fiende i verlden än den falska. Af hvilken
falska frihet menniskor först förvillas till en galen
förtjusning; och sedan, när de finna sig bedragna,
till en galen förtviflan, som störtar i träldom. Deraf
ses, att det aldra största för allmän sällhet är:
frågan om det rätta." I kapitlet om Lifvets Rätt
eller Friheten skrifver han:
"Den sanna frihet, som Gud stiftat för alla väsenden,
är den, att följa sin (sanna) natur; och att, då
menniskans natur är att söka sällhet, hvilken endast
genom det goda kan vinnas, så är ock menniskans
naturliga
och äkta frihet just rättigheten att få göra allt
det goda, som hon kan; hvaraf följer, att hvars och
ens dygd är måttet för hans frihet. Ty en rättighet,
att äfven få göra allt det onda man kunde, skulle vara
en rätt till att göra orätt; hvilket icke kan tänkas."
Samma år utgaf han äfven sin mera poetiskt hållna,
men likväl tankerika bok: "Harmonien, eller allmän
plan för en upplyst och äkta Kärleks-Förening",
hvars grundtanke är: "Lifvet lefver blott
i kärlek, och kärleken i nöje, och nöjet i
harmoni". Hufvudinnehållet betecknar han sjelf med
dessa ord: "I första kapitlet (’Kärlek’) är visadt,
att kärleken är sjelfva lifvets lif, och den enda
äkta ljuflighet på jorden; i andra (’Förvillelse’),
att likväl, så stor dess sällhet är, så stor är ock
den förvillelse af tycke och passion, som i kärlek
lätt kan hända; i tredje, att icke likhet, utan endast
en sann harmoni, kan göra kärlekens lycksalighet."
1795 utgaf han, ännu på svenska: "Handbok för
omtänksamma hushåll i Diäten, eller i hvad som
rörer helsans vård för både föräldrar och barn. I
anledning af de berömdaste mäns tankar, och med
pröfning enligt erfarenheten", hvars grundtanke
är den gamla goda satsen: "pröfve hvar och en,
hvad honom sundt är, och lefve derefter!"
Så vidt vi veta, tog Thorild med dessa och några andra
smärre utkast afsked af den svenska litteraturen, för
att i stället skrifva på det gamla Romas mål, hvilket
han visste att med en till fulländning gränsande konst
behandla. Vi skulle egentligen kunna stanna här; men
eftersom Thorilds personlighet är föremålet för vår
teckning, må denna följa honom till grafven och ej
blott till den gränspåle, som han i användningen af
ett annat språk reste för sig gentemot sitt moderland.
Den första skrift, som Thorild utgaf i Tyskland och
på latin (1795), var en stridsskrift till Samuel
Ödman i Upsala, hvilken i en uppsats till en tysk
tidskrift sagt, att Thorild landsförvisats för
politiska dårskaper. Under några derpå följande
år arbetade han på sitt hufvudverk: "Maximum
seu Archimetria" (Det högsta eller Arkimetrien),
hvilket 1799 offentliggjordes. Denna bok är hållen
i sokratisk dialogform, blixtrande af snille
och afdelad i 12 kapitel. Att lemna en någorlunda
fullständig redogörelse för detta verk, förnekar
oss utrymmet. Dock torde det väsendtliga deraf
kunna sammanfattas deri: All, i rymd och tid
sig uppenbarande, kraft uttrycker, både ytterst
och innerst, en urkraft, hvarförutan den ej sjelf
vore till. Och efterfråga vi denna kraft, så heter
det eviga svaret – Gud. Hvaraf följer, att Gud,
såsom inneboende i naturen, visserligen sjelf
är naturkraft, men äfven något oändligen mer –
ett optimum maximum. I annat fall skulle vårt
verldsallt vara en gudomsyttring, men utan gudom
– en påtaglig orimlighet. Gud vore dock icke det
verkliga urväsendet, om han icke vore det verkande –
således det alltid och allt verkande; kort sagdt:
evigt lefvande och lifvande allmakt. Derför kunna
vi förnuftigtvis lika litet tänka en Gud utan verld,
som en verld utan Gud. Vore det sednare en verkan utan
något, som verkar, ett lif utan något, som lifvar,
en lefvande följd utan lifgifvande orsak: så vore det
förra åter ett verkande utan verkan, ett lif utan
liflighet, en förmåga, hvaraf ingenting sker eller
följer, en blott skugga af väsende, om ens en sådan
skugga då kunde vara möjlig. Men hela denna verld är
från evighet till evighet i Guds känsla inneburen,
hvilken känsla, som alltigenom är verkande lif och
städse förnyad upplifning, endast kan finna sitt
mål i dermed harmonierande föremål. Detta mål är det
hela i denna verld, som genom honom är, – en idel
återstrålning af hvad i hans eget lif är evinnerligen
starkt och evinnerligen ljuft. Men att så upplifvas,
det fyller känslan med det lifligaste nöje. I en
njutning af evigt nöje lefver alltså Gud. Men att
försätta sig i den innersta förening af nöje med något
harmonierande föremål – det är att älska. Och derför
har lifvet öfver hufvud ingen högre lag, än att älska
något, älska så mycket som möjligt, Lifvet lefver
endast i kärlek, kärleken endast i nöje, nöjet endast
i harmoni. Gud älskar verlden. – Kristendomen, hvars
grundbegrepp just detta är, har derigenom blifvit
kärlekens religion, hvilket är dess himmelska väsende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
