Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min gamla fästmö. Berättelse af Marie Sophie Schwartz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid jultiden anlände till staden ett par af mina
tidigare bekantskaper, hvilka båda valt den militära
banan och nu voro löjtnanter vid ett af gardena i
Stockholm. Den äldre af dem, Göran Fristedt var,
i likhet med mig, ende sonen af en rik köpman och
sex år äldre än jag. Redan som pojke utmärkte han
sig genom sitt angenäma sätt och behagliga yttre.
Den andra, Fredrik Klingberg, var son af en major
utan förmögenhet och Fristedts skyddsling. Göran
försträckte alltid Fredrik penningar, när denne
sednare var utan, hvilket inträffade särdeles ofta,
och denne skänkte den äldre kamraten i utbyte derför
en temmeligen obegränsad lydnad.
Det faller af sig sjelft, att i en stad, der
kavaljererna till största delen bestodo af handlande
och sjöfarande, ett par vackra löjtnanter skulle
göra ett visst uppseende. De unga flickorna blefvo
förtjusta, och stadens unga män harmades öfver
att blifva undanträngda af dessa herrar. Fristedt
i synnerhet blef dagens hjelte; vacker, stolt och
likgiltig för den uppmärksamhet, som egnades honom,
var han något ytterst lockande för damerna. Det hade
för dem varit en triumf att vinna ett hjerta, som så
motvilligt gaf sig åt dem.
Den enda qvinna, Göran visade något intresse, var
min fästmö; men detta oroade mig föga. Jag hade af
mina föräldrar och slägtingar hört för mycket talas
om Constance’s ålder, att jag antog, det icke någon
annan än jag skulle fatta kärlek till henne, och att
hon skulle kunna intressera sig för någon annan än
denne ende, som hade den godheten att älska henne,
var ju rent af omöjligt.
Fredrik Klingberg och några med honom togo sig före
att tid efter annan skämta öfver min förkärlek för
antiqviteter, och detta skämt stärkte mig i den
öfvertygelsen, att Constance var öfver den ålder, då
man gör nya eröfringar. I början hade skämtet öfver
hennes år uppväckt min vrede, och jag gaf skarpa
tillrättavisningar, dock utan att Fredrik deraf lät
rätta sig. Då jag icke kunde nedtysta gycklet, led
min fåfänga deraf, och jag beklagade mången gång i
mitt hjerta, att Constance var trettio år.
Mitt sätt blef, utan att jag anade det,
förändradt. Den sårade fåfängan tog ordet af hjertat,
och den förra medgaf icke att jag visade mig så
förälskad, som jag verkligen var.
Voro Constance och jag tillsammans i ett sällskap,
sysselsatte jag mig med alla andra, utom med
henne. Ofta hände det, att, då jag ämnade besöka
henne, mötet med Fredrik eller någon annan bekant
förmådde mig att afstå derifrån.
Constance drog sig tillbaka, och förhållandet oss
emellan blef med hvarje dag allt kyligare.
Fristedts och Klingbergs permission led mot
sitt slut och de skulle innan kort återvända till
hufvudstaden. Före deras afresa gaf jag, dem till ära,
en middag i min enskilta lilla våning, belägen bredvid
mina föräldrars.
Middagen hade varit särdeles lyckad, vinerna utsökta,
skålarna otaliga, och man steg upp från bordet i en
ganska upprymd sinnesstämning. Kaffe, cigarrer och
punsch bars in i förmaket, och då min far lemnat oss,
antog skämtet en något fri karakter. Jag var sjelf
upphetsad af vinet och i följd deraf vid retligt
lynne. Fredrik hade under middagen för hvart glas vin,
han tömde, gifvit mig stickord, som vanligt, syftande
på min fästmös ålder, och jag var nästan ursinnig på
Constance, för det hon var äldre än jag, en olycka
som tillskyndade mig så mycken förödmjukelse.
När punschglasen fylldes, fattade Fristedt ett och
uppmanade de öfriga gästerna att förena sig med honom
i en skål för min fästmö. Han lyckönskade mig att
hafva vunnit en qvinna, som medförde i hemgift ett
så stort kapital af dygder, som Constance, och han
sade sig afundas mig den skatt, jag förvärfvat.
"Derföre, mina herrar", utropade han, "en skål för
fröken Constance Drieds lycka!"
Han tömde sitt glas i botten, och det öfriga
sällskapet följde hans exempel.
"Nu är turen min att föreslå en skål", inföll
Fredrik. "Då vi druckit fröken Drieds skål, böra vi
också dricka en skål för Oscar och ett ofördröjligt
bröllop, eljest vore fara värdt,
att rosorna på brudens kinder blefve för matta mot
dem i hennes brudbukett. En skål derför för ett
oförtöfvadt bröllop; ty det är ej samma förhållande
med qvinnorna som med viner, att de ligga till sig
med åren."
"Mitt bröllop brådskar det icke med", utbrast
jag. "Det är icke alla förlofningar, som sluta med
giftermål", tillade jag, utan att betänka, hvad
jag sade.
"Bravo! Han ångrar sin dårskap", utropade Fredrik. "Vi
dricka då en skål för det bröllop, som ej blir af."
Jag uppfångade helt oredigt dessa ord; det föreföll
mig, som om jag sett dörrgardinerna till min
sängkammare åtskiljas något litet och ett skönt,
blekt ansigte visa sig der bakom.
Vinets ångor i min hjerna började dunsta bort. Jag
gick mot dörren, ryckte undan gardinerna och såg
mig omkring i rummet. Ingen fanns der. Jag gick
till dörren, som ledde till mina föräldrars sal;
den var stängd.
Det hade således varit en synvilla, framkallad af min
inbillning och mitt samvete. Det sednare anklagade
mig för mitt lumpna uppförande. Jag erfor en känsla
af djupt förakt för mitt handlingssätt och återvände
till mina gäster, fast besluten att inför dem skänka
Constance den upprättelse, jag var henne och min
kärlek skyldig. Jag bad dem derföre fatta sina glas,
och sedan jag tackat Fristedt för den skål, han
utbragt, vände jag mig till Klingberg, sägande:
"Till dig, som mycket skämtat öfver min fästmös ålder,
har jag också några ord att säga, innan jag dricker
den skål, som jag nu ämnar föreslå. Jag önskar
upplysa dig om, att min fördragsamhet med ditt
gyckel härflutit från det öfverseende, man anser
sig vara skyldig okynniga barn och sjelfsvåldiga
gäster. Jag önskar underrätta dig, att, derest du
skulle hafva lust att framdeles fortfara dermed,
du endast väcker min ömkan och aldrig kan såra
min sjelfkänsla. Du visar, att du icke kan fatta,
att det gifves qvinnor, hvilka icke behöfva ungdom,
för att blifva älskade. Jag föreslår derföre att
dricka en skål för det slag af qvinlig älskvärdhet,
som är oberoende af det yttres förgänglighet."
Skålen dracks, men under tystnad. Mina
tillrättavisande ord hade jagat bort den ystra
glädjen, och efter ännu ett par glas aflägsnade sig
mina gäster.
Jag skyndade mig till min mor för att erfara, om
Constance varit hos henne. Gumman svarade, att hon
icke begrep, huru jag kunde göra en sådan fråga,
då Constance aldrig plägade besöka henne, utan att
vara bjuden.
Min nästa handling var att begifva mig till
Constance. Der var ingen hemma, och pigan förklarade,
att frun och fröken rest åt landet på förmiddagen
och icke väntades tillbaka förr än sent på aftonen.
Jag inneslöt mig på mina rum, ett rof för en
oförklarlig oro. Det bleka ansigtet mellan gardinerna
föresväfvade mig oupphörligen, och jag hade svårt
att öfvertyga mig sjelf, att det varit en villa. Jag
hade ju tydligt sett hennes mörka ögon fästade på
mig med ett uttryck af kärlek och sorg, som jag icke
kunde glömma.
För första gången i mitt lif hade jag en sömnlös
natt. Jag inslumrade först mot morgonen och sof endast
ett par timmar. Då jag vaknade, låg ett litet paket
på mitt nattduksbord.
Jag ryckte det till mig. Adressen var till mig och
skrifven med Constance’s handstil. Förseglingen bröts,
och jag höll Constance’s förlofningsring i min hand,
under det jag genomögnade följande rader:
»’Icke alla förlofningar sluta med
bröllop.’ Vår kommer åtminstone icke att
göra det. Du är nu fri. Blif lycklig! önskar
Constance.«
Att kasta på mig kläderna och skynda genom staden bort
till moster Dried var endast några minuters verk. Jag
inträngde till min moster, oaktadt tjenarinnan
ville hindra mig. Men sedan jag vexlat några ord med
Constance’s mor, gick jag bort förkrossad af det slag,
jag sjelf framkallat.
Constance hade lemnat staden, för att bespara sig
alla obehagen af den brutna förlofningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
