Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En af vår tids qvinliga typer.
- Min gamla fästmö. Berättelse af Marie Sophie Schwartz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försakelse dömd varelse; att hennes själs poesi
förqväfves af vårt tidehvarfs kalla materialism;
att det allra största flertalet af männen i vår tid
hestår af trångbröstade egoister o. s. v.
Korteligen – denna unga qvinna har genom allt för
mycken läsning af excentriska romaner gifvit sin
inbillningskraft och sin själ en så skef riktning,
att hon anser sig som ett verkligt offer; men frågar
du henne allvarligt om förhållandena, så skall
hon nödgas säga dig, att huset har trettio tusen
riksdalers inkomst, att hennes make är en högst
godmodig man, som tillfredsställer hvarje hennes
önskan och lemnar henne den oinskränktaste frihet
samt att hennes äktenskap är välsignadt med den allra täckasta lilla
dotter; men hon skall dock tillägga, att hon är en
af de olyckligaste varelser på Guds vida jord.
Under inflytandet af detta abnorma tillstånd trånar
denna olyckliga efter unga konstnärer och skalder,
ty hon söker – alla svikna förhoppningar till
trots – beständigt ett hjerta, som sympatiserar med hennes;
ja hon drömmer om en kärlek, som ej står att finna här
nere och aflägsnar sig emellertid från den verkliga,
uppriktiga tillgifvenhet, som egnas henne af en man,
hvars största fel består deri, att han har ett mycket
gladlynt humör och är begåfvad med en dugtig aptit.
 |
| |
Den "oförstådda".
(Tillhör art. "En af vår tids qvinliga typer".)
Min gamla fästmö.
Berättelse af Marie Sophie Schwartz.
Ende sonen af en rik köpman, valde jag mot mina
föräldrars vilja sjömansyrket. Det var också efter
många heta strider, som jag erhöll min faders
samtycke att göra min första resa om bord på ett af
hans fartyg.
Min mor gret bittert, då jag lemnade hemmet, för att
gå om bord; men min far tröstade henne dermed, att
"Oscars smak för sjön skulle försvinna efter första
stormen"; en spådom, som dock icke gick i fullbordan,
ehuru vi verkligen fingo ganska svårt väder.
Vid tjugotre års ålder blef jag befälhafvare på ett
af min faders större fartyg.
Hemkommen, efter min första resa såsom kapten,
råkade åter mina framtidsplaner och mina föräldrars
önskningar i kollision med hvarandra. Jag var nämligen
kär och hade för afsigt att förlofva mig.
Det sednare hade de visserligen ingenting emot,
blott min kärlek fallit på det föremål, de utsett,
min faders brorsdotter, öfverste Åkerborgs enda
barn. Detta var tyvärr icke förhållandet.
Till stor grämelse för min goda mor och far, älskade
jag den förras systerdotter Constance, som hvarken
ägde förmögenhet eller rang att skryta af. Fadren
hade varit sjöfarande och lemnade vid sin död endast
så mycket efter sig, att enkan och flickan nätt och
jemt kunde lefva af räntan på det lilla kapitalet.
"Min gosse, du skall göra eder båda olyckliga",
yttrade min mor till mig. "Betänk, att Constance
är fem år äldre än du!"
Fem år betydde ju alldeles
ingenting; Constance var ju den vackraste, den
mildaste, den mest begåfvade qvinna, jag känt. Huru
långt jag än gick tillbaka med mina tankar, kunde
jag icke erinra mig någonsin hafva funnit någon,
som jag kunde jemföra med henne.
Min moders tårar och föreställningar verkade lika
litet, som min faders anmärkning, att Constance var
en fattig flicka.
Men Constance var rik, tycktes det
mig; hon älskade sin kusin, och hon behöfde ingen
annan förmögenhet. Alla strider slutade också med,
att Constance och jag blefvo förlofvade. Min faders
brorsdotter, som varit på besök hos oss, fick, ostörd
af mig, återvända till hufvudstaden.
Min far såg detta med djup grämelse; eftersom han
bjudit henne till oss i hopp att kunna åvägabringa
ett parti, som, enligt hans förmenande, anstått mig.
Mina föräldrar voro efter Constances och min
förlofning ganska onådiga, far fåordig. Detta oroade
mig icke särdeles; jag var lycklig och glad öfver att
hafva öfvervunnit Constances betänkligheter vis-à-vis
de fem åren, och det öfriga bekymrade mig föga.
Sex veckor efter vår förlofning gick jag till sjös,
denna gång likväl ej längre än till Spanien. Jag var
åter på hösten och öfvervintrade i hemmet.
Min födelsestad var en bland de förnämsta
handelsstäder i vårt land och förmögenhet der nästan
allmän.
Man roade sig ganska bra under vintern, och just
vid den tiden hade en mängd unga flickor bland
våra bekanta lemnat barnkammaren och trädt ut
i sällskapslifvet, såsom blomstrande ungmör. De
voro älskvärda och förtjusande, och jag var ganska
intresserad af dem; dock tycktes mig ingen kunna
täfla med Constance i skönhet och behag. Ibland,
då jag kanske något för mycket hänfördes af nöjet
att prata lappri med de täcka tärnorna, märkte jag
ett triumferande leende på min mors läppar och ett
moln på Constances panna. Jag retades af det förra
och kände samvetsqval vid det sednare, så att jag
helt ångerfull återvände till Constance.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0188.html
