Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I den eviga staden. A.-E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Till Rom, till Rom!» – storma dessa patrioter, hvilka
ännu hafva ett hjerta fullt af fosterlandskärlek och varmt blod
i sina ådror och hvilka i det Rom, som är, se ett hinder för
den framtid, på hvilken de hoppas, och för hvilket hopp de
vilja både lefva och dö.
»Till Rom, till Rom!» – ljuder det från alla folk, bland
hvilka bildningens ädla säd blifvit utsådd, från alla land, öfver
hvilka civilisationens sol uppgått.
Och detta rop, hördt genom årtusenden, har ännu ej
förlorat något i styrka eller lockande behag; generation efter
generation har vallfärdat till Rom med samma ifver, samma
obetvingeliga längtan, och traditionen har uppehållit denna
Romakult vid friskt lif, ehuru af det Rom, som man beundrar
och som man söker, ej finnes mer i verkligheten, än af de
luftiga bilder, vi vid uppvaknandet ur drömmen förlora ur sigte.
Ack, denna »eviga stad», så lockande för fantasien, så
skimrande i drömmen, så lofsjungen af poeter, som aldrig
varit der eller ock saknat ögon, med hvilka de kunnat se –
denna »eviga stad», huru ser den väl ut i verkligheten? Hvar
är Ciceros och Julius Cæsars Rom? Hvar det Rom, som
Augustus förvandlade »från en stad af lera till en stad af marmor»,
den hugstora republikens, det verldsbetvingande kejsarrikets
praktfulla hufvudstad?
Förgäfves söker du den vid Tibern. Der vandrar du
endast bland en fornverlds spillror och ser dina egna förväntningar
krossas mot grushögarne.
Våra dagars Rom tillhör hvarken den gamla tiden eller
den nya, utan är stäldt som en gränsbo mellan båda, och
man återfinner der något af hvardera, men framför allt bådas
lyten. Den gamla tiden ser man som en krossad jätte, den
nya som en tynande krympling.
Icke ens för sitt eget folk – i fall man kan säga, att Rom
har något sådant – äger den »eviga staden» betydelse som
samlingsplats, som centralpunkt, der nationens skilda intressen
sammanlöpa och derifrån nya idéer, ny lifskraft sedan utströmma
till periferiens alla punkter. Der är icke ens hufvudplatsen
för söderns brokiga, sprittande folklif. Förgäfves spanar man
der efter folkets barnsligt naiva förlustelser, dess offentliga
lekar, spel och dans – sådana man sett dem i Neapel, Genua,
Venedig, det glada Florens och andra städer. Det är dock
gifvet, att Rom icke helt och hållet är blottadt på den poesi,
som likt ett skimmer ligger utbredd öfver söderns natur och
folk, hvarhelst man än kommer, och som lifligt tilltalar nordbon
och vinner honom.
Men denna poesi påträffar man icke på korson, de
större gatorna eller i de mer civiliserade qvarteren; nej, de
trånga, smutsiga bakgatorna måste för detta ändamål uppsökas,
de aflägsnare qvarteren, den ödsliga Campagnan. Ute vid Pont
Molle, der osterian ligger vid Tiberstranden, utanför Porta
Pio i Mezzo Miglio och vid många andra af de talrika osterierna,
hvilka återfinnas utanför portarne, kan man ännu om
eftermiddagarne, i synnerhet på helgdagarne, få höra tamburinens
klang eller mandolinens smekande toner och se saltarellon dansas
af romare och romarinnor ur medelklassen.
Pittoreska taflor, ehuru af annat slag, kan man påträffa
äfven inom staden, om man vill fördjupa sig i till utseendet
något afskräckande gator, t. ex. den, som bär det ståtliga
namnet Via della Purificazione, ehuru hon är den smutsigaste
af alla. Obeskrifliga äro de scener, som denna och dylika
gator erbjuda. Skäggiga banditer spela kort på gatan med
junoniska qvinnor; halfnakna barn, långt komna i lättinglifvets
själsmördande yrke, raffla med tärningar eller spela morra på
en bädd af sönderslaget porslin, gammal halm, apelsin- och
drufskal, förruttnade päron och äpplen, lök, kastanier och trasor
af alla slag och färger. Man kan tro sig förflyttad midt uppe
i en af de skräpigaste svenska flyttdagarne, fastän man
befinner sig bland ett främmande folk och hör ett främmande
tungomål.
Detta skräpiga utseende har nästan hela Rom, till och
med byggnaderna lemna ett totalintryck af bortkommenhet,
liksom stode de ingalunda på sin plats, utan endast blifvit
ditflyttade af en slump eller alldeles obehörigt. Och, i sanning,
på sin plats äro de flesta icke!
De platser, på hvilka fordom den gamla kejsarstaden
utbredde sig, äro nu dels förödda, dels bebyggda med smaklösa,
oansenliga hus, sedan kärnan af den moderna staden blifvit
förlagd till påfvens vaticanska residens vid Tibern och på
Marsfältet. Der fordom verldens stoltaste och mäktigaste
borgare vandrade med högburet hufvud, drifva nu trasiga tiggare
omkring med drag, som bära spår af hunger, elände och den
elakartade malariafebern, den osunda Campagnans ständige gäst,
som så lätt skulle få respass, om man ville besluta sig för att
genom dränering förvandla den ödsliga slätten till fruktbart
fält – ett välsignelserikt arbete, som i den medfödda lättjan
och den påviska och fåvitska styrelsen hittills mött oöfverstigliga
hinder. Vinkrogar, slagtare- och bagarebodar äro inrättade
bland qvarlefvorna af de gamla fora. I Colosseum, i hvars
midt man upprest ett enkelt kors – en symbol, som på intet
annat ställe lämpligare och mer segerrikt kunde påminna om
historiens Nemesis – predikar en kapucin under bar himmel
och förvandlar åter detta ställe till en stridsplats, ty med
rasande åtbörder och dundrande stämma drar han i härnad och utslungar
förbannelser mot allt, som står i någon gemenskap
med protestantismen.
Vi skulle kunna vandra från det ena namnkunniga och
minnesvärda stället till det andra – och huru många sådana
har icke Rom! – och uppdraga tröstlösa jemnförelser mellan
förr och nu; vi skulle, som så många andra, kunna fälla
bittra tårar öfver barbarernas och vandalismens framfart bland
det stora Roms oändligt rika konstskatter; vi kunde hafva
anledning att i klagorop uttala vår sorg öfver, att den gigantiska
tidsålder, hvars, så att säga, främsta representant Rom en gång
varit, fallit i spillror, och att det folk, som en gång var
herrskare öfver verlden, sjunkit så djupt och förlorat allt, som ger
lifvet värde: minnets ambition och det hopp på framtiden, som
fixerar sitt mål och sporrar till handling! Men vi föredraga
att efter denna flyktiga blick på Rom i våra dagar, med
hvilket vi hafva så litet gemensamt, äfven kasta en blick på
det gamla Rom, hvars historia är så betydelsefull och hvars
rika och lysande minnen äfven af oss så troget bevaras.
Den »eviga staden», som gjorts till hvad den är af de
»heliga fädernas» ovisa styrelse, är ur historisk synpunkt ännu
likväl jordens märkvärdigaste stad, ehuru den ojemförligt
djupast sjunkna. Men äfven ur konstens är Rom fortfarande
en stad af första rang, emedan ingen annan kan med större
rätt kallas en »högskola för ögats uppfostran». Den svåra
konsten att se, så vigtig för konstnären och konsthistorikern,
liksom i allmänhet för hvar och en, ehuru ej i lika grad,
inhämtas ingenstädes så grundligt och mångsidigt som i Rom,
sedan man riktigt lefvat sig in i den romerska verlden och
der funnit ett andligt hem. Har detta inträffat, glömmer man
lätt våra dagars Rom och dväljes helst bland ruinerna och
dess minnen. På Forum romanum, som en gång var hjertat
i det republikanska Rom, känna vi vårt hjerta fyllas och blifva
fullt medvetna af hvad det Rom, som vi beundra, en gång var.
Ingen plats i verlden kan jemföras med den, hvilken begränsas
af Capitolium å ena, af Colosseum å andra sidan, ingen väg
i verlden med den, som leder från den capitolinska kullen
genom Titusbågen till kejsartidens sista monument, Constantins
båge. Hvarje sten berättar här väldens och folks historia.
Nu qvarstå blott pelare, isolerade eller två till flera förenade
medelst murkna arkitraver, samt Colosseums gigantiska stenmur,
det hela som ett skelett af Roms sjunkna herrlighet.
Men i dess storhets dagar, hur annorlunda då! Det lilla
forum var ej länge tillräckligt för det offentliga lifvet, detta
lif, som uppehöll republikens tillvaro. Det flyttades från den
allmänna folkplatsen till kejsareborgen, och när Julius Cæsar
byggde ett nytt forum i närheten af det gamla, då borde
romarne äfven förstå, att deras gamla forum ej längre hörde dem
till. Augustus började, som bekant, praktbyggnaderna och
anlade äfven ett nytt forum, som likväl uppfylldes af dyrbara
monumenter. Det skulle här blifva allt för vidlyftigt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
