- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
326

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Torquato Tassos porträtt. - Andarnes direkta skrift.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gudsfruktan, fruktan säger jag, dock icke en låg,
slafvisk, ty denna misshagar Hans majestät; utan
en ädel och mild, som alltid måste vara så förenad
ock förbunden med kärleken, att den är oskiljaktig
derifrån; af denna systerliga förening och förbrödring
uppstår religionen. Liksom skuggan visserligen
icke hindrar onyttiga och vilda plantor att växa
upp, men icke låter dem mogna och sätta frukt;
så låter äfven religionen i de ungas hjertan intet
dåligt och ingen hufvudlast slå rot och till ingen
tid en förkastelsens frukt hinna till mognad. –
Sederna äro olika efter tid och åsigter; några
inläras och inpräglas hos de barnsliga sinnena genom
andras förnuft och sorgfällighet; andra lära de med
tiden efter sjelfständiga betraktelser medelst eget
omdöme. Tänk således på att lära dem sådana, som man
företrädesvis fordrar af dig.

»Det gifves tvenne sätt att undervisa: det ena efter
principer, det andra genom exempel. Emedan synsinnet
i snabbhet öfverträffar hörselsinnet och af naturen
har större kraft, så är det nödigt, fru Porzia, att,
– i fall du vill så bilda och så uppfostra dina barn,
att de må förtjena berömmas för seder och dygd, – du
visar dig så för dem, som du önskar, att de sjelfva må
visa sig för andra. Uppfostran genom föredöme verkar
mera, än den, som sker med ord, och har också det
bästa resultatet; ty ville du gifva barnen reglor,
som du icke sjelf följer, blefve det så, som om någon
ville visa en vän vägen och dervid toge en falsk
riktning. Om fader och moder vilja välgörande inverka
på sina barn, måste de vara sediga och milda och lägga
sina dygder i dagen med sådan sorgfällighet och sådan
ifver, att de söka genom öga och öra i barnets sinne
och själ ingjuta de samma liksom en dyrbar vätska;
ty så snart barnet med den barnsliga tankeförmågan
börjar eftersinna och kringsvärma, om också icke i
förståndets inre gemak, så åtminstone i de yttre och
ytliga, då riktar och fästar det öga och öra på fader
och moder samt observerar och betraktar med största
uppmärksamhet, hvad dessa göra. Beundran af faderns
dygd är den mest eggande sporre att föra sonens ande
i samma riktning, som fadern valt.

»Men framför allt haf akt på ditt tjenstefolks
disciplin; intet fult, hänsynslöst, lättfärdigt ord
må komma till dina barns öron och ingen oanständig,
skändlig åtbörd må röjas för deras ögon; detta
måste du på det noggrannaste tillse. Den mesta
tiden bör du hafva dem kring dig och blifva hos dem;
deras ögon måste vara riktade på ditt ansigte; af
dig skola de lära att tala och gå. Inför dem icke i
något hus, hvarest icke en kysk och mild uppfostran
öfvas. Liksom det från ställen, hvilka öfverallt äro
sunda, blott kan blåsa en välgörande lifsluft, så kan
ur det tillvanda betraktandet af ett godt och dygdigt
beteende blott andan af en god uppfostran utveckla
sig. Om också de seder, som genom studiet af andra
inprägla sig i sinnet, icke äro verkliga dygder,
utan utgöra en likhet, en bild, en skugga deraf, så
händer likväl under tidens lopp (så stor är vanans
makt!), att de, genom Guds nåd, förvandlas i själen
och i lifvet uppträda som verkliga dygder.

»Akta dig att falla i de flesta andra mödrars fel,
att genom allt för stort öfverseende, genom omåttlig
eftergifvenhet för barns vilja och önskningar,
icke allenast handla och tala dem till viljes,
utan till och med icke tillåta andra säga och göra
någonting emot deras vilja och sålunda förderfva deras
uppförande. På detta sätt låta mödrarne barnen blifva
byte för nöjen och göra sinlighet och begär efter
nöjen till herre, ja tyrann öfver deras ungdomliga
tankeförmåga. Jag vill icke dermed hafva sagt, att du
derföre skall taga din tillflykt till framkallandet
af en stor fruktan eller till slag, fast mera tadlar
jag dem, som slå sina barn, lika mycket, som om
de vågade lägga hand på Guds afbild. Dygd måste i
barnens sinnen bevaras, icke med tillhjelp af piskan
eller genom fruktan – ty fruktan är en svag väktare
för dygden –; utan äfven här måste den för alla våra
handlingar så lofvärda medelvägen följas. Liksom man
måste tillse, att icke ett öfvermått af stränghet
ur sonens hjerta fördrifver kärleken till fadern
på det sätt, att alla tacksamma böjelser förvandlas
i hat mot honom, så måste man på lika sätt vara
betänkt på, att icke den fruktan, undergifvenhet och
aktning, som ett barn är vant och skyldigt att visa,
må gå förlorade genom för mycket öfverseende och
eftergifvenhet. Men om barnen stundom (hvilket vid vår
naturs ofullkomlighet är oundvikligt) begå ett fel,
så tillslut ögat derför, i fall det är obetydligt;
är det af medelmåttig beskaffenhet, så gör mera
kärleksfulla än hårda förebråelser, hvarvid man måste
rätta sig efter en god läkare, som hellre söker att
hjelpa patienten genom diet än genom laxermedel;
men är det ett groft fel, då bör du förfara utan
den vanliga mildheten och öfverseendet; visa dig då
vred, sträng och obeveklig. Skulle något tjenstehjon
möjligen förgå sig på samma sätt, som barnet, så måste
man (liksom jag också är af den meningen, att man icke
bör slå barnet och göra ett fritt väsende slafviskt),
enligt min tanke, tillrättavisa tjenstehjonet blott
genom ord och handling, på det att barnet, när det
ser sina egna fel bestraffade hos andra, må erkänna
och tillika inse sin förseelse.

»Ännu oräkneliga andra undervisningar kunna gifvas
fören god uppfostran; men jag fruktar att förvirra
dig genom att här sammanföra de samma, och jag tror
mig hafva berört alla hufvud- och allmänna punkter,
hvarunder alla öfriga speciellare föreskrifter
tillika äro inbegripna, och åtnöjer mig derföre
med det, som jag hittills yttrat. Som jag åt mig
förbehåller omsorgen för Torquato’s studier, när han
uppnått erforderlig ålder derför, så öfverlemnar jag
åt dig, som qvinna, Cornelias undervisning i alla de
sysselsättningar, hvilka äro nyttiga och nödiga för
en ädel jungfru, liksom en prydnad för hennes skönhet
och dygd; jag vet, att du skall uträtta detta på det
fullkomligaste. Lef förnöjd och fördrif ledsnaden
öfver min frånvaro med den glädje, som du har af de
älskade barnen, vid hvilkas beskådande du beständigt
för din själs öga finner framställd min bild.»


Andarnes direkta skrift.



Hos profeten Daniel omnämnes, såsom bekant är, en
hemlighetsfull andeskrift, som visade sig vid konung
Belsazars festmåltid. »Och vid denna stund syntes
plötsligen fingrarne af en menniskohand, hvilka skrefvo på ytan
af den kungliga salens hvita vägg, och konungen såg den
skrifvande handens fingrar.» Skriften lydde: »Mene, mene, Tekel,
Upharsin
.» Daniel tydde den hemlighetsfulla skriften och
förutsade den babyloniska tronens fall, så väl som den
medo-persiska verldsmonarkiens glans.

Vi skulle hafva trott, att underverkens tid var förbi; men
nej – spiritualisterna bevisa oss ju dagligen, att förbindelsen
med de hädangångna själarne icke blott är möjlig, utan också
ganska lätt åvägabringas medelst ett medium och psykografen.
I Amerika skall spiritualismen räkna fyra millioner anhängare,
och i Frankrike, England, till och med i filosofiens hemland,
Tyskland, finnas spiritualistiska föreningar. Men spiritualisterna
kunna icke blott berömma sig af direkta svar från
andeverlden, utan det har också lyckats dem att förnya undret
från Balsazars kungssal och erhålla skriftliga manifestationer af
andarne.

För den uppenbarligen högvigtiga upptäckten har det
nittonde århundradet att tacka baron Ludvig von Güldenstubbe.
Denne herre meddelar i sin bok »Die Realität der
Geisterwelt
» (Andeverldens verklighet) en utförlig framställning
öfver fenomenet och de af honom företagna experimenter.
Upptäcktens födelsedag är den 13 Augusti 1856, och sedan
dess hafva författaren och hans båda vänner grefve d’Ourches
och generalen baron von Brewern anställt mer än tvåtusen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0330.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free