Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En sommarutflykt. I. Hinseberg. K. T-n.
- En bild ur verkligheten. Upptecknad af Richard Gustafsson. (Forts. fr. sid. 311.) 3. Felsteget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ej långt från Hinseberg ligga det gamla godset Käggleholm,
säteriet Medinge, Frövi bruk med flera vackra egendomar.
I fortsättningen af denna lilla sommarutflykt, som äfven
sträckte sig till Frövi bruk, tillhörande Hinsebergsgodset,
komma vi att lemna några vyer från Frövi och dess
närhet.
K. T-n.
En bild ur verkligheten.
Upptecknad af Richard Gustafsson.
(Forts. fr. sid. 303.)
3.
Felsteget.
Faster Johanna bodde på Ladugårdslandet, och det hände,
att madam Falk ibland gick på besök till henne. Då
måste Ida stanna hemma, för att vakta porten.
En förmiddag, då madam Falk nyss hade gått ut, hördes
portklockan ljuda, och Ida skyndade att öppna. De klingande
sporrarne och den skramlande sabeln förrådde genast, hvem
det var, som kom, och Idas hjerta klappade fortare, utan att
hon rätt visste hvarför. Hon lyssnade på de bullrande stegen,
som plötsligt tystnade. En sakta knackning på dörren kom
Ida att spritta till och darra. Hon stod som fastvuxen vid
golfvet, och en mängd orediga föreställningar flögo i ett
ögonblick genom hennes själ. Då öppnades dörren, och hon såg
baron Axels resliga gestalt.
»Förlåt min djerfhet!» yttrade Axel och steg in. »Jag
mötte er mor derute och begagnar mig af tillfället, att få tala
ensam med er.»
Ida var på det högsta förvirrad och framstammade en
fråga, om baronen hade något att befalla.
»Ingenting att befalla, men mycket att bedja om», svarade
Axel med en röst så smekande, att Idas förvirring och rädsla
började att fly bort.
»Jag kunde inte motstå mitt begär att få tala med er»,
fortsatte han. »Ofta har jag sett ert ansigte genom den lilla
rutan på väggen, liksom ett vackert porträtt i en ful ram, och
sedan jag första gången såg den tjusande taflan, har den alltid
sväfvat för min syn.»
Ida hörde på honom med stigande förtroende, och hon
tillstod för sig sjelf, att hon aldrig träffat någon menniska, som
talat så vackert och öfvertygande, som han.
»Här måtte vara förfärligt att lefva», återtog Axel och
såg sig omkring i den trånga och mörka kammaren. »Och
ni är alldeles för vacker, att sitta instängd i en dylik håla.
Ni måste ut i ljuset, för att älskas och beundras.»
Då Ida hörde dessa ord, kom hon ihåg, att modren sagt
något dylikt, fastän icke med så vackra ord, som baron Axel.
»Hvart skall jag väl taga vägen?» frågade Ida helt naivt.
»Låt mig få blifva er beskyddare, och jag vill gifva er allt,
hvad ni önskar: en liten vacker våning, klädningar af siden,
spektakler och nöjen.»
Frestarens röst var så förledande, och Ida lyssnade så
gerna till de lysande framtidsbilder, han utlofvade. Mången
gång hade hon för sig sjelf sökt utreda, hvilka frukter hon
skulle skörda deraf, att hon hela sin ungdom varit »på sin
kant»; men hon hade aldrig kunnat göra klart för sig, hvilken
upphöjelse och lycka, som väntade henne. Nu anade hon, att
det var baron Axel, som skulle blifva hennes lyckas skapare,
ty att sjelf skapa sin lycka hade ingen lärt henne, och derför
måste den helt naturligt komma från någon annan. Ida kände
sig lycklig deröfver, att det var baron Axel, som kom till henne
med detta löfte om en väl förtjent framtida sällhet; ty allt
sedan barndomen hade han varit som en halfgud för henne,
och att uppmärksammas af honom hade varit en af hennes käraste
drömmar. Nu, då han stod vid hennes sida och talade till
henne, som till en jemnlike, var hon så utom sig af glädje,
att hon skulle fallit honom om halsen och tackat honom, om
icke den naturliga blygheten hållit henne tillbaka.
Innan baron Axel lemnade Ida, förklarade han henne sin
kärlek, och tog hennes löfte, att ingenting säga för sin mor
om hvad som händt. Ida hörde den unge mannens försäkringar
med outsägligt behag, men det var dock lika mycket
tacksamheten, som den nyvaknade kärleken, som förmådde henne
att stanna och icke fly undan, då frestaren tryckte den första
kyssen på hennes oskyldiga läppar.
Från denna stund kände Ida sig som förvandlad. Alla
minnen och bilder, som hittills lefvat i hennes barnahjerta,
började att blekna och trängas undan af en bild, som
uppfyllde hennes själ, i tankarna om dagen och i drömmen om
natten. Det barnsliga tycke, hon hyste för baron Axel, öfvergick
i den första kärlekens glödande längtan och förhoppningar.
Han blef hennes allt, hennes hela verld, den förverkligade
drömmen om ett lif utan törnen, ett lif, fullt af denna
verldens goda, men fritt från dess besvär.
Några veckor efter baron Axels första besök i
portvaktarekammaren erhöll Ida en biljett, deri Axel bad henne, att på
utsatt timme komma till uppgifvet hus vid Brunkeberg, för att
se det nya hem, han ville gifva sin älskling. Sjelf skulle han
vara der, för att taga emot henne. Brefvet slutade med en
glödande bön, att Ida icke måtte uteblifva från detta möte,
ty på det berodde hela deras framtid.
Då Ida hade läst brefvet, hörde hon en inre röst, som
uppmanade henne, att icke taga ett så vigtigt steg, utan att
anförtro sig till sin mor och begära hennes råd. Flera gånger
var hon på väg att visa brefvet, men för hvarje gång tyckte
hon sig se Axels förebrående blick, och hon gömde åter den
vigtiga skrifvelsen.
När den utsatta mötestimmen närmade sig, begärde Ida
att få gå på besök till faster Johanna, men knappt hade den
mörka ekporten slutit sig bakom henne, förrän hon vände sina
steg åt ett annat håll, och skyndade dit, der den älskade
väntade henne.
Det var en vinterdag och skymningen kom tidigt på
eftermiddagen. Då madam Falk såg mörkret närma sig, blef hon
orolig, ty Ida brukade aldrig dröja längre borta. Med
klappande hjerta väntade hon hvarje minut att få höra portklockan
ljuda. Så satt hon kanske en timme, plågad af de hemskaste
föreställningar, om alla faror och olyckor, som kunnat drabba
hennes barn; men icke en tanke föll på att olyckan kunde
vara af den beskaffenhet, som den verkligen var.
Plötsligt klingade klockan och gumman sprang upp med
ett glädjerop för att öppna. Hon slog på samma gång upp
sin egen dörr på vid gafvel, för att taga emot den efterlängtade,
som hon föresatte sig att duktigt banna.
»God afton vackert!» helsade Erik, ty det var han, som
kom hem.
Gumman Falk var nära att digna ned af förskräckelse, då
hon märkte, att det icke var Ida. Men nästa ögonblick hade hon
fattat ett beslut. Hon kastade en schal öfver hufvudet och
skyndade ut, sedan hon sagt till Erik, att han skulle se efter
porten.
Faster Johanna blef helt förvånad, då hon såg sin
svägerska träda in i sitt hem vid denna tid på dagen, och med
ett så förskräckligt uttryck i sitt ansigte.
Madam Falk sjönk helt andfådd ned på en stol och
stammade: »Ida! ... hvar är Ida?»
Faster Johanna darrade som ett asplöf.
»Hvad har händt det välsignade barnet?» frågade hon
och slog ihop händerna.
»Hon har då inte varit här?»
»Nej. Men hvar är hon då?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0334.html
