Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sekter Lundbergs bröllop. Novell af Maximilian Axelson. (Forts. och slut fr. sid. 366.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på golfvet igen och började der dansa på klackarne
ett slags figuré, som såg mycket löjligt ut, men
åstadkom ett förfärligt buller. Det lät slutligen
ungefär som tröskningen på en loge. Men icke nog med,
att de stampade så förskräckligt; de började äfven
stoja och skrika, så att ingen annan än de kunde
höras i salen. Då tog fanjunkarens tålamod slut.
»Skäms ni inte, era galgfåglar!» ropade han med
sin starkaste kommandoröst, »Håll genast upp med
stampningen!»
Men genom detta rop väckte han sig sjelf och for
hastigt upp i bädden samt började gnida sina ögon,
för att blifva riktigt fullvaken; ty han hörde
fortfarande det buller och det skrik, som han nyss
i drömmen förnummit. Detta var således icke blott en
dröm, det var äfven någon verklighet derunder.
»Hör, hur det bultar och hur det skriker!» sade
fanjunkaren, hviken såsom en gammal militär snart
hade skakat sömnen af sig. »Kanske det är bruden,
som fått delirium – hon drack betydligt med punsch
frampå qvällen och tog både halfvan och tersen vid
bordet. Det är ju nästan midt under mitt rum – det är
bestämdt hon! Kanske Lundberg ger henne en kristlig
husaga der nere.»
Bullret blef emellertid ännu häftigare än
förut. »Tänk, om det skulle vara inbrottstjufvar!»
sade vår krigare och sprang upp och kastade på sig
kläderna. Hans värja låg på en stol bredvid uniformen,
och väpnad med denna klinga, som ännu aldrig färgats
af blod, skyndade han ut i den långa korridor, å
hvars båda sidor öfra våningens gästrum voro belägna.
Fanjunkaren var ej den ende af bröllopsgästerna, som
af det märkvärdiga bullret blifvit störd i sin nattro;
de hade allesamman blifvit väckta; och just som mannen
med värjan kom ut i korridoren, öppnades der dörrar
till höger och venster och hördes flera röster utropa:
»Hvad står på? Hvad i Herrans namn är det?»
De flesta förenade sig i fanjunkarens första åsigt,
att det var bruden, som ställt till något spektakel;
men kommissarien, som hade finare öron än alla de
andra, opponerade sig bestämdt deremot och trodde,
att det var rånare, som kommit i huset. Han hade
derföre också tagit sin pistol i handen – han förde
alltid en sådan med sig, hvart han for, emedan
»det fanns så mycket elakt folk ute på vägar och
stigar», och gick med detta vapen manhaftigt fram
åt nedra våningen. Efter honom kommo fanjunkaren
och löjtnanten (assessorn hade stannat qvar på
sitt rum) samt efter dem, på några stegs afstånd,
ett af fruntimren, nämligen mamsell Karin.
»Ack, herre Gud, bevara oss väl!» klagade hon i en
ängslig ton.
»Tyst der borta», sade kommissarien med dämpad röst
»de kunna annars undkomma!»
Så gick nu tåget helt sakta utför trappan. Nedkommen i
bottenvåningen, fick den lilla truppen en förstärkning
af andra husets invånare. Och se, här hade man ju
bruden sjelf! Klädd i half kostym och med en nattlampa
i ena handen samt en stor damborste i den andra,
kom hon utrusande i förstugan, och i hennes spår,
men mera makligt och försigtigt, gick sekter Lundberg
sjelf i tofflor och nattrock.
»Det är i magisterns rum!» sade bruden och pekade, som
om hon haft en kommandostaf i handen, med damborsten
mot en dörr längre fram i förstugan.
Det afgörande ögonblicket var nära. Kommissarien
sprang med pistolen i venstra handen fram till dörren,
som befanns stängd och utan nyckel i låset.
»Fins någon nyckel, som går till den här?» hviskade
han till bruden.
»Ja, det fins», svarade hon, sprang derpå in i sitt
rum och kom strax tillbaka med en nyckel, den hon
sjelf gick fram och satte i magisterns dörr. I nästa
ögonblick slogs denna af kommissarien på vid gafvel,
och kronans tjenare utropade med en förfärande stämma:
»Stanna, banditer!»
Men när nu bruden kom med lampan fram till dörren,
såg man alls icke till några banditer. Der fanns
inne i gästrummet ingen annan mensklig varelse,
än magister Nådenson.
Denne stod i blotta linnet midt på golfvet och höll
med båda händerna fast i en stol, den han, så fort
han förmådde, med all kraft stötte emot golfvet,
medan han då och då uppgaf ett rop, som varierade
mellan »tjufvar» och »hjelp», och allt detta med
en sådan ifver, att han till en början ej märkte,
att hans rum blifvit öppnadt och att han af andra
personer beskådades.
»Han har blifvit galen», sade kommissarien till dem,
som stodo i förstugan. »Man måste noga bevaka honom.»
Vid ljudet af denna röst kom Nådenson ändtligen
till någon besinning igen; och när han nu fick se
länsmannen, satte han stolen ifrån sig och utropade
med matt röst: »tjufvar – der!» samt pekade mot
tapetdörren, som ledde till skrubben. Derpå gick han
med vacklande steg till sin bädd, kröp ned och drog
täcket öfver hufvudet, torkade ångestsvetten ur pannan
och afvaktade, visserligen något lugnare än förut,
men ändock med spänd väntan, sin slutliga befrielse
från de förmodade bofvarne.
Kommissarien och fanjunkaren kastade hastigt undan
möblerna, som magistern uppstaplat framför dörren,
och den förre tog ur brudens hand lampan och gick
med denna in i skrubben.
Icke heller der sågs någon mensklig varelse till,
men i det samma kommissarien steg ditin, kom hans hund
Fylax ödmjukt framkrypande mot sin herre. Det var han,
som var den sannskyldige inbrottstjufven. Utestängd
på qvällen, hade han, när nattkylan började kännas
något skarp, gått och sett sig om efter någon lämplig
sofplats och derunder kommit till det förut omtalade,
ostängda fönstret till skrubben. Han försökte ett
hopp dit in; men detta verkställdes så klumpigt, att
han visserligen lyckades komma in i skrubben, men med
det samma också slog ut fönsterrutorna och för öfrigt
åstadkom så mycket buller, då han kom ned ibland allt
skräpet derinne, att magistern nödvändigt måste vakna
dervid. Denne trodde naturligtvis strax, att det var
tjufvar, och då han i, nästa ögonblick äfven tyckte
sig förnimma något buller ute i förstugan, vågade
han ej lemna rummet, utan tillgrep i sin ångest den
utväg att få hjelp, som här blifvit beskrifven.
Så fick detta äfventyr sin upplösning. De flesta af
bröllopsgästerna skrattade rätt hjertligt deråt, men
ett par af dem blefvo litet smått förargade. Dessa
voro länsmannen och fanjunkaren, hvilka onödigtvis
uppträdt beväpnade, och derföre nu med pistolen och
värjan smögo sig upp till sina rum.
»Presten är galen!» förklarade kommissarien, under
det de tillsammans gingo uppför trappan.
»Visst är han det», sade fanjunkaren; »maken till
äfventyr har jag aldrig upplefvat.»
Efter dem gick löjtnanten upp till sitt rum och tog
dervid i förbigående god natt af bruden och Karin,
som stodo qvar och pratade i förstugan. Han var för
tillfället i en mycket munter sinnesstämning och gick
småskrattande uppför trappan.
Han kom till sin dörr, öppnade den och steg in i
rummet. Men som han kommit inom tröskeln tvärstannade
han, emedan han i den halfdunkla natten såg en qvinlig
varelse framför sig.
»Är det pappa?» frågade en mild, ljuf stämma.
Det var Hanna, och vår unge man hade således tagit
miste om dörr, hvilket var lätt gjordt på ett ställe,
der man förut aldrig varit.
»Nej, det är Carl!» svarade han.
»För Gud skull, säg, är det någon fara å färde?»
frågade hon.
»Nej, det är bara magister Nådenson, som har blifvit
skrämd af en hund, som hoppat in genom fönstret. Men
det var inte för att berätta det, som jag kommit hit;
– jag har tagit miste om dörr och ber så mycket om
ursäkt – god natt!»
Dermed öppnade Lejonhjerta åter dörren för att gå,
men då han i det samma tydligen hörde ljudet af steg
ute i korridoren, tillslöt han den åter, af fruktan,
att det måhända kunde gifva anledning till förtal,
ifall någon fick se honom komma utur Hannas rum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
