Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om glaset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Beni-Hasan, äro omgifna af hieroglyfer, af hvilka
skall framgå, att dessa teckningar blifvit utförda
redan före Israels barns uttåg ur Egypten. Sidons
glasfabriker, hvilkas ursprung man dock icke heller
med någon tillfredsställande säkerhet kan bestämma,
hafva åt oss efterlemnat talrika qvarlefvor af
sina produkter, hvilka bära vittne om en stor
konstfärdighet, så väl i afseende på form som färg.
De äldsta glasvarorna äro nästan uteslutande
prydnadssaker och sirater. På de praktiska
användningssätten kom man först senare, men de blefvo
ganska snart vidt utbredda, ty man finner redan hos de
gamle egypterna glassaker af stora dimensioner, såsom
likkistor o. a. d. Så länge man blott kunde gjuta
eller pressa glaset, måste dess användning förblifva
inskränkt. Men blåsningskonsten har i alla händelser
uppkommit långt efter glasets uppfinning. Om man
derföre redan från Sidons och Alexandrias glashyttor
finner icke blott skurna och slipade glasvaror,
utan äfven sådana, som med mycken konstfärdighet äro
blåsta, så måste man förlägga första början af denna
uppfinning mycket långt tillbaka i tiden.
I Gamla Testamentet talas om glas: Hiob 28, 17; under
benämningen Sechuchith skref Aristoteles nära 400 år
f. Kr. om glaset och sökte gifva en förklaring öfver
dess genomskinlighet. En storartad glasfabrikation
utvecklade sig senare i Egypten. Glashyttorna vid
Alexandria blefvo ganska berömda och försågo hela
Italien med sina alster.
Äfven romarne kände glasvaror redan mer än 200 år före
Kr.; emellertid upprättades i Rom först under Nero
den första glashyttan, hvilken dock endast levererade
simpla dricksglas. De finare glasvarorna voro vid
denna tid ännu så dyra, att nämde kejsare för ett par
vackra glaskoppar betalte öfver 2,500 riksdaler efter
vår mynträkning. Men år 210 e. Kr. fanns det i Rom
redan så många glasmakare, att man fann nödigt förvisa
dem till ett särskilt stadsqvarter. Att romarne
hade glasfönster, är bevisadt genom anträffande af
fönsterrutor i ruinerna af Pompeji. De tyckas hafva
blifvit gjutna direkt i den erforderliga storleken, ty
de hafva icke skurna, utan rundflutna kanter. I gamla
germaniska och slaviska grafvar anträffas visserligen
äfven lemningar af glas; men de äro som historiska
bidrag af ringa betydelse, emedan man icke är i
stånd att afgöra, huruvida de blifvit förfärdigade
af dessa trakters urinvånare eller ditkommit på
handelsvägar. I fall de äro egna produkter, hvartill
man stundom tyckes kunna sluta af formerna, hvilka
påminna om Aschanti-negrernas råa alster, sådana
de voro representerade på utställningen i London år
1851, så torde glasmakeriet hafva en högre ålder hos
slaverna, än hos germanerna; ty i de förres grifter
finnas glasringar ännu tillsammans med stenverktyg
och andra stensaker, då deremot germanerna hunnit
ett temmeligt stycke framåt i metallbearbetningen,
innan de synas hafva lärt känna glaset.
Men glasfabrikationens väsentligaste utsträckning
vanns först då produkterna kunde lemnas så billiga,
att de kunde anskaffas för mera allmänna behof,
och i synnerhet när man hade lärt att framställa
glasskifvor genom blåsning och började använda dessa
till utfyllande af fönsteröppningarne. Blef konsten
förut sorgfälligt bevarad, så att glasarbetarne
i Venedig – hvarest under medeltiden storartade
glasfabriker blomstrade – vid lifstraff voro förbjudna
meddela undervisning i konsten och i Frankrike
ännu mot slutet af 17:de århundradet blott verkliga
adelsmän hade rättighet att röra sig på detta område
för konst, – så måste dock hemlighållandets skrankor
falla med uppkomsten af en fabriksmessig handtering.
Glasfönster fanns det visserligen redan vid tiden före
Kristi födelse, och i medlet af femte århundradet
finna vi dem i stor skala använda uti Sofiakyrkan
i Konstantinopel – år 674 blefvo denna kyrka och
klostret i Wermouth i Durham försedda med sådana; –
men de voro så kostsamma och derföre så sällsynta,
att de räknades till den största lyx. Ännu år 1573
lät hertigen af Northumberland, när han reste bort
från sitt slott Alnwick, sitt tjenstefolk uttaga
glasfönstren, på det att de icke skulle lida allt
för mycken skada af väderleken. Sannolikt var
det venetianska konstnärer, som framställde dessa
glasfönster, ty dessa voro de första, som drefvo
glasfabrikationen i stort. Men småningom utbreddes
konsten genom venetianarne, och dess alster blefvo
billigare, så att försterrutor upphörde att
vara ett previlegium för de rika. I England
börjades tillverkningen af fönsterglas år
1557. Fransmännen lade sig nu äfvenledes med
ifver på denna industrigren och sökte särskilt i
spegelfabrikationen taga lofven af venetianarne. Från
Venedig öfverflyttades glasindustrien till Böhmen,
som på den tiden var det idogaste och rikaste land i
tyska riket och stod i vidlyftiga handelsförbindelser
med Italien. Ända dittills hade man hufvudsakligen
fabricerat natronglas, dels med det i naturligt
tillstånd förekommande kolsyrade natronet, dels
af den natronhaltiga askan efter strandplantor;
i Böhmen deremot var man tvungen att använda askan
efter skogsträd, hvilken man ansåg för samma ämne. Man
visste då icke, att växterna i det inre af landet
i stället för natron innehöllo kali, ty först år
1757 lärde man urskilja de båda kropparne från
hvarandra. Men just härigenom hade man omedvetet
blifvit ledd till en värderikare beståndsdel af
glaset, och denna omständighet, så väl som den
synnerliga renheten i de uti Böhmen förekommande
mineraliska ämnena, gjorde, att det der tillverkade
glaset lyckades vida bättre, än annat, och snart
vann det höga anseende, som det bibehållit ända
till närvarande tid.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
