Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julaftonen. Berättelse af Marie Sophie Schwartz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det väl att frysa af köld, mot att frysa af brist
på kärlek? Hvad var hungerns qval i jemförelse med
saknadens och sorgens?
Under det dessa tankar flögo genom hennes hufvud, gick
hon Sibyllegatan framåt. Nära slutet af denna gata
låg några skräpiga träkojor. De bildade tillsammans
med några andra en hel klunga af ruckel. Genom
porten på ett plank, som förenade dem, kom man in
på en gård. Emilias tjenarinna förde henne tvärt
öfver gårdsplanen fram till en dörr, som låg nere
vid jorden.
Emilia kände sig underlig till mods. I fönstren
på de flesta af dessa eländiga boningar fanns det
ej något ljus. De hade ett bedröfligt och spöklikt
utseende. Det var första gången Emilia besökte något
nödens hemvist. Nu var hon omgifven endast af armodets
boningar.
Efter ett par förnyade bultningar rörde sig någon
innanför dörren. En nästan ljudlös röst frågade,
hvem det var.
»Öppna, Lovisa! Det är majorskan Brinkensköld, som
kommer med litet hjelp till julen.»
Dörren öppnades. Der inne var svart som natten;
der brann hvarken julljus eller julbrasa – mörker
och köld herrskade der.
Emilia steg in. Jungfru Lina tände ett ljus.
Rummet hade en ytterst tarflig möblering, men det
hade likväl en sådan. Med sina nästan svarta väggar
och tak såg det dystert ut, och ännu dystrare blef
det genom den kalla, fuktiga luften.
På sängen lågo tvenne barn, det ena om två år, det
andra endast några dagar gammalt.
»Huru är det, Lovisa?» frågade Emilia, då ljusskenet
föll på den fattiga hustruns bleka och förstörda
ansigte. »Är din man frisk igen? Är det der späda
barnet ditt?»
En förtviflans snyftning blef Lovisas svar. Hon sjönk
maktlös ned på sängen och gömde ansigtet i händerna.
»Herre Gud! visste icke majorskan, att Lovisas man
är död?» utbrast Lina. »Han dog för åtta dagar sedan,
och barnet der föddes strax derefter.»
»Att du har kunnat glömma säga mig det!» utropade
Emilia.
Lina teg. Hon hade haft egna angelägenheter att tänka
på och derföre förgätit hjelphustruns olyckor.
Emilia ansåg sig, när hon lemnade sitt hem, för den
olyckligaste varelse på jorden; men nu, då hon stod
framför den gråtande qvinnan och jemförde sitt öde
med hennes, fattade hon, att det ändå gafs olyckor,
inför hvilka hennes voro ringa.
Lovisa ägde tvenne barn att lefva för, det var sant,
men hon ägde äfven den gräsliga framtidsbilden, att
icke förmå skydda dem mot nöden. Hon skulle kanske få
se dem i barndomen lida brist på allt och som äldre
duka under för hungerns och nödens frestelser.
Tårarne runno långsamt utför Emilias kinder. Hon kände
nu, huru mycket hon hade att tacka Gud för. Det var
ingen obetydlig lycka, att kunna bistå nödens barn
och dela med sig af sitt öfverflöd. Låg det ej,
ensamt deruti, en tröst för många pröfningar?
»Saknar jag kärlek», tänkte hon, »så kan jag söka
en ersättning i utöfvandet af menniskokärleken. Men
hvad äger väl denna stackars enka? Sorg, fattigdom
och ångest för sina barns utkomst och känslan af sin
vanmakt att kunna skydda dem för eländet!»
Skyndsamt uppdukades korgens innehåll, och Lina fick
befallning att genast hämta en korg ved.
Den fattiga enkan hade hvarken mat eller bränsle;
hennes krafter voro så svaga, att hon icke kunnat
skaffa sig något. En af grannqvinnorna hade lofvat
att gå upp till Emilia och bedja om litet hjelp åt
Lovisa, men den stackars qvinnan var sjelf utblottad
och måste skaffa sig litet till den stundande helgen.
Mannens död hade träffat Lovisa så hårdt, att hon
med möda kunde tala derom. Med upprörd röst hade hon
yttrat till Emilia:
»Han var endast trettiotvå år, och han dog af för
styft arbete. För att barnet och jag icke skulle sakna
något, gick han och släpade öfver krafterna.» Hon
gret, då hon sade detta, så att hjertat ville brista.
Det låg något gripande i den fattiga qvinnans
klagan. Emilia talade till henne så, som ett ungt,
varmt hjerta talar, då det vill trösta. Under det
hon sålunda sökte lugna den arma, ropade det äldre
barnet på mat.
Emilia tog den lilla till sig och gaf henne af korgens
innehåll. Barnet skrattade i glädjen, då det fick
syn på maten.
Lina kom nu tillbaka med ved. Eld uppgjordes, och
Lina snyggade upp rummet och försökte göra det så
trefligt som möjligt. Emilia öfvertalade Lovisa,
som var kraftlös, att förtära litet vin och något
af det medförda förrådet. Den stackars qvinnan låg
derefter helt stilla med det lilla barnet på sin
arm. All denna omhuldande godhet hade varit som en
lindrande balsam på hennes smärtas sår.
»Nu kan du gå hem», sade Emilia till Lina. »När
majoren kommer, skyndar du efter mig, men du får icke
säga honom, hvar jag är.»
På Lovisas dragkista låg ett exemplar af Nya
Testamentet. Emilia tog boken, så snart hon varseblef
den, gaf det äldre barnet en kaka och satte sig på
en pall framför spiseln. Hon läste nu hugsvalelsens
ord för den stackars enkan, som så nyligen förlorat
det käraste, hon ägt.
Så firade Emilia den andra julaftonen såsom gift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
