Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXX. Run-lejonets i Venedig minnen om nordbor. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
LXX.
Run-lejonets i Venedig minnen om nordbor.
I.
Framför den stora arsenalen i Venedig befinna sig fyra
marmorlejon, trenne mindre och ett större, detta af
omkring fem alnars höjd i sittande ställning och af
utmärkt arbete. Det är hugget af pentelisk marmor, en
stenart, som begagnades af de grekiske bildhuggarne
på den tid, då deras land stod på höjden af den
rikaste utveckling så väl i politiskt afseende,
som med hänseende till vetenskap och skön konst,
med få ord på den tid, då Perikles och Phidias
lefde. Tillförlitliga konstdomare hänföra också
dessa lejon till den perikleiska tiden, således till
femte århundradet före Kristus, det vill säga till en
tid, då ingen menniska kände till, att ett Sverige
fanns och då här i verkligheten endast lefde kring
utloppet af en fiskrik ström och i grannskapet af en
villebrådsrik skog i spridda lag små delar af den
befolkning, som af sina redskap och vapen blifvit
kallad: stenålderns folk.
Icke heller Venedig fanns, när dessa lejon sprungo
fram ur marmorblocket under konstnärens skapande
hand. Då räknades denna del af Italien, för att icke
ur grekisk synpunkt säga hela denna halfö, till de
råa främlingarnes eller, såsom det hette, barbarernas
land; ty alla, som icke talade grekiska, kallades då
»barbarer». Men i det lilla och i våra dagar så föga
aktade Grekland spred då maktens och rikedomens och
konstens sol sina herrligaste strålar, och Athen blef
moder till dessa oupphinneliga mästerverk, hvilka
nu beundras af efterverlden i Europas förnämsta
museer. På denna tid uppställdes i Athens hamn, den
fordom så bekanta Piräeus, det största af de fyra
lejonen, och deraf fick hamnen namn af Lejonhamnen
– Porto Leone –, ett namn, som begagnas ännu i
dag. Athens tvenne öfriga, i forntiden bekanta hamnar
äro nu mera uppgrundade och obegagneliga. Endast några
få qvarlefvor af den forna prakten finnas nu mera i
Athen, och hamnens lejon, hvilka lemnades orörda, när
turkarne 1486 eröfrade staden, befinna sig nu såsom
segertecken framför ingången till Venedigs arsenal.
Denna omständighet utgör dock för oss svenskar icke
något märkeligt, men väl en annan sak, nämligen
den, att det största af dessa lejon är försedt med
runslingor – en inskrift af äkta nordiska runor. En
af Sveriges lärdaste män – ehuru hans namn, af
orsaker, som dels äro föga kända, dels icke höra
hit, i hemlandet snart glömdes – J. D. Åkerblad,
som gjort sig ett europeiskt namn genom sin stora
språkkännedom, synnerligast i de österländska språken,
och genom sina forskningar i den gamla phönikiskan,
besökte Venedig och besåg
lejonen framför arsenalen. De hade då stått
der i hundrade år, och ingen hade lagt märke
till inskriften på det största eller, om någon
det gjort, ansett den samma värd någon närmare
granskning. Den svenske lärde såg genast, att det
var runor, aftecknade, så godt förhållandena tilläto
det, inskriften och offentliggjorde den, åtföljd
af lärda anmärkningar. Dessa jemte afbildningarne
utkommo i »Skandinavisk Museum» 1800 och sedermera i
fransk öfversättning, med anmärkningar af den lärde
fransmannen d’Anss Villoison, 1804.
Efter denna tid har run-lejonet i Venedig och
inskrifterna på det samma blifvit föremål för många
lärdes undersökningar, såsom Finn Magnusson och
Wilhelm Grimm, utan att någon tillfredsställande frukt
af deras arbeten framgått, tills professor C. C. Rafn
i Köpenhamn, efter den noggrannaste undersökning så
väl af lejonet sjelft, som af afbildningar i fotografi
af det samma, lyckats komma till en tillfredsställande
lösning af denna inskrift, som äfven af framstående
runekännare förklarats till större delen vara
oläslig. Öfversatt på nutidens svenska, lyder (enligt
Kafh) inskriften på lejonets venstra sida så: »Hakon
intog, i förening med Ulf och Asmund och Örn,
denna hamn; desse män och Harald den höge pålade
landets inbyggare betydliga penningeböter, till följd
af grekerfolkets uppror. Dalk förblef nödtvungen i
fjerran land; Egil var på tåget med Ragnar till Ru –
(ordet är oläsligt, men antages hafva varit: Rumänien)
och Armenien.» – Högra sidans inskrift har följande
lydelse: »Asmund inhögg dessa runor i förening med
Asgeir och Thorleif, Thord och Ivar på begäran af
Harald den höge, oaktadt att grekerna utgrundade
... (det följande är oläsligt, men kan rimligtvis
hafva varit: meningen och förbjödo det).»
Det skulle,
utan tvifvel, vara tröttande för läsaren, att följa
Rafns lärda undersökning, huru han kommit till sin
lösning af inskriften, och vi vilja derför här i
stället, med denna till utgångspunkt och grundlag,
framställa en kort skildring af den tilldragelse,
då runeslingan inhöggs, – en tilldragelse, som
visserligen i första rummet tillhör Norges historia,
men äfven till någon del den öfriga nordens.
Skiftande öden öfvergingo Grekland, sedan den tid, då
marmorlejonet uppställdes på Athens skeppsbro. Omkring
trehundra år derefter blef Grekland eröfradt af
romarne, hvilka underlade sig hela den då kända
verlden. Men äfven det ofantliga romerska riket
gick en tid af upplösning till mötes, ehuru efter
århundraden. Först delades det i tvenne riken,
Vest-Rom och Öst-Rom, och sedan – det var i femte
århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
