Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 / 4 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjällugglan. - Ett fosterländskt Bildergalleri. XVII. Johan Gabriel Oxenstjerna. Axel Krook.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fingertjockt fettlager å bröstet. Namnet harfång
häntyder derpå, att hon också vågar sig på
starkare däggdjur. Fjällripan förföljer hon med
passion; hon borttager stundom framför jägarens
ögon sådana, som blifvit skjutna. <I>Skogshöns, änder</i>
och vilddufvor äro alls icke säkra for henne; hon
fångar dem under flygten, i det hon skyndar efter och
kastar sig öfver dem, liksom en vandrarefalk. En högst
märkvärdig iakttagelse gjorde Audubon: han lärde känna
fjällugglan som fiskerska. »En morgon», berättar han,
»låg jag i närheten af Ohiofallen på stånd, för att
skjuta vilda gäss, och hade dervid tillfälle att
se, huru fjällugglan fångar fisk. Hon låg lurande
utsträckt på klippan, med det nedtryckta hufvudet
vändt mot vattnet, så stilla, att man kunnat tro,
det hon sof. Men i det ögonblick en fisk oförsigtigt
uppkom till vattenytan, stack ugglan blixtsnabbt sin
fot i vågorna och drog verkligen den lyckligt fattade
fisken i land. Derpå aflägsnade hon sig några alnar
med den samma, förtärde honom och återvände nu till
sin förra post. Hade hon gripit en större fisk, så
fattade hon honom med båda fötterna och flög derpå
längre bort, än eljest.» Dåden fångade fisken är
stor, förena sig vanligen två vid förtärandet af en
måltid.

Under vintern lärer fjällugglan jaga mera om aftonen
än om dagen, och detta, icke blott under månljusa,
utan äfven under mörka nätter. Dervid flyger hon då
mot hvarje föremål, som hon ser sväfva i luften. »Jag
förmådde», berättar Holboell, »en gång en sådan uggla
att följa mig nära en fjerdedels mil i månskenet,
derigenom att jag oupphörligt kastade min mössa i
luften.»


Fjällugglan (Strix nyctea).

Stämman skall
vara ett sträft krä-u, som påminner om
kråkornas bekanta skri; ugglan skall dervid också
antaga samma ställning, som
en skrikande korp. Vid nästet ljuder hanens skri,
enligt Nilssons uppgifter, som »rick, rick, rick,
rick».

Fortplantningen infaller under högsommaren. I
Juni månad finner man äggen. Det är ganska
anmärkningsvärdt, att en så stor roffågel, som
fjällugglan, lägger så många ägg. Man har många gånger
funnit sju stycken i ett näste, och lapparne påstå
till och med enstämmigt, att hon lägger åtta till
tio stycken. Äggen äro aflånga, till färgen smutsigt
hvita och utan fläckar. Nästet är högst enkelt, –
en grund fördjupning på marken, beklädd med något
torrt gräs och några från den rufvande fågeln sjelf
härrörande fjädrar. Båda föräldrarne älska ganska högt
sin afkomma. Honan sitter lugnt på äggen och låter
menniskan, som hon eljest alltid försigtigt undviker,
komma ganska nära; hon kan också taga sin tillflykt
till förställningskonster, i det hon kastar sig på
marken, som om hon blifvit vingskjuten, och blifver
här liggande en stund såsom död med utsträckta vingar,
otvifvelaktigt i afsigt att locka
fienden bort från nästet och leda hans uppmärksamhet
på sig. I Augusti finner man flygfärdiga ungar,
vanligen ännu i sällskap med föräldrarne.

Fjällugglor i bur höra till de största sällsyntheter. De fångas
stundom, men hålla sig sällan någon längre tid. I
jemförelse med andra slägtingar är denna uggla
en munter och äfven om dagen liflig fågel, som
gerna flyger upp- och ned i buren och fördrager
åskådarens blick, utan att särdeles vredgas
deröfver. Men retar man henne, så blifver hon dock
mycket ond och knorrar och väsnas lika vildt, som
hennes öfriga slägtingar. En fågelvän skall hafva
inspärrat fjällugglor tillsammans med örnar och dervid
iakttagit, att dessa sins emellan naturliga fiender
väl fördrogo hvarandra.

Ett fosterländskt Bildergalleri.

XVII.

Johan Gabriel Oxenstjerna.

Vid den täcka sjön Kolsnaren, just på gränsen af den
slättbyggd, som från östra Nerike fortsätter sig,
ehuru i yppigare och mera vågformiga konturer,
österut genom Vingåker, för att här öfvergå till det
natursköna, kuperade och vattenrika landskap, som
utgör hjertat af Södermanland, ligger det beryktade
herresätet Skenäs. Intet ställe i Sverige, förutom
Stockholms omgifningar, äger en större poetisk
ryktbarhet än detta, hvarest de trenne Creutz,
Gyllenborg och Oxenstjerna i dess landskaps behagfulla
taflor hämtat sina ingifvelser till dikter, hvilka
vår skaldkonst räknar bland sina yppersta.

Här på Skenäs föddes Johan Gabriel Oxenstjerna,
»Skördarnes» skald, den 15 Juli 1750. Hans far var
en allmänt aktad och vördnadsvärd man; men sitt snille
hade han ärft

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>