Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XVII. Johan Gabriel Oxenstjerna. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
An smyger kring en uddes land
Och vattnets glas i flykten krusar,
Hvars runda bölja sakta brusar
Och somnar mot en vassig strand.
Med vingar, som på luften simma,
Han än kring horisontens fjäll
Förskingrar hviftande den dimma,
Som sträcktes af den våta qväll;
Än hennes tunna däfnad sänker,
Som med ett doftadt regn sig stänker,
Af solen i sitt fall förgyldt;
Och knappt till gräsets toppar hinner,
Der hon som strödda stjernor brinner
I blomstrens skålar, dem hon fyllt.
Kring deras välluktrika kalkar
Och blomningen af lindars rad
Han pustar, till den strand han svalkar,
Den svärm, som skattar örtrens blad.
Utaf ett bi hvar väppling svigtar,
Som ur dess sköt sin samling riktar,
När sommarfåglars prydda tropp
Med färgers glans i luften svingar:
Liksom om Flora lånat vingar
Åt blomstren, dem hon ammat opp.
Hvad pensel färgar dessa stränder?
Månn’ han, till sommarns ärestod,
Blef doppad af gudinnans händer
I morgonrodnans gyllne flod?
Månn’ hit, i fältets prakt betagen,
Af Junos fåglar Iris dragen
På regnets båga stigit ner
Och öfver grönskan, den hon målar,
På gräset bredt sitt skärp af strålar,
Som alla färgers brytning ger?"
I sanning, på en sådan naturmålning gå hela dussinet
af många äfven prisbelönta dikter! Eller denna
skildring af solens nedgång:
"Der himlens hvalf och hafvet sammanflyta,
En duk af eld tycks hölja vattnets yta,
På deras gräs re’n Thetis bölja bär
Den gyllne bädd, dit solen väntad är,
Bland tunna moln, som kring dess läger flyta.
Emellan dem hon, ömsom sedd och skymd,
Med purpurns glans än ljusa massor fyller,
Än med sin eld en mörkblå sky förgyller,
Än strålar fritt kring horisontens rymd,
Der qvällens luft från stranden, der han hviftar
En fläkt, som knappt i vassens bugning röjs,
Safir och eld på vågens spetsar skiftar,
Som vid hans fart i långsam vägning höjs.
Men när som mest vid nedergången tändes
Ett sken, hvars glans gör vestra himlen klar,
Den skymning, som från österns portar sändes,
En skuggig kant kring ljusets tafla drar."
Man kan lätt göra sig ett begrepp om den beundran,
hvarmed sådan diktning af en högättad man skulle af
hans samtid emottagas.
Oxenstjernas andra stora och högeligen prisade
dikt är »Skördarne» – en stor beskrifvande idyll,
der de ljufvaste och mjukaste taflor upprullas i en
välljudande, en formren diktion. Tegnér yttrar i sitt
inträdestal i svenska akademien om denna dikt bland
annat detta, hvilket omöjligen kan sägas bättre:
»Skördarne äro en stor poetisk komposition, men
likväl i det hela sammansatt af skilda och liksom
lösa taflor. Det är ingen egentlig handling, som
sammanbinder dem; ty den fortgående skörden kan ej
anses som en sådan, då skördemannen endast såsom ett
kollektivt begrepp framställes. Desto mera berömvärd
är den konst, hvarmed skalden förstått att förena
de särskilta delarne, och det inre sammanhang,
som med en skenbar nödvändighet sammanknyter det
hela, ifrån höbergningen i första sången ända till
de landtliga bröllopen i den sista ... som en
blomsterkrans ligger det hela framför oss; men tråden,
som sammanhåller den, är bortgömd under de skiftande
bladen ... De enskilta skönheterna i »Skördarne» äro
väsentligen af samma art, som dem vi redan anmärkt i
’Dagens stunder’. Det är samma inbillningens prakt,
samma glänsande skildringar, samma ståt af bilder. En
sådan praktmålning, som målningen af solen i tredje
sången, dess uppgång och verkningar i naturen, har väl svårligen den
svenska vitterheten att uppvisa.»
Flera andra af Oxenstjernas dikter skola vara
oförvanskliga evighetsblommor i vår lyriks
herbarium. Särskilt torde följande stanser ur
lärodikten »Ödet» i våra dagar förtjena en erinran:
"Se jorden knappt ett rum åt flydda furstar låna,
Och ödet, skiftande åt andra deras land,
Förstörda väldens namn för nya välden plåna
Och skrifva deras lag och gräns med blodig hand,
Af krigets dunder verlden skalla,
Och troner störtas i dess lopp,
Och spillrorna, som från dem falla,
Till andra troner resas opp."
Oxenstjerna har derjemte ett framstående namn som
öfversättare, i det han återgifvit på vårt språk
några sånger ur Tassos »Det befriade Jerusalem» samt
Miltons »Det förlorade Paradiset», om hvilket sednare
skaldeverks öfverflyttande minnestalaren yttrar:
»Flera af dessa målningar stå, om man blott betraktar
versens skönhet, onekligen öfver sin urbild. Med
ett ord: denna öfversättning är, hvad hvar och en
öfversättning borde vara, i versifikatoriskt hänseende
ett original; och det är icke den främmande, utan
den föryngrade Milton man ser framför sig.»
Han upphöjdes, såsom vi nämt, af sin konung, hvars
vänskap han ägde, till de högsta embeten; men han
gjorde på det området föga väsen af sig och synes ej
heller hafva visat någon lust att der lysa som en
meteor. Korteligen, han var embetsmän af tvång och
landskapsmålare i poesien af böjelse. Man tjenar ej
gerna tvenne herrar på en gång: han blef som skald
stor, som minister och annat mera liten. Han var,
säger Schröderheim i sina anteckningar, »född uti
otid och tillhörde icke det tidehvarf, hvaruti han
lefde. Hans snille var för mycket upplyftadt för
att fästa uppmärksamhet vid lappri, och hans själ
för ädel att vänta eller hämnas oförrätter. Han
ville bibehålla sin konung hjerta i dess medfödda
mildhet, när andras stora omsorger syftade på dess
förhärdande.» En sådan dom af en skarpsynt samtida
vittnar bäst om den persons upphöjdhet och ädelhet i
karakteren, som domen afser.
Med Gustaf III:s död var ock solen nedgången i grefve
Oxenstjernas lefnad. Han qvarblef visserligen ännu en
tid vid hofvet; men den glädtiga lyckans dagar voro
förbi. Hans öfver medelmåttan långa, liksom luftiga
gestalt böjdes, och qvickhetens, det skalkaktiga
skämtets uttryck i hans anletsdrag tvinade bort; men
det fromma och kärleksrika i de ädla, de fint bildade
dragen, det förblef qvar. Tryckt af sorger, fattigdom
och bräcklighet, blickade hans öga med saknad
tillbaka på de förrunna tider, då snillet, sången och
qvickheten i förbund voro hvardagsgäster vid ett hof,
öfver hvilket de spredo en glans och en tjusning, som
ännu fortlefver, sedan kronobränneriernas finkeldoft
bortdunstat och de blodiga spåren utplånats af
lönmordet på maskeradbalen.
Den 29 Juli 1818 dog i fattigdom den åldrige skalden
i Stockholm, under det han var sysselsatt med sin
öfversättning af Tasso. Den nya tidens skalder hade
då låtit höra sina mäktiga slag i nordens harpa.
Han hade med grämelse och smärta sett fosforismen,
den nya skolan, angripa det akademiska »vettet»
från hans Gustafs dagar med det nymodiga »ovettet»
och han hade med deltagande följt Kellgrens kamp;
men han hörde äfven bruset från verkliga titaner,
hvilka skulle i sin ordning hämnas den förorättade
akademien, inom hvilken Esaias Tegnér skulle intaga
den plats, som han sedan dess stiftelse beklädt.
Han slocknade, fridfull i döden som i lifvet och med
den vackra bön i hjertat, som han en gång skref:
"Tillfredsställd mellertid, hvart dina bud mig mana,
Låt för din syn mig vandra lika ren,
Om ödet sprider kring min bana
Sin skymning eller sina sken.
Min dyrkan vare skänkt åt Dig och dygdens lagar,
Åt vänskapen min tro, åt olyckan min hand,
Åt visheten min håg, åt friden mina dagar,
Och lifvet åt mitt fosterland!"
Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
