Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingenting ovanligt. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. och slut fr. sid. 44.) - En presthistoria. Berättad af Claës Joh. Ljungström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med det straff, som rättvisan pålagt honom, men
då voro hans kroppskrafter slut. Själen deremot
hade gått segrande genom profvet, och herr Niklas’
bref till sin hustru och sina harn, under den sista
lefnadsöden, visade, att han blifvit "romanesk",
innan han nedsteg i grafven.
Flera gånger reste fru Ingeborg att besöka sin
make, och en gång, kort före Barkanders död, följde
Maria och Alfred med henne. Moritz var då redan i
Amerika, dit han tagit sin tillflykt, för att icke
tillintetgöras af det förakt, som efter faderns
fängslande mötte honom öfverallt, der han förut togs
emot med jubel.
Då Barkander efter det korta besöket åter måste
skiljas från sin maka och sina barn, stego tårarne
honom upp i ögonen, och hans stämma darrade af
rörelse, då han omfamnade och välsignade dem.
Några veckor efter detta besök i fängelset erhöll fru
Ingeborg underrättelse om sin makes död och derjemte
ett bref, som han skrifvit på dödssängen. Detta bref,
som icke hade något slut, emedan döden ryckt pennan
ur handen, lydde sålunda:
"Mina käraste!
Då jag sträckte mina armar efter er och såg dörren
tillslutas emellan oss, kände jag en aning, att detta
var sista gången, vi sågo hvarandra här i lifvet. Nu
är jag förvissad derom, ty mina krafter försvinna
synbart med hvarje dag.
Jag klagar icke, ty det är en Guds nåd, att jag får
dö, innan tiden kom, då jag åter skulle inträda i
en verld, som är död för mig. Det är visst sant,
att skilsmessan från er, mina käraste, är hård just
nu, då jag af olyckan blifvit väckt till besinning
och lärt mig älska er. Men jag tackar likväl Gud,
att döden närmar sig, ty hvad skulle jag hädanefter
kunnat blifva för er annat än en orsak till nya
sorger, om jag icke velat fly långt bort ifrån er,
och det vore bittrare än döden.
Jag har ofta under den sista tiden talat med en Guds
tjenare, som brukar besöka fängelset, och han har
öfvertygat mig om, att jag kan hoppas förlåtelse
för allt ondt, jag dragit öfver er, mina käraste,
och öfver så mången annan.
En plågande tanke kan jag dock icke förjaga,
tanken på Moritz, min son. Hvad har väl blifvit af
honom? Om det slutar illa med honom, så är jag skulden
dertill. Visste jag blott, att icke han skall vika
in på villovägar, så skulle jag dö lugn. Min stackars
Moritz! – – –
Nu har jag skrifvit så länge, att handen är trött. Det
är så alltid hvar afton, men i morgon får jag kanske
styrka
och då vill jag skrifva mycket, ty jag har hjertat
fullt – – ja – – i morgon – –"
Men när morgonen kom, hade styrkan alldeles flyktat,
och herr Niklas låg död på sin bädd.
Om Niklas Barkander gått bort ur verlden i sin
välmakts dagar, så hade tusenden talat derom med
uttryck af djup saknad, men säkert skulle icke då så
många tårar af verklig sorg gjutits som nu, ty de
enda, som älskat honom, voro hans maka och dotter,
och de älskade honom nu mera än någonsin, sedan han
sjelf lärt sig att älska och värdera dem.
Någon tid efter Barkanders död kom en underrättelse
från Amerika och spred ljus i det mörker, som
hittills höljt de öden, som träffat Moritz i det
främmande landet. Sjelf hade han aldrig skrifvit,
sedan han strax efter sin faders fängslande öfvergaf
sitt fosterland. Den första underrättelsen om honom
stod att läsa i de flesta svenska tidningar och lydde
sålunda:
"Från San Francisco omtalas, att en svensk emigrant
bokstafligen svultit ihjel i nämda stad. Det var en
ung man, som någon tid varit bosatt i Californien,
men som genom brist på arbetsförmåga småningom
kommit derhän, att han lefde af de almosor, som
han lyckades erhålla af några i San Francisco och
trakten deromkring bosatta skandinaver. En afton var
han stadd på vandring från landet in till staden,
men han kom icke längre än till en gård, som ligger
strax invid staden, och der fann man honom några dagar
senare liggande död i ett skjul, der den olycklige
omkommit af hunger och köld. Den dödes namn uppgifves
vara Maunritz Bairkander, en förvrängning af Moritz
Barkander, och som man påstår var han son till den
sorgligt ryktbare förfalskaren Niklas Barkander.»
Det var åter en hård pröfning för den arma fru
Ingeborg. Sorgen öfver makens vanära och död hade
gjort henne gammal i förtid, underrättelsen om sonens
hemska slut var nära att komma det kärleksfulla
modershjertat att brista.
Men hon lefde ändock, ty man dör icke af
sorg. Dessutom hade hon en motvigt, som uppehöll
henne, då hon var nära att digna under pröfningarnes
bördor. Det var den kärlek, hon njöt i sitt nya
hem, der Alfred och Maria täflade om att göra
hennes ålderdom fridfull och lycklig. Ja, det
kom till och med den tid, då småleendet återvände
på fru Ingeborgs läppar. Det var, då hon, sjelf
skrumpen och silfverhårig, fick gunga en liten
blomstrande dotterson på sina knän och då hon såg,
huru välsignelsen följde med Alfreds arbete och gaf
åt deras gemensamma hem ett förtjent välstånd och en
huslig lycka, så stor, att den till och med motsvarade
hennes ouppfyllda ungdomsdrömmar.
En presthistoria.
Berättad af Claës Joh. Ljungström.
Att hvarje menniska, ehvar den än fått af försynen
sin plats i verlden anvisad, bör vara verksam i
det godas, sannas och rättas tjenst är en gammal,
aldrig vederlagd sats. Att, då hon äger helsa och
krafter, hon äfven kan detta, lärer ej heller kunna
nekas. Men huru mycket man kan åstadkomma, blir en
annan fråga, en fråga, som mången gång föranleder till
overksamhet, åtminstone hos den tröge, som finner
arbetet vara en börda. Att den ene verkar mera, den
andre mindre tycker man sig ofta finna, och äfven
der verksamhet verkligen äger rum, torde detta vara
en möjlighet. Detta betingas dock icke alltid af
förmågan, det betingas äfven af arbetsfältet, ofta
af den plats, på hvilken arbetaren är anställd. Det
mera eller det mindre kan dock icke alltid närmare
bestämmas, icke alltid fullt och rätt bedömas. Ty af
det lilla kan ofta blifva någonting stort, af det
stora någonting ganska obetydligt. Så se vi, att
det tillgår icke sällan i naturens hushållning. Ur
det frö, som faller från tallens kotte, utvecklar
sig efter hand en skeppsmast, oaktadt detta frö är
hundra gånger mindre än en vallandsk böna, från
hvilken uppstiger en ingalunda manshög stängel,
som fullbordar sitt lefnadslopp på fem till sex
månader. Hvad mera eller
mindre, hvad stort eller litet, den eller den
uträttat i verlden ser klart endast det allseende
ögat; hvem som i följe af sina handlingar, sitt verk,
är stor eller liten, är sålunda alltid en svårighet
att sant bedöma. En måttstock här vid lag skulle jag
våga föreslå, nämligen: den är störst, hvars minne
längst lefver i välsignelse. – För närvarande har
jag åtminstone ingen bättre aln.
Men hvar är presthistorien?
Jo, den kommer nu.
I Sandhem i Westergötland lefde, för mer än fyratio
år sedan, en gammal prost med namnet Lars Frödelius,
en liten gubbe med snöhvitt hår omkring den svarta
sidenkalotten. Han hade der tjenstgjort, som en
vördad och älskad prest, under nära fyratio år, då
han afled och sörjdes af hela pastoratet, som en huld
och god far sörjes af väl uppfostrade och tacksamma
barn. Sällan får man se en kyrka så folkfylld, som
då han jordfästades, och dervid fanns troligen intet
öga utan tårar.
Denne mannen hade en adjunkt vid namn Sven Warén, en
prest i detta ords skönaste bemärkelse. När man såg
honom på afstånd, kunde man nog vara färdig mena, att
den tarfligt klädde mannen med sin något långsläpiga
gång var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
